Med ett hopp om rätt slags soldater

Kungl Krigsvetenskapsakademiens symposium om "Värnplikten 100 år" den 4 september 2001. Referat av redaktör Olof Santesson

Vi måste få de rätta soldaterna till vårt försvar. Ett gammalt behov har inte blivit mindre av att Försvarsmakten har getts nya uppgifter. Detta får sägas ha varit en röd tråd vid Kungl Krigsvetenskapsakademiens symposium den 4 september 2001 på Armémuseum vid Riddargatan 13, uppmärksammad adress sedan muséets omstart väckt visst rabalder. Ämnet, den i år sekelgamla svenska värnplikten, hade samlat en engagerad publik. Deltagarlistan upptog mer än hundra namn, bland dem en handfull från riksdagen.

Vad man hade mött upp till var inget gravöl. Sverige har ännu inte gått lika långt som en rad länder på kontinenten i att avskaffa medborgarförsvaret, ännu. Men föremålet för överläggningarna, hundraåringen själv, lär av få uppfattas som en frodig jubilar med många nya goda år framför sig. Vårt land har lämnat den allmänna värnplikten, knappt en tredjedel av den manliga åldersklassen tas ut till rekryttjänstgöring i dagens hårdbantade försvar. Det är till och med ännu mindre än vad som skedde under den ökända kategoriklyvningen under decennierna mellan två världskrig.

Den militära framtiden innehåller ovanligt många ovissa drag. En möjlig slutsats av symposiet på Armémuseum är att det heller inte är själva historien om värnpliktsförsvaret som ska uppta Akademien, om den ska göra sig hörd ifråga om svensk militär säkerhetspolitik. I centrum för en vetenskaplig ambition bör snarare stå politiska, ekonomiska, sociala och demografiska aspekter. Vilket soldatmaterial, inklusive befälet, kommer att finnas att tillgå? Man ordar mycket om ökade krav på kompetens hos officerarna och även hos manskapet. Men det är inte lätt att se vilka uppoffringar unga svenska män ska vara villiga till, när statsmakterna - och till och med Högkvarteret - har slutat att stå för något som liknar försvar av fäderneslandet.

Vad slags försvar kommer Sverige att få och vad betyder dess ändrade karaktär? Symposiets ordförande, riksarkivarien och Akademiens andre styresman Erik Norberg, tog i sina inledningsord upp frågan om vi stod vid en skiljelinje - eller om vi redan har tagit steget? Som exempel på tänkbara problem nämnde han vad professor Bengt Abrahamsson samma dag skrivit om officerskårens professionalisering. Denne såg risken för att "krigarrollen" skulle komma att renodlas på bekostnad av den demokratiska förankringen.1

Bakgrunden till symposiet gavs av förste talaren, krigsarkivarien och akademiledamoten Ulf Söderberg, som för drygt två år sedan tog initiativet till att uppmärksamma värnpliktsjubileet. Syftet var att få en allsidig belysning, och han antydde kanske viss besvikelse över balansen i diskussionen vid vårens konferens i Östersund i regi av Krigsarkivet, på vilken Akademiens symposium var en uppföljning. Kommentarerna hade legat nära vår tids problem och varit mindre intensiva kring "rent" historiska frågeställningar.

På Armémuseum var själva syftet att blicka framåt. Ett historiskt inslag blev det dock med anförande nummer två, på temat "Värnpliktens påverkan på operativt uppträdande" av fil mag Marco Smedberg, nyinvald akademiledamot, tidigare generalstabsofficer och känd för sina arbeten om stridens grunder vad det gäller alla tre försvarsgrenarna. Smedberg släppte in symposiedeltagarna i forskarens verkstad med en redovisning av huvuddragen av sin magisteruppsats i historia vid Lunds universitet, "Den svenska armén 1948-1987 - en doktrinanalys". Det vill säga, Smedberg anser att det inte har funnits någon nedtecknad formell armédoktrin, däremot idéer som styrt armén. Han erinrade om att generallöjtnant Nils Sköld, arméchef 1976-1984, exempelvis 1980 hade argumenterat för ett försvar med många markstridsförband - de "sega gubbarna". Som en motvikt nämndes hur pansarinspektören, överste 1. gr och akademiledamoten Björn Zickerman, hade betonat behovet av lättrörliga, eldkraftiga pansar- och mekaniserade förband för att lösa de av ÖB ställda uppgifterna.

Att arméchefen förordade infanteriförband på pansartruppernas bekostnad påverkade arméns utveckling, hette det i Smedbergs analys. Den utlöste vissa invändningar av några akademiledamöter. Einar Lyth sade att man faktiskt ville bädda för pansartruppernas insats. Zickerman själv hävdade att frågan gällde 1990-talets armé, där man var överens om mekaniseringen; det var bara det att pengarna inte räckte. Bengt Schuback efterlyste en analys på ett "högre plan" och pekade på den intensiva dialogen mellan försvarsstaben och militärområdesstaberna om stridens förande.

Litet nytt kändes det när Smedberg anlade ett kulturellt perspektiv på officerares tänkesätt. Han anser att infanteristerna, den största homogena gruppen, under undersökningsperioden hämtade sina bilder av strid från Finlands krig 1939-1944, där värnpliktigt fotfolk (mest från det dåvarande bondesamhället) hävdade sig mot motoriserade och mekaniserade sovjetiska förband. På tämligen små övningsfält lärde sig svenska infanteriofficerare att med eldöverfall bekämpa enstaka fientliga stridsfordon. Pansarofficerarna däremot försökte dra sina slutsatser utifrån erfarenheter från vad som hade skett och skedde på de moderna slagfälten. Attitydskillnaden fick enligt Smedberg till praktisk följd den välbekanta satsningen på kvantitet i stället för kvalitet. Samtidigt gjorde den militärtekniska utvecklingen det allt svårare för infanteriets talesmän att försöka förklara hur svenska infanteriförband skulle kunna lösa ålagda uppgifter.

Hur stor roll spelade då verkligen intrycken från det andra världskriget? Marco Smedberg efterlyste mer forskning. Men man fick anta att vad han kallade "maktkampen" mellan truppslagen bidrog till att befästa den allmänna värnplikten för att klara bemanningen av arméns alla förband.

Som förespråkare för ett bibehållande av ett långsiktigt verkande pliktsystem framträdde näste talare, generaldirektören för Styrelsen för psykologiskt försvar, ledamoten Björn Körlof. I ett anförande under rubriken "Värnplikt, försvarsvilja och försvarsdebatt" redde han ut begreppet folkförankring. Det handlar ju om hur dels värnpliktsutbildningen sprider kunskap om och erfarenhet av försvaret, dels Försvarsmakten genom rekryterna tillförs erfarenheter och attityder som råder i samhället i stort. För resonemangets skull fick talaren bortse från att det svenska systemet fungerat allt sämre, framför allt ju fler repetitionsövningar som inställts. Värnpliktiga har mist kontakten med förbanden, och befälet har förlorat i både kunskapsutveckling och truppföringsförmåga.

Vad betyder det då för folkförankringen att numera endast en del unga män gör värnplikt? Körlof talade här om en förskjutning av synsättet på rättvisa. Många unga människor ser i dag inte längre det principiella kravet på att alla vapenföra ska tas ut och tjänstgöra som det mest väsentliga. Ett ökat inslag av frivillighet, kompenserat av bättre ersättning och/eller meritpoäng till högskolan förefaller också att kunna accepteras. Värnpliktssystemet föredras dock alltjämt framför ett yrkesförsvar av en stark folkmajoritet, även om militär utbildning och tjänstgöring kommit att te sig som mindre viktiga verksamheter i samhället.

I sin sammanfattning talade Körlof ändå om en svensk "grundläggande och långtgående säkerhetspolitisk ambition vad det gäller att kunna försvara landet". Ett land med liten befolkning i förhållande till ytan, med en "viktig strategisk belägenhet" och förpliktelser på europeiskt och internationellt plan skulle med hans synsätt behöva ett politiskt fast förankrat system med medborgerlig generell plikt. Över tiden kan större eller mindre del av befolkningen tas i anspråk. Men ytterst kan försvaret av landet inte överlåtas till en speciell grupp människor. Det handlar om allas ansvar för landets överlevnad inför yttre hot.

Hur vardagen ser ut för dem som verkligen gör värnplikt var temat för etnologen, fil dr Susanne Wollingers "Sociala och kulturella perspektiv på värnplikten". Hon knöt an till 1945 års värnpliktsutredning, som konstaterade att värnplikten i första hand var en "uppoffring av tid". Det är frågan om tiden före, under och efter tjänstgöringen. Några iakttagelser: Att ratas vid mönstringen kan skapa en känsla av att inte duga. Personliga förhållanden kan ändras under tiden mellan mönstring och inryckning. Under tjänstgöringen kan känslan av att jämnåriga utanför hinner med mycket mer än man själv kanske kompenseras av känslan av att vara utvald. Att vara uttagen till befälsutbildning förknippas ofta med att man är mer motiverad än de med kortare utbildningstid och mindre ansvarsfulla uppgifter.

Resonemangen kring utvaldheten och förskjutningen från "allmän" till "selektiv" värnplikt fick Susanne Wollinger att dra slående paralleller med dagens svenska gymnasieskola. För femtio år sedan gick ett fåtal ut gymnasiet medan praktiskt taget hela den manliga befolkningen togs ut till värnpliktstjänstgöring. I dag genomgår de flesta gymnasiet, samtidigt som tjänstgöringen omfattar ett fåtal. Gymnasieutbildningen framstår närmast som en plikt, den allmänna värnplikten alltmer som frivillig. Debatten talar om ett föränderligt försvar, men vardagen för den inkallade är sig lik. Vi får en dynamik i förhållandet förändring-kontinuitet. Unga vill kunna välja och vraka. De tänjer gränser - men för sin egen skull.

Den militära vardagen har också speglats i samhället. Filmvetaren Leif Furhammar visade i sin rapsodi om "Värnplikten i svensk spelfilm" hur höga militärer och andra fosterländskt sinnade svenskar ville använda stumfilmen i opinionsbildningen mot socialdemokraternas militära nedrustning under 1920-talet. Med ljudfilmen kom först militärlustspelen och beväringshumorn. Militärfarserna var utomordentligt publikattraktiva. Här kunde överheten utmanas och besegras av den lilla människan. Filmpubliken påmindes upppiggande om livet på luckan, upptågen, det rebelliska trotset bakom ryggen på befälet.

Från 1932 noterar Furhammar dock en antimilitaristisk ton. Utan att kunna bevisa det tror han att detta kan vara ett uttryck för stämningarna efter Ådalskravallerna året innan.2 Nya filmskildringar förlöjligar den militära institutionen, förhållandet mellan militärväsendet och filmindustrin blir under en tid ansträngt. Efter 1936 års försvarsbeslut återställs förtroendet, soldatfilmerna visar mer positiva sidor av värnpliktstillvaron. Från 1939 får vi beredskapsfilmerna, filmen blir en del av det psykologiska försvaret. Inte så många månader efter krigsslutet finner vi dock den militäre antihjälten åter giltig på bio. Den giftiga satiren presenteras med Nils Poppes Soldat Bom från 1948, där den mest berömda straffexercisscenen visades vid symposiet. Bom, den i själva verket perfekte soldaten blir med Furhammars ord "ett livsfarligt grus i maskineriet eftersom han respekterar lydnaden och ordergivningen ända in i dess yttersta konsekvenser".

Först filmen Våld 1955 visar pennalism och förtryck. Sedan blir det inte mycket av svensk militärfilm förrän 1980 då Lasse Åbergs succé Repmånad går upp på biograferna. Här ansåg Furhammar att Åberg verkligen har studerat de socialpsykologiska mönstren hos en grupp halvgamla repgubbar. Colin Nutleys 9:e kompaniet från 1987 kallade Furhammar en skälmhistoria som skulle kunna ses som uttryck för en fortgående demokratisering av militärlivet. TV-dramatiken har egendomligt nog visat ett svagt intresse för militärlivet; undantagen är Någonstans i Sverige, med manus av Jolo, och Bengt Bratts Exercis.

Forskaren vid Försvarshögskolans ledarskapsinstitution, Alise Weibull, blev i sista stund förhindrad att delta med sitt föredrag om "Försvarets rekrytering i ett utländskt perspektiv". Hennes text visar att flera av de länder som har gått över till ett yrkesförsvar har haft en hel del problem med rekryteringen. Radikala lösningar som diskuteras i Nederländerna handlar om sådant som att rekrytera utomlands, öka "outsourcing" (d v s att verksamheter kan skötas av andra än försvaret), adoption av en bataljon från Östeuropa, färre internationella missioner och - återinförd värnplikt.

Ett mått av medborgarstöd har vi i Sverige i en drygt sextio år gammal institution. I sitt föredrag om "Hemvärnet - framtidens folkförsvar" framhöll rikshemvärnschefen och akademiledamoten, generalmajor Mats Welff, hur organisationen har fått allt bättre utrustning. Men hemvärnets styrka har efter krympt rekryteringsbas, nedläggning av förband och fokuseringen av stridskrafter för insatser utomlands halverats mot de 125 000 man som försvarsbeslutet 1992 fastställde. Siffran för 2000 var 69 000 man. (Motsvarande trend återfinns hos de frivilliga försvarsorganisationerna.) Hur få fler? Nu krävs inte längre fullbordad värnpliktstjänstgöring utan det ska räcka med 85 dagars grundutbildning.

För en av Försvarsmaktens nya huvuduppgifter, stöd åt samhället i fred vid svåra påfrestningar, har hemvärnet i många lägen visat sig vara den bästa resursen, sade Welff. Men det finns en kanske stor risk att hemvärnet blir "för litet, för glest över ytan med för få människor och förband". Ändå kan det bli så att de nationella skyddsstyrkorna, som med ett års fördröjning ska presenteras den 1 mars 2002, i stor utsträckning, "kanske nästan uteslutande", kommer att bestå av hemvärnsförband. Denna sista förmodan av Welff väckte viss uppståndelse i salen. Föredraganden i Försvarsutskottet, Jörgen Thulstrup påtalade dessutom att endast hälften av hemvärnsmännen gör sina stipulerade tjugo dagar om året eller mer; han kallade här organisationen för en "delvis papperskonstruktion".

Avslutningsvis gav två akademiledamöter var sin syn på var vi ska finna de rätta soldatlösningarna: det var överste Anders Brännström, chef för Jämtlands fältjägarregemente, under rubriken "Framtidens personalförsörjning: värnpliktsalternativet" och Försvarshögskolans rektor, generalmajor Karlis Neretnieks med sitt yrkesinriktade alternativ, betitlat: "Har värnplikten spelat ut sin roll?"

Brännström ansåg att vi inte fick bländas av inträdet i EU, engagemanget på Balkan, bedömningen om det för tillfället minskade invasionshotet eller begrepp som Revolution in Military Affairs. Utgångspunkten för personalförsörjningen måste mer bli den grundläggande säkerhetspolitiska målsättningen att bevara vårt lands fred och självständighet än de fyra uppgifter som riksdagen har fastställt. Handlingsfriheten måste bibehållas. Civil kompetens, intellekt, dådkraft, förmåga att tillägna sig även tekniskt komplicerad utbildning, empati - i allt detta såg Brännström värnpliktsförsvarets svenske soldat som vida överlägsen kollegerna i yrkesarméerna. Han fann inte heller insatsförmågan vara den nackdel med värnpliktsförsvaret som det brukar talas om. Den selektiva värnplikten måste ges en chans. Vi får inte låta slumpen styra och ta till ett yrkesförsvar som en yttersta nödlösning. Möjligheten att för framtida säkerhetspolitiska målsättningar utnyttja hela befolkningsunderlaget måste också behållas. Enligt slutklämmen hade heller inget land helt lyckats med att genomföra de beslut som krävs för att göra en selektiv värnplikt trovärdig.

För Neretnieks stod det klart att yrkespersonal skulle öka professionalism, tillgänglighet och anpassningsförmåga inför de uppgifter som har angetts av regering och riksdag. När det gäller att hävda den territoriella integriteten krävs sålunda en snabb reaktion. En organisation som sysslar med utbildning och kräver mobilisering är "sällsynt illa lämpad för denna typ av uppgifter". Ifråga om bidrag till fred och säkerhet i omvärlden skulle ett yrkesförsvar alltid kunna bidra med rätt pusselbit. Och vem kan lova att delta i farliga fredsoperationer "där det inte föreligger några garantier att det går att bemanna de förband vi avser att skicka"? En fast anställd organisation skulle vidare radikalt öka förmågan att stödja det civila samhället vid svåra påfrestningar. Inom kanske 12 timmar vore det möjligt att disponera kvalificerade lednings-, ingenjör-, sambands- och NBC-förband. Som sitt allra viktigaste motiv för ett yrkesförsvar anger Neretnieks att befälets kompetens skulle höjas. Truppföringen 1939-1941 låg på en "otillständigt låg nivå", sa han som ett varnade exempel.

Mot ett stort upplagt angrepp vore enligt Neretnieks ändå ett försvar grundat på allmän värnplikt, dock med längre utbildningstid än i dag, den klart bästa lösningen. Även det moderna kriget skulle kräva ett oändligt antal förband, bland annat för att skapa en asymmetrisk, för angriparen icke beräkningsbar komponent i ett existensförsvar. Om värnplikten helt avskaffades vore den sannolikt svår att återinföra. Det är ett tungt skäl att bibehålla ett system där alla gavs någon typ av militär utbildning, konstaterade Neretnieks.

Detta uppfattades på sina håll som att också han i praktiken ville hålla sig till värnpliktsförsvaret, varför han nödgades ånyo slå fast att det var ett yrkesförsvar han ville ha för en svensk insatsorganisation. Från den avslutande paneldebatten med bidrag från även riksdagsledamoten Karin Wegestål och tre akademiledamöter - general Bengt Gustafsson, generallöjtnant Åke Sagrén och FOI-forskaren Johan Tunberger - kan annars noteras bland annat vår tidigare ÖB:s oro för att det är för sent för att rädda det allmänna värnpliktssystem han ansåg att vi skulle behöva. Sagrén pekade på svårigheten att räkna ut hur många soldater som behövs; det viktiga tyckte även han var att ha handlingsfrihet. Tunberger trodde inte att en utbildning på 7,5 till 15 månader skulle ge oss en chans att tillgodose behoven av ett dynamiskt tänkande inom det militära.

Brännström och Körlof höll fast vid den enskilde värnpliktige soldatens kvalitet. Neretnieks menade då att det inte fanns någon garanti för att vi skulle få "de bästa". Och Tunberger, som framhållit ungdomars individualism och självförverkligande som moderna drivkrafter, trodde att försvaret när det gällde begåvningarna bara skulle ha korta stunder av lycka. Det kunde rent av vara farligt att förlita sig på alltför bra soldatmaterial. Ordföranden Norberg avrundade med att konstatera att debatten i dag rymmer mycket av etiska resonemang. Så var det inte inför den impopulära värnpliktsstarten 1901, då ekonomi och grundskatter övervägde.

Dagen avslutades på Artillerigården med ett program som hade gått många förbi. Åskådarna som ändå kom bjöds på livgardets dragontrumpetarkår, elegant ridning av stabstrumpetare Stig Rydqvist, ledamoten Stellan Bojeruds magnifika framträdande med presentation av hundra års uniformsmodeller, "beriden spaning i atomåldern" och arméns musikkår fram till finalen - Arméns Stora Tapto. Skada att så få stockholmare var där.