Rwanda och den militära förmågan

Sammanfattning av Olof Santessons artikel i KKrVAHT nr 5 2000.

Kunde omvärlden ha förhindrat folkmordet i Rwanda våren 1994? Vad borde ha gjorts och hur skulle det ha gått till? Frågorna har diskuterats politiskt och moraliskt, men de behöver även granskas från militär utgångspunkt.

Förre statsministern Ingvar Carlssons rapport till FN i december 1999 är oförbehållsamt kritisk mot hur organisationen skötte sin uppgift. Skulden för misslyckandet läggs bl a på generalsekreteraren, på FN-sekretariatet och på fredsstyrkan UNAMIR, som ledd av den kanadensiske brigadgeneralen Romeo A Dallaire var grundad på stadgans kapitel VI. Man anser att befintliga 2 500 man "borde ha kunnat hindra eller åtminstone begränsa det slags massakrer som utbröt i Rwanda". I och med att säkerhetsläget urartade borde FN ha givits en mer kraftfull och preventiv roll.

Frågan är om Carlsson och hans kolleger har förmått att bedöma militära svårigheter och möjligheter. En annan analys ger oss närmevärden för militära insatser, och då handlar det om helt andra siffror.

Det är sant att Dallaire hade dåligt stöd och sveks av FN. Men inte ens en större fältherre kunde dessvärre snabbt ha gjort om sina fredsbevarare till den sortens stridande förband som behövdes i Rwanda.

Läs hela artikeln.