The Space Weapon Background to a Kerntechnik Paper about a New Type of Nuclear Fusion Reactor

Sammanfattning av Erik Witalis artikel i KKrVAHT nr 3 2001.

USA planerar som bekant - för tredje eller fjärde gången - att försöka bygga upp ett missilförsvar. Även om den följande artikeln inte har någon bäring på den teknik som nu utvecklas, d v s ”att träffa en kula med en kula”, avslöjar den en intressant aspekt på arbetet med rymdbaserade försvarssystem under den senare delen av president Ronald Reagans SDI-program. Erik Witalis, som är expert på plasmafysik och tidigare laborator vid FOA, publicerade 1988 en artikel i den västtyska tidskriften Kerntechnik, där han redogjorde för sina teorier i form av en idé till en ny typ av fusionsreaktor. Men de plasmavirvlar han beskriver skulle också kunna utnyttjas som vapen i rymden. Man behöver inte förstå alla de fysikaliska termerna för att tillgodogöra sig tankegången i artikeln.

I artikeln, som är skriven på engelska, berättar Witalis om sitt mångåriga arbete att bättre förstå fusionsplasmats egenskaper, speciellt de dynamiska processer där som leder till fusionsreaktioner av icke-termisk typ. En teoretisk möjlighet till ett rymdbaserat vapensystem framkom i början av 1986. Av en lycklig slump fanns i kärnvapenlaboratoriet Los Alamos några plasmafysiker kompetenta nog att seriöst granska det förslag, givet av Witalis i februari 1986, om att använda många och ytterst lätta virvelstrukturer i plasmaform av väteisoptoperna deuterium och tritium som projektiler riktade mot missiler i rymden. Förslaget strider i flera avseenden helt mot konventionella uppfattningar inom fusionsenergiforskningen men förklarar också dess totala misslyckande under snart ett halvsekel, att jämföras med de få månader man behövde i Los Alamos för att övertygas där att vapnet skulle fungera i rymden. Ett betydande antal händelser och publicerade uppgifter styrker att en övergång skedde 1986 från strålvapen till nukleära anslagsvapen inom USA:s rymdvapenförsvar.