En patrullmans dagbok i bildRecension av fil dr Stefan Forss, publicerad i KKrVAHT nr 4 2000.
I Sverige är pensionerade biblioteksrådet Harry Järv, tidigare ställföreträdande riksbibliotekarie, kanske främst känd som humanist, lärdomsgigant och gudabenådad kulturdebattör. Med drygt 40 boktitlar bakom sig har han helt visst fog för sitt något lekfulla påstående att kommatering är en av de tre saker han verkligen kan. I Svenskfinland vet man också att det inte är tomma ord då han säger sig kunna närstrid. Det förstod inte enbart hans nära frontkamrater utan också de chefer som i rätt uppstigande militärhierarki alla förordade den ansökan om Mannerheimkors som regementskommendören Alpo Marttinen skrivit och som förelades marskalk Mannerheim för godkännande hösten 1943. Varför marskalken förkastade ansökan lär vi aldrig få veta med säkerhet. En kuriositet är att även Järvs dåtida ryska motståndare kände till hans namn; i ryska radions propagandasändningar domderade "Tiltu" om hur den där Harry Järv nog snart skulle tas om hand och elimineras för gott. I sak fick Tiltu nog rätt, eftersom Järv i september 1943 steg på en mina i ett minfält framför de ryska ställningarna och miste vänstra foten. Därmed var hans bana som stödjepunkts- och patrullchef till ända. Att han kunde räddas till livet berodde på en kombination av flera faktorer: kamraternas heroiska insats för att få honom hem, hans egen obändiga livsvilja och den fenomenala turen att bataljonsläkaren råkade ha blodplasma till hands, nedgrävd i lera för att hållas nedkyld. Järv blev läkarens första försökskanin. Tre flaskor blod räddade hans liv. På fältsjukhuset fick han sedan ytterligare fyra flaskor. Det tredje som Järv säger sig kunna är fotografering. Det är kanske en mindre känd färdighet hos honom. De som bekantat sig med hans böcker, inte minst från slutet av 1980-talet fram till nuet, har naturligtvis lagt märke till att han ofta som illustrationer använt egna krigstida foton. Alltnog, under hela sin krigarbana bar han en kamera på bröstet och konsumerade enorma mängder film, dokumenterande den verksamhet han själv också satte prägel på. Då han nu valt ut drygt 150 foton, ett antal kartskisser och några andra dokument och sammanställt detta till en bok, är resultatet unikt. Det bärande temat är patrullverksamhet på Svirfronten, men boken illustrerar också utmärkt det normala stödjepunktslivet. Den något kryptiska boktiteln har en enkel förklaring. Enligt en regementsorder från slutet av maj 1942 skulle alla kompanier varje dygn sända ut minst en patrull för närspaning samt då skäl fanns också stridspatrull. Armékårschefen, generallöjtnant Lennart Oesch utfärdade ett år senare order om "permanent patrullering", vilket ledde till att regementskommendören Marttinen utsåg löjtnant Järv till chef för hela regementet IR 61:s patrullverksamhet i juni 1943. I den egenskapen verkade han endast några månader innan den ovan relaterade olyckan var framme. Boken beskriver flera spektakulära patrulluppdrag i detalj. De foton Järv själv knäppt är vanligen knivskarpa; oskärpa i bilderna beror på dåliga belysningsförhållanden eller att någon kamrat hållit i kameran. Automatisk bildfokusering introducerades nästan ett halvt sekel senare. Men visst har kamraterna också åstadkommit verkliga lyckträffar. En sådan är bokens pärmbild, Weimar Fagerströms vinterfoto av Järv på ett spaningsuppdrag. Fotot för tankarna till vissa av Pekka Halonens målningar. Järvs eget foto av två kamrater på illegal färd till Sverige i juli 1945 - på Alpo Marttinens uppdrag - är som en tavla av Albert Edelfelt. Flera av Järvs naturbilder har också en klassisk skönhet; att de dessutom är i färg och att färgerna hållit sin kvalitet i 55 år är anmärkningsvärt De järvska bilderna har djup genomslagskraft på flera plan. Den som studerar dem noggrant lär sig mycket om livsbetingelserna vid fronten; hur patrullverksamheten och dess teknik utvecklades, hur Järv själv, trots att han var en obestridlig ledare för sina patrullkamrater, ändå fungerade mer som en lagkapten än som chef. Han krävde t ex aldrig att kamraterna skulle ta större risker än han själv var beredd att ta. Hans eget handlingsrecept var enkelt. Alla stridsföretag förbereddes minutiöst - vid ett tillfälle tillbringade Järv och några kamrater tre hela nätter på den ryska stödjepunkt de snart skulle slå ut. Då det sedan blev dags att agera var Järv alltid den som var först inne i de fientliga ställningarna och som också lämnade dem sist. Alpo Marttinens föredömliga agerande som regementskommendör framstår också klart. Han krävde mycket av sina mannar, men gjorde också själv sitt bästa för att resultatet skulle bli bästa möjliga. Att han alltid själv var ute i linjen då han sände iväg en patrull, inte sällan tillsammans med någon säkringsgrupp på ingenmansland och väntade tills patrullerna återkom, säger rätt mycket om hans omsorg om "pojkarna". Många av bilderna har en oerhörd intensitet; se bara ansiktsuttrycken hos soldaterna som i lingonrisperspektiv ligger och trycker i omedelbar närhet av fienden. Samma gossar uppvisar sedan glada och lättade miner efter fullgjort uppdrag. Dramatiken i vissa bildserier är närmast osannolik. Ta t ex bilden av undersergeant Ragnar Östman, som just fått lungan genomborrad av en kula, avfyrad av den ryske prickskytten Smirnov. Denna händelse ledde småningom till jakten på denne prickskytt. Östman återkom till fronten efter några månaders konvalescens och var sedan själv med om att eliminera just den man som så när berövat honom livet. Järvs grupp lyckades slutligen lokalisera och fånga Smirnov. Denne sårades dock så svårt att han avled lite senare. Ett par veckor senare stupade också Östman, i förment skydd inne på britsen i korsun, för en helt osannolik rysk granat. Cirkeln var sluten. En annan patrullkamrat, den 19-årige gymnasisten Bertel Söderman som läste för studentexamen, avporträtterar Järv med särskild pietet och omsorg. Söderman stupade den 17 juli 1943 i en rysk skyttegrav då han undsatte sin chef som hade hamnat i en ohållbar situation med fiender nära inpå sig på två håll. Under Järvs 200 patrullfärder var Söderman den ende som stupade! Det säger tillräckligt om de järvska patrullernas effektivitet. Sverige spelar också en inte obetydlig roll i denna bok. Som patient och konvalescent vistades Järv på S:t Görans sjukhus i Stockholm, senare på Salsta slott. Färgfotot av sjuksköterskan Margit Lindmark tycker Järv själv är det bästa han tagit. Salsta slott blev aktuellt igen hösten 1945 då Järv hjälpte Alpo Marttinen fly undan finska statspolisen, för dennes ganska obetydliga andel i vapengömmoaffären. Sannolikt fanns det även andra tungt vägande motiv bakom Marttinens flykt. Mannerheim som då var Finlands president och alltjämt också överbefälhavare sägs ha givit denne uppdraget att leda en finsk motståndsrörelse utifrån, för det fall att Sovjetunionen trots allt skulle besätta landet. Redan i oktober 1944 åkte Järv på regementskommendörens order till Tavastehus för att skaffa denne utlandspass! Permanent patrullverksamhet är en mycket välkommen och, vågar man säga, unik bok. Må den finna sin väg till boklådorna också i Sverige och läsas med eftertanke. Även helt okunniga kan lära sig bättre förstå hur det kom sig att Finland kunde förbli fritt. Se några av Harry Järvs fotografier! |