De västeuropeiska stormakterna och utvecklingen inom EUSammanfattning av Gunilla Herolfs artikel i KKrVAHT nr 4 2001. För den som under ett antal år studerat samarbetet i Europa kan de senaste årens dramatiska utveckling te sig märklig. När det gäller samarbetet inom EG/EU har detta intensifierats inom det område som anses som svårast av alla – det säkerhetspolitiska. Just detta område var det som man i början av 1950-talet fick överge när försöken att skapa den Europeiska försvarsgemenskapen (The European Defence Community, EDC) misslyckats. Man satsade i stället på förhoppningen att genom ekonomiskt samarbete få s k spillover-effekter på säkerhetspolitiken. Detta skedde knappast – i stället har säkerhetspolitiken under de senaste åren präglats av en alldeles egen dynamik, långt bort ifrån de integrationsteorier som man vanligtvis laborerar med. En annan märklig utveckling har skett i samarbetet mellan de tre stora länderna Storbritannien, Tyskland och Frankrike. Vi har under några år sett det tysk-franska samarbetet – ofta kallat den Europeiska unionens motor – fugera som ett väloljat maskineri medan EU-samarbetet mellan Frankrike och Storbritannien tett sig som konfliktfyllt och stillastående. Nu ser vi i stället något annat – gnisslet i det tysk-franska maskineriet och kraften i det nya fransk-brittiska initiativet. Vad kan vara förklaringarna bakom dessa två processer? Och vilka – om några – är relationerna mellan dem? Om detta handlar fil kand Gunilla Herolfs inträdesanförande i Kungl Krigsvetenksapsakademien (framfört den 24 april 2001). |