Att anfalla till döds

Sammanfattning av Olof Santessons recension i KKrVAHT nr 3 2001.

Med berättelsen om två hårresande militära misslyckanden inleder Hodder Stjernswärd, sin underhållande bok Balaklavasyndromet (Probus Förlag, Stockholm 2001). Det rör sig dels om Lätta brigadens undergång i Krimkriget, som gett volymen dess titel, dels om general Custers sista strid mot siouxindianerna. Båda dessa fiaskon väckte på sin tid enorm uppmärksamhet i Storbritannien respektive Förenta staterna.

Men vad som hände vid Balaklava 1854 och Little Big Horn 1876 går i författarens analys igen i två av fältmarskalk Montgomerys spektakulära bakslag 1944 under slutfasen av andra världskriget. Det ena var vid Caen i Normandie, som enligt planerna skulle ha intagits redan första invasionsdagen, den 6 juni, men där britterna ännu efter sex veckor sökte framgång. I stället blev det ännu ett misslyckat försök att med ett pansaranfall på smal front bryta igenom ett tyskt försvar av stort djup. Det andra fallet gällde oförmågan att med en kombination av luftlandsatt trupp och pansar erövra nederländska Arnhem, i en operation som var tänkt att öppna bakdörren till Hitlertysklands industriella hjärta.

Vad som enligt författaren går igen i alla fyra fallen är följande: oklar ordergivning, underskattande av fienden, otillfredsställande underrättelseunderlag och fantasilöst genomförande.

Kanske skulle man ifrån Stjernswärds egna exempel kunna lägga till: ett ledarskap i obalans.