En rätt till väpnat försvar mot internationell terrorism?

Sammanfattning av Ove Brings artikel i KKrVAHT nr 6 2001.

Vissa datum i världshistorien minns vi mer än andra därför att de på ett dramatiskt sätt framstår som vattendelare: den 28 juni 1914 (skotten i Sarajevo), den 1 september 1939 (andra världskrigets utbrott), den 7 december 1941 (Pearl Harbor). Det är mer än troligt att den 11 september 2001 kommer att gå till historien på ett liknande sätt, som den dag då den mellanstatliga westfaliska statsstrukturen penetrerades av terroris-tiska transnationella nätverk; eller sett i en något annorlunda optik, som den dag då det öppna västerländska civila samhället utmanades av slutna politiskt frustre-rade terroristceller. Den internationella ter-roristbekämpningen har sedan 1960-talet tagit sig uttryck i mellanstatliga överenskommelser som eftersträvat universell jurisdiktion beträffande terrorister, d v s en anpassning av nationell lagstiftning så att den misstänkte antingen kan lagföras på plats eller utlämnas till annat land för lagföring där. I huvudsak har man ansett det tillfyllest med polisiära och juridiska motåtgärder. Något förenklat kan man säga att terroristbekämpningen enbart varit en fråga för det nationella civila samhället. Ett stort antal internationella konventioner för juridiskt samarbete mot terrorrism har ingåtts under årens lopp men efter den 11 september 2001 har det mellanstatliga engagemanget lyfts till en högre folkrättslig nivå och därmed antagit en ny dimension.

När FN-stadgan utarbetades i Dumbarton Oaks och senare antogs i San Francisco 1945 ägnades inte frågan om eventuella hot från internationell terrorism många tankar – om ens någon. Den kollektiva säkerhetens spelregler kom att fokuseras på hot från aggressiva stater, ungefär som skett 1648 när den Westfaliska freden genom traktaten från Münster stadgade en förpliktelse för parterna att agera mot en fredsbrytare genom kollektiva sanktioner. Då hade man det Osmanska riket i åtanke. I San Francisco ville man skydda sig mot nya hitleristiska erövrarstater och FN-stadgans kapitel VII byggde upp ett globalt system härför. Samtidigt erkände stadgans artikel 51 att staterna enskilt eller i grupp måste kunna försvara sig mot angrepp, i avvaktan på att säkerhetsrådet eventuellt tog beslut och mobiliserade resurser för hantering av krisen.

I denna artikel utreds frågan om rätt till väpnat försvar mot internationell terrorism mot bakgrund av FN-stadgans artikel 51.