Männens värld vid LidingövägenSammanfattning av Olof Santessons recension i KKrVAHT nr 2 2001. Den 4 januari 1928 red dragonerna från Djurgårdsbrunnsviken in genom porten till Einar Josephsons i dag K-märkta kasern vid Lidingövägen. Där förenade de sig med sina gamla rivaler, Livgardet till häst. Ett nytt sammanslaget förband hade fötts, Kungl Livgardets dragoner, resultatet av 1925 års regementsdöd som särkilt drabbade det tidigare talrika svenska kavalleriet. Om det nya Stockholmsregementet, som skulle leva fram till den 1 juli 2000, föreligger nu boken K 1 1928-2000 (Kungl Livgardets Dragoners historiekommitté, Stockholm 2000). Berättelsen om de sjuttiotvå åren har blivit en bred krönika, där redaktören Bengt Wallerfelt har bemödat sig om att få med en rad aspekter. Så finns exempelvis en fyllig redovisning av regementets hästbestånd, om aveln och om hästsporten med de bästa hästarna och ryttarna. Det sammanslagna regementet fick tolv år på sig att blir redo för andra världskrigets beredskapstjänst, som för K 1:s del började på allvar i och med det tyska överfallet på Danmark och Norge den 9 april 1940. Tiden tycks ha utnyttjats så väl som man kunde begära. Ansvaret för att regementets krigsförband inte mobiliserade i rimligt stridsdugligt skick vilar på en högre nivå - regeringen och militärledningen med den nyskapade Försvarsstaben. I ett tungt vägande kapitel ger militärhistorikern Arvid Cronenberg en synnerligen mörk bild av hur ÖB Olof Thörnell misskötte starten på det stora pådraget efter det tyska anfallet. Det skulle bli bättre allteftersom krigsmånaderna gick. I och med en fördubbling av fältarmén från fem till tio infanterifördelningar, vardera med en kavalleribataljon, blev pressen hård på våra kvarvarande fyra kavalleriregementen att sätta upp förband med relativt många stamanställda. Hårdast var pressen på Livdragonerna, som svarade för proportionsvis mer än de andra. Slutomdömet blir att K 1 gav ett verksamt bidrag till vakthållningen under den världskonflikt som få hade förutsett i rimlig tid. |