Voro vi neutrala? ­– affären Emil Boldt-Christmas 1946

 

Sammanfattning av Urban Sobéus artikel i KKrVAHT nr 2 2002

När jag i fjol skrev min uppsats om amiralen Claës Lindsström kom jag i arkiven att träffa på kommendörkaptenen Emil Boldt-Christmas och kom att läsa hans bok Voro vi neutrala? Lindsström med sina uttalade sympatier för Hitlers Tyskland fick sitta kvar till pensioneringen medan däremot Boldt-Christmas med sina sympatier för britterna, de västallierade och sina anklagelser mot flottans ledning för att vara Tysklandsorienterade tvingades lämna flottan 1946.

Gustaf Emil Ferdinand Boldt-Christmas föddes i Halmstad 12 juli 1892 och var son till grosshandlare Cornelius Boldt-Christmas och dennes maka Ida Ström. Emil Boldt – Christmas blev underlöjtnant i flottan 1913, kapten 1923, kommendörkapten av 2:a graden 1937 och 1:a graden 1940. Han tjänstgjorde i den tyska flottan 1923 och var utbildad till ubåtsofficer. Avgörande betydelse för hans fortsatta liv blev tjänstgöringen som svensk marinattaché i London inför 2:a världskriget 1936 – 1939.

Han genomförde studieresor i tjänsten till Frankrike, Italien, England och Främre Orienten.

Han har skrivit följande böcker, ”Från Clausewitz till Lidell Hart” 1939, ”Rysslands dilemma” 1941 och ”Voro vi neutrala?” 1946. Dessutom har han i tidningar och tidskrifter skri­vit en mängd artiklar främst om strategiska ämnen och under signaturen BOAS.

Han tackade 1935 nej till att bli marinattaché i Berlin och väntade på att marin­attachébefattningen i London skulle bli ledig. När han kom hem från London 1939 var det ingen som brydde sig om hans kunskaper och iakttagelser och han kände sig utfryst. Vid ett besök hos amiralen Tamm fick han reda på att man saknade lämplig befattning för honom. Efter en månads sysslolöshet sattes han som bevakningschef i Stockholms ytterskärgård, under en kort period som fartygschef på pansarbåten Äran och senare chef för Stockholms bevakningsområde. Befattningarna som bevakningschef var långt under vad en kommendörkapten av 1. graden normalt utnyttjades för. Under denna tid fick han en personlig inbjudan av Churchill att under sex månader följa brittiska flottans övningar. ÖB Thörnell var emot medan marinchefen Tamm tillstyrkte och tjänstgöringen blev av. Churchill kallade Boldt-Christmas till ett enskilt samtal där han fick ett budskap med hem till den svenske statsministern. Efter hemkomsten träffade han Per Albin Hansson personligen  men vad budskapet innebar har jag ej kunnat utröna. Marinledningen och Tamm var vid hans hemkomst även denna gång lika ointresserade som tidigare och han fick en underordnad befattning på Skeppsholmen där han efterträdde en reservfänrik. Vid denna tid hade han hoppats på att bli kommendör och inspektör för ubåtsvapnet. Så blev ej fallet utan vissa av hans jämnåriga och yngre kollegor befordrades men själv fick han ingen mer befordran. 

Emil Boldt-Christmas var under 2:a världskriget medlem av Tisdagsklubben. Denna klubb som leddes av Amelie Posse och hade till uppgift att bilda opinion mot nazismen och skapa ett nätverk i händelse av en tysk ockupation av Sverige.

Genom ett regeringsbeslut överfördes Emil Boldt-Christmas våren 1946, på grund av boken ”Voro vi neutrala?”, till avgångsstat vilket innebar att han fick sin lön utan krav på att arbeta fram till sin pensionering.

Boken som kom ut tidigt 1946 på Albert Bonniers förlag fick stort genomslag i de svenska tidningarna och refererades och kommenterades flitigt under våren 1946. Samtidigt väckte den stort uppseende och kritik i marinens ledning och bland flottans äldre officerare och en våldsam proteststorm tog sin början där även ärkebiskopen deltog. Vad skrev då Boldt-Christmas i sin bok som kunde röra upp en sådan känslostorm?

Det nyskrivna materialet i boken var kapitel 1 ”En annan vit bok” och förordet totalt 40 sidor. Övriga ca 150 sidor hade tidigare publicerats som artiklar mellan 1940 och 1946. Dessa artiklar är ofta strategiska jämförelser och visar bl a på den tyska militarismens slutliga förlust och demokratiernas seger. Den allvarligaste anklagelsen var dock riktad mot flottans ledning vilka anklagades för att ha uttalat sina sympatier för den tyska saken och hoppades på en tysk seger i andra världskriget.

Marinchefen utredde Boldt-Christmas anklagelser och utredningen publicerades 8 mars 1946.

I utredningen anser chefen för marinen att Boldt-Christmas ljuger, lämnar ut hemliga uppgifter och förråder sina kollegor och flottans ledning. På ingen punkt medger man att flottans beteende mot Boldt-Christmas kan ifrågasättas eller att den senare kan ha haft rätt i något avseende.

Att boken rönte stor uppmärksamhet och en omfattande och långdragen debatt fördes, framgår av marinstabens pressklipp ”Boldt-Christmasaffären” som omfattar en tjock pärm.

När man studerar dessa pressklipp finner man omedelbart en politisk uppdelning i hur man uppfattar syftet med boken. Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, tidskriften NU där han tidigare medarbetat är mest positiva och kräver en upprensning och utrensning främst i flottans ledning. Positiva är också Bonnierpressen med Dagens Nyheter och Expressen  som är inne på samma linje fast lite mer återhållsamt. Den andra motpolen där Boldt-Christmas är landsförrädare och lögnare är den tyskfinansierade Dagsposten och nazisttidningen Den Svenske Nationalsocialisten. Motsvarande uppfattning har Kreugerpressen med Stockholmstidningen och Aftonbladet fast här är invektiven något mildrade. Den socialdemokratiska pressen tog klart avstånd från Boldt-Christmas genom Rickard Lindströms ledare i Morgontidningen.

Utgången kunde bara bli som den blev efter det att pressdebatten blivit helt politiserad med regeringen, flottans ledning och stora delar av pressen på ena sidan och Boldt-Christmas, Bonnierpressen och antinazisterna på den andra.

26 april 1946 fattade en enhällig regering följande beslut: ”att kommendörkaptenen av 1:a graden vid flottan Gustaf Emil Ferdinand Boldt-Christmas skall i enlighet med därom gjord ansökan från och med den 1 maj 1946 vara överförd på avgångsstat”.