Militären ett stöd för demokratin. Om militärkuppernas roll

Sammanfattning av Kjell Nerpins artikel i KKrVAHT nr 1 2001.

Orden militärkupp och militärdiktatur förekommer ofta i rapporteringen från omvärlden i våra media. I regel torde orden ha en mycket negativ klang. Militären upplevs ofta som ett latent hot mot sitt lands lagliga regim och därmed som ett hot mot lag och ordning. De ledande militärerna - "generalerna" - uppfattas som benägna att utnyttja sin befälsrätt över väpnade styrkor till att gripa makten då tillfälle bjuds. De uppfattas också som redskap åt högerkrafter och som ett hot mot trygghet och fred genom en benägenhet att lösa konflikter med våld.

Det kan vara av intrese att granska vad som är sanning i dessa frågor. Syftet med överste Kjell Nerpins artikel är att stimulera till seriös forskning inom området, som kan leda fram till nyttig kunskap avseende ledarskap på hög nivå inom ett land och dess försvarsmakt.

Nerpin ställer upp en hypotes, som han sedan prövar genom att studera några kända militärkupper. Hypotesen är: "Militärkupper genomförs endast som en sista utväg inom länder där den civila administrationen ej längre tillgodoser oundgängliga behov." Detta skulle yttra sig i:

• Oförmåga att upprätthålla lag och ordning, vilket leder till okontrollerat våld - ofta med politiska, religiösa eller etniska drivkrafter.
• Misskött ekonomi som hotar elementär folkförsörjning.
• Beslutsförlamning, ofta genom konkurrerande särintressen.

Hypotesen granskas i följande fem fall:

• Militärkuppen i Spanien som förde Franco till makten 1936.
• Militärkuppen i Grekland 1967.
• Militärkuppen i Chile som förde Pinochet till makten 1973.
• Militärkupper i Portugal 1929 och 1974.
• En serie militärkupper i Turkiet efter andra världskriget.