Hur samspelet strategi - operationer - taktik fungerat

Sammanfattning av Kjell Nordströms artikel i KKrVAHT nr 4 2000.

Bristande sammanhang och balans mellan mål, medel och metoder på nivåerna från strategi via operationer till taktik är ett av militärhistoriens mest frekventa teman. Inte sällan har balansen rubbats som följd av att politiker gått in och styrt de militära operationerna.

Andra världskriget erbjuder rikligt med exempel på det sistnämnda. I sitt verk Stalingrad skildrar den brittiske militärhistorikern Antony Beevor [1] åskådligt kvalificerat vanstyre med Adolf Hitler som operationsledare på ena sidan och Josef Stalin på den andra. Inte förrän Stalin lät armégeneralen Georgij Zjukov överta den direkta ledningen tog operationerna på sovjetisk sida form - varpå kriget vände. USA:s krig i Vietnam saknade strategisk inriktning; med stigande USA-förluster sjönk det politiska hemmastödet till bottennivå. Slutresultatet blev militärt återtåg och politiskt fiasko.

I den mest våghalsiga operationen i modern tid, Falklandskriget, var det inte operationsledaren på plats utan Whitehall i London som av politiska skäl beordrade anfallet mot Goose Green - förlustbringande och fullkomligt onödigt.

En överslagsmässig jämförelse, fokuserad på sammanhanget och balansen i berörda hänseenden, synes visa att i Gulfkriget det politiska slutmålet nåddes därför att den USA-ledda alliansens aktivititeter var väl samordnade. I Kosovokriget däremot nåddes inte slutmålet därför att dylik balans saknades.

Aktörer i kris och krig på alla nivåer måste ha en väl samordnad ledning, hävdar generalmajor Kjell Nordström i sin artikel. Sverige har valt den militära formen anpassningsförsvar. Viktigt är att det redan under anpassningen - ett fortlöpande krisläge - finns en ledningsdoktrin med regler för praktiskt handlande som är väl känd och inlärd av dem som skall leda.