Sveriges och Finlands roll i en gemensam europeisk säkerhets- och försvarspolitik

Sammanfattning av Preben Bonnéns artikel i KKrVAHT nr 2 2001.

Till vilken grad och hur Sverige och Finland kan vinna utrymme och inflytande i förhållande till utvecklingen av den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (GESFP) och vilka förutsättningar denna artikel har att ge bud på detta ska, liksom betydelsen av de två ländernas neutralitet och alliansfrihet, tas upp till närmre analys i denna artikel av Preben Bonnén. Äntligen kommer även möjligheten för ett intensivt nordiskt försvarssamarbete att diskuteras.

Det har länge varit en omstridd diskussion i svensk och finsk politik om en gemensam säkerhets- och försvarspolitik är förenligt med Sveriges och Finlands status som neutralt och alliansfritt land. När Finland i motsatts till Sverige handlar annorlunda i förhållande till GESFP, hänger det samman med de olika erfarenheter man fått genom neutralitetspolitiken. Målet är det samma för bägge länderna, men såväl utgångspunkten som förutsättningarna är olika.

Till frågan om hur mycket relationerna eller ett medlemskap av NATO är nödvändigt i förhållande till utvecklingen av en GESFP är svaret enkelt. Trots amerikanskt tillbakahållande och skepsis till att låna ut sina resurser till EU, skulle ett tätt samarbete (eller medlemskap) med NATO allt annat lika kunna minska något av skepsisen i USA. Medlemskap i NATO kommer dock inte att vara någon förutsättning för att få till stånd ett samarbete mellan EU och NATO.

Trots Sveriges, Finlands, Norges och Danmarks olika relation till EU och NATO har det inte vållat problem av nämnvärd karaktär. Tvärtom verkar det precis vara de nordiska ländernas olika tillhörighet som verkat som en katalysator för en intensifiering av försvarssamarbetet. Finlands, Sveriges, Norges och Danmarks beslut i maj 2000 att etablera ett gemensamt nordiskt bidrag, kallat Nordic Co-Ordinated Arrangement for Military Peace Support (NORDCAP), är ett bra exempel på detta. Det nordiska försvarssamarbetet bör därför intensifieras ytterligare, d v s utvidgas till att även omfatta luft- och sjöförsvar, som det skett mellan Tyskland och Holland.

Preben Bonnén är säkerhets- och försvarspolitisk analytiker vid Österreichisches Institut für Europäische Sicherheitspolitik (ÖIES), Wien.