Marina uppgifter i en förändrad säkerhetspolitisk miljö

Sammanfattning av Lars Wedins artikel i KKrVAHT nr 3 2002

Den 11 sepember 2001 markerar slutet på tiden efter det kalla kriget. De kommande utvidgningarna av EU och NATO kommer att medföra en ny och säkrare säkerhetspolitisk miljö i vårt närområde. Samtidigt visar attacken mot New York att det finns reella hot mot "Västs", inklusive Sveriges, civilisation och vitala intressen. Sverige har ett starkt intresse av en europeisk utveckling som präglas av solidaritet och samverkan även på det militära området. Därför måste vi delta och bidraga. Som EU-medlem är Sveriges säkerhet en del av en större helhet. Försvarsmaktens utveckling måste därför ses i ett större europeiskt sammanhang. "Bara Sverige försvarar Sverige och Sverige försvarar bara Sverige" gäller inte längre (om det någonsin gjort det). Som EU-medlem har vi åtagit oss att bidra till uppbyggnaden av den europeiska militära krishanteringsförmågan. Vår materielanskaffning och förbandsutveckling måste ses i ljuset av den totala europeiska förmågan och hur vi bäst kan bidra till att öka denna.

De svenska sjö- och amfibiestridskrafterna har stora fördelar när det gäller internationella insatser tack vare att kvalitet och internationella övningar länge har prioriterats. De är emellertid beroende av värnpliktiga och saknar fullständig NATO-interoperabilitet. Fartygen är i första hand utvecklade för Östersjöområdet vilket innebär att de har relativt dålig räckvidd. Amfibiekåren kan knappast agera som en autonom styrka i ett internationellt sammanhang. Dessa problem är möjliga att lösa men kommer att kräva plågsamma prioriteringar.

De marina stridskrafterna har viktiga uppgifter i Östersjön när det gäller den breda maritima säkerheten. De kan också bli ett viktigt spelkort för att minska risken att Sverige marginaliseras när det gäller den militära säkerheten i Östersjön efter NATO-utvidgningen.