Atlantpakten
står i centrum för skribenterna i The Transatlantic Link, årets
strategiska årsbok från Strategiska Institutionen vid Försvarshögskolan. Valet
är begripligt. Atlantpakten är det enda organ där USA och Kanada arbetar hand i
hand med europeiska stater. Arvet från första och framför allt andra
världskrigets allianser tvärs över haven har gett ett bestående bidrag till vår
moderna tids fredslösningar. Karaktäristiskt nog överlevde NATO bortfallet av
det kalla kriget och supermakternas terrorbalans. Också i den nya världen fanns
det behov av en organisation med krishanteringsförmåga, effektiva staber och
inövade procedurer.
Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd för all
evighet. Årsbokens författare, från NATO-länder och ickeallierade stater, visar
en anmärkningsvärd samstämmighet när det gäller problemen på längre sikt. De
ser intressena i USA respektive Europa glida isär. Men händelserna den 11 september
ändrade perspektivet, åtminstone tills vidare. Man märker hur skribenterna har
omarbetat sina analyser.
För en svensk läsare är det särskilt intressant att iaktta nyansskillnader mellan det finländska och det svenska bidraget. Det ligger i linje med vad som under 2001 flera gånger diskuterades i olika fora. Om de baltiska staterna kommer med i NAT, skulle Finland då kunna tänkas söka medlemskap även om Sverige inte gör det? Saken förefaller inte längre otänkbar.