Aktör i Danmarks ödesstund

av fil dr Lars Ericson.

Den 9 april 1940 kommer för alltid att framstå som något av Nordens ödesstund, med de tyska anfallen på våra grannländer i väster och söder. En god del av senare tiders forskning har ägnats åt frågan hur detta kunde ske och, självfallet, i förlängningen vad som hade kunnat förhindra den framgångsrika tyska ockupationen. Föga förvånande har denna diskussion koncentrerats på händelserna i Norge, där ju såväl norska som västallierade trupper tidvis bjöd rejält motstånd mot angriparna, inte minst i Narviksområdet. Här står det klart för alla sentida betraktare att händelseförloppet lätt hade kunnat ta en annan riktning.

När det gäller Danmarks öde har det hela ansetts mer förutbestämt, inte minst med tanke på det lilla landets usla strategiska läge alldeles i den stora grannens skugga. Med tyska trupper på plats mitt inne i Köpenhamn och Wehrmachts kolonner i full fart ångande in över gränsen till Jylland, var de danska försvarsmöjligheterna på morgonen den 9 april 1940 i sanning kraftigt kringskurna. Kanske just därför är det extra intressant att läsa dokument som behandlar just dessa avgörande timmar, liksom förspelet till dessa. En sådan läsning erbjuder den danske marinchefen viceamiral Rechnit-zers dagbok. Till fromma för senare tiders forskare förde han en sådan alltifrån krigsutbrottet på kontinenten i september 1939 till sitt avsked den 10 maj 1940. Nu har dagboken getts ut i en solitt vetenskaplig form av den framstående danske marinhistorikern Hans Christian Bjerg.

Rechnitzer berättar naturligtvis i första hand om sina göranden och låtanden vad gäller den danska marinens beredskapsåtgärder alltifrån den 1 september 1939, men en god del av redogörelsen handlar om överläggningar med resten av den danska politiska och militära ledningen, samt om kontakter med utländska militärattachéer. På det sättet ges läsaren inblickar i de rum i Köpenhamn där de avgörande besluten fattades under dessa avgörandet månader. Trots anspänningen tycks oron för att Danmark direkt skulle dras in i kriget ha varit begränsad. Den 3 september 1939 konstaterar Rechnitzer "natten forløb ganske rolig" och följande dag: "Rolig natt fra 02.00 til 06.30."

Viktiga frågor var de danska och tyska minspärrarnas utläggande och inbördes positioner, engelsmännens mineringar i Nordsjön och andra frågor som direkt riskerade att dra in Danmark i skarpa krigshandlingar. Enligt Rechnitzer var det den s k Altmark-affären som slutgiltigt avgjorde Nordens öde i Berlin. Den 16 februari 1940 gick engelska sjöstridskrafter in på norskt territorialvatten och bordade det tyska fartyget "Altmark", varvid nästan 400 engelska krigsfångar fritogs. Rechnitzer menade att Tyskland därmed ställdes inför hotbilden av en engelsk landstigning i Sydnorge, varigenom engelsmännen skulle kunna få goda baser för operationer direkt mot Tyskland.

Detta synsätt emanerade utifrån Rechnitzers fasta övertygelse att Danmark låg innanför den tyska intressesfären, oavsett vad man tyckte och tänkte om detta i Köpenhamn. Därför motsatte han sig också militära beredskapsåtgärder dagarna före den 9 april, eftersom dessa bara skulle provocera tyskarna utan att man kunde hoppas på att vinna något, Rechnitzer ansåg att man även i London betraktade Danmark som ett tyskt intresseområde, varför danskarna bara hade att invänta, och sedan verkställa, de tyska krav som var att vänta. Rent logiskt hade tyskarna därför ingen anledning att gå till militärt angrepp mot Danmark. Detta resonemang, och hans agerande utifrån detta, har gjort att samtidens och eftervärldens dom mot Rechnitzer blivit hård. Han har framstått som en av symbolfigurerna för den eftergiftspolitik som före, under och efter den 9 april ledde fram till Danmarks förnedring och ockupation.

När händelseutvecklingen visade sig gå i en annan riktning än den danske marinchefen ansett vara logisk var han uppenbart skakad. Redan den 4-5 april diskuterar han olika förvarningar om tyska truppsammandragningar i östersjöhamnarna, men de ses främst som förberedelse för att möta en eventuell engelsk insats i Norge. Den 5 april noterar han också att beslut fattats om materielleveranser från Tyskland till flera danska örlogsfartyg: "Et særdeles glædelig resultat, der er et slående bevis på den tyske Krigsmarines venskabelige og velvillige indstilling over for den danske marine." Den 9 april inleds dagboken med de i alla avseenden vältaliga orden: "Tidligt i morges indtraf den store katastrofe."

Danmarks hopplösa läge, med tyska truppinsatser på en rad platser, framstår i all sin förskräckande tydlighet. Rechnitzer diskuterar i den situationen inte militära motåtgärder, utan väntar på tyska instruktioner om vad som ska ske med hans enheter: "Jeg håber, at samtlige skibe og fartøjer må kunne oplægges." De tyska sjöstridskrafternas förluster i Norge noterar han och konstaterar att de kan få en strategisk betydelse, ja till och med omöjliggöra för tyskarna att hålla sina positioner i de besatta delarna av Norge. Vartefter tyskarnas läge i Norge blev alltmer prekärt såg Rechnitzer också en ökad sannolikhet för att Sverige skulle dras med i kriget. Den 15 april sägs rent ut, med hänvisning till läget i Norge: "Angreb på Sverige må der derfor regnes med som nærliggende mulighed."

Den 9 april 1940 var inte bara en tragedi för Norden och Danmark, för Rechnitzer var det en personlig katastrof och som läsare blir man föga förvånad över dagbokens noteringar den 11 april: "Humøret hos mig er meget sort, og jeg er i høj grad nedtrykt og sørgmodig. Det hele synes mig så uendeligt trist."