Marin ledning inför ett nytt sekel

Sammanfattning av Nils-Ove Janssons artikel i KKrVAHT nr 2 2001.

Denna artikel ger en översikt av den marina ledningens utveckling från slutet av 1800-talet till i dag. Särskild tonvikt läggs vid organisationen av sjöstridskrafterna, Försvarsmaktens uppgifter samt internationella insatser.

Den sjöoperativa ledningen utvecklades genom uppfinningen av trådlös telegrafi och tillkomsten av en permanent stjöstyrkechef. Detta ledde till snabbare och bättre beslutsfattande. Inför andra världskriget infördes befattningen CM (marinchef) med marinstab och ÖB med försvarsstab. Förhållandet ledde till att det sjöoperativa ansvaret olyckligt delades upp på flera nivåer – något som bl a visade sig i kustflottans agerande under kriget.

Införandet av MB-funktionen med integrerade militärområdesstaber 1966 strömlinjeformade ledningen av invasionsförsvaret och tillgodosåg behovet av operativ samordning. Den breddade hotbilden med fler uppgifter för Försvarsmakten i kombination med färre övningar och stor personalbrist gjorde dock att den sjöoperativa ledningen successivt urholkades. Detaljstyrning från politisk och central ledning bidrog till detta.

I ledningsorganisationen 2000 koncentreras kompetensen samtidigt som en mer entydig ledning av förbanden införs. Utvecklingen av CJTF-konceptet (Combined Joint Task Force) och ROE-instrumentet (rules of engagement) förbättrar möjligheterna till krishantering. I kombination med förbättrade informations- och ledningssystem bedöms den sjöoperativa ledningen komma att stärkas.