Den odugliga arménArtikel av redaktör Olof Santesson, publicerad i KKrVAHT nr 3 2000. På sophögen med armén! I allt fler försvarssammanhang, inte minst på sina håll inom Kungl Krigsvetenskapsakademien, sägs nu att vårt land ännu helt nyligen hade odugliga markstridskrafter. Förhållandena utmålas som skandalösa. Hur kunde eländet få pågå så länge, frågas det. Om de många oskyddade svenska armésoldaterna hade satts in i strid skulle följden ha blivit ett blodbad, lyder en historikerdom. Och företrädare för den gamla "stora armén" böjer sina huvuden i skam. I varje fall gitter knappast någon att uppträda till dess försvar. En ny militär sanning håller på att födas. Sant är förstås att stora delar av Sveriges värnpliktsarmé knappast var mer vältränad än andra länders deltidssoldater och milisförband. Den hårda amerikanska bedömningen efter Kuwaitkriget var att ingen stridande bataljon ur National Guard-styrkorna höll måttet på slagfältet. Historien visar dock hur andra, som finländska och israeliska värnpliktiga, har klarat sin uppgift i krig. Vi vet förstås också att den 1940 överrumplade norska armén på de flesta håll inte hade mycket att sätta emot den tyska angriparen. Men Hitlers dumdristiga invasionsföretag säkerställdes faktiskt av tyska värnpliktsförband av ungefär samma kaliber som de norska, låt vara förstärkta med ett antal fallskärmsjägare och en handfull lätta stridsvagnar. Det har ledamoten Stellan Bojerud rett ut. [1] Att gårdagens svenska armé var "för stor" är ett ekonomiskt argument - och som sådant tungt - men knappast ett i alla lägen strategiskt eller operativt korrekt påstående. Man kan utan alltför stora svårigheter föreställa sig att ansvariga politiker och militärer, utifrån de första beredskapsårens känsla av svensk nakenhet, var ense om att det krävdes många markförband till försvar av vårt land. Sverige är inget Danmark. Ytan är tio gånger större, gränserna är långa, och vi åtnjöt inga paktåtaganden från andra stater. Ingen kan i varje fall ha räknat med att vårt land i händelse av ett sovjetiskt angrepp snabbt skulle få västhjälp med just arméförband. Ett sovjetiskt anfall mot Sverige var aldrig särskilt troligt. Men om det mot förmodan skulle ha kommit, också på marken, behövde vårt land möjligen faktiskt så många markförband som uttaget av värnkraft kunde medge. Med tiden fanns det även hyggligt med infanterivapen, det glöms kanske bort. Våra styrkor, om de hann mobilisera, behövde hur som helst finnas i flera anfallsriktningar och i särskilt viktiga riks- och befolkningscentra hålla en gard mot kuppföretag. I viss mån sålunda av nödvändighet utspridda försvarsstyrkor kunde heller inte snabbt samlas till ett avgörande, så länge vi inte kunde räkna med luftherravälde. Också det talade för så pass många förband att lokalt en kritisk massa kunde vara någorlunda möjlig att åstadkomma. De svenska soldaterna var onekligen oskyddade. Tanken var heller inte att låta cyklande eller tolkande svenska infanterister försöka anfalla en fiende på öppen slättmark. Kunskap om terrängen skulle utnyttjas. Flertalet arméförband hade i sitt taktiska uppträdande att ta skydd av skogen. Det var något som på sin tid inte var lika verklighetsfrämmande som det har blivit på det moderna slagfältet. För våra styrkor gällde att de skulle försöka att komma i förhand när det gällde att bestrida en angripare initiativet. Allt det här kan ju gamla arméofficerare. Varför vill de då inte i dag längre motivera vad de höll på med? Visst, det finns föga att direkt skryta över. Arméns förespråkare levde på ett arv som säkert hämmade en del behövligt doktrinarbete och stridstekniskt nytänkande. Man hade gått ur andra världskrigets upprustning med tio fördelningar. Och det tog emot att låta antalet sjunka till först åtta och sedan sex, innan det var dags för slutraset. Trettiosju brigader, varav tre pansarbrigader, hade tagit möda och skattepengar att bygga upp. Men man lade faktiskt med tiden, oavsett det kalla krigets skiftningar och behov av egna strategiska överväganden, ner många av dem. Med detta är förstås inte sagt att vi i något läge hade precis de markstridskrafter och den avvägning mellan volym och kvalitet som behövdes. De svenska försvarsförutsättningarna kunde säkert ha utnyttjats bättre. Ledamoten Carl Björeman och andra har pekat på att man i försvarsledningen aldrig tycktes kunna bestämma sig för om vårt land skulle försvaras framskjutet vid kusten respektive gränsen i norr eller om vi tidigt skulle övergå till uppehållande försvar, segt över ytan. I takt med att den centrala strategiska reserven minskades och militärområdesbefälhavarna fick fler förband att disponera över ökade risken för att de spreds ut på ett i värsta fall tämligen planlöst sätt, sett ur helhetens försvarsperspektiv. Eldkraften ökades, Sverige fick med tiden vad dåvarande arméchefen Nils Sköld kallade en pansarvärnsarmé. Men bristerna förblev många, dessvärre inte minst i beteendet i stridsterrängen. Utbildningstiden räckte inte till för att soldaterna och deras befäl skulle hinna övas acceptabelt i uppträdandet i högre förband. Oförmågan till mörkerstrid hör till det som på senare år har diskuterats mycket. Våra markförband har heller inte varit utrustade för sådant som flygsamverkan - close air support. Prov på ett väl sent stadium bekräftade att infanteriförbanden hade synnerligen svårt att klara sig mot pansarenheter. Inte heller de svenska pansarbrigaderna och pansarbataljonerna fördes särskilt ofta på önskvärt sätt. Själva organisationen var välgenomtänkt, men det länge oskyddade följeinfanteriet kunde inte hålla nödvändigt stridstempo. Ganska egendomligt är inte minst att läsa hur pansarbrigaderna tilldelades en allt viktigare anfallsroll i planarbetet ju färre de blev till antalet. Ett särskilt sorgekapitel för arméns del var också bristen på tung eldkraft. Historiskt har Sverige efter stormaktstiden - det är bra länge sedan - haft ett numerärt svagt artilleri, som därtill alltför sällan verkligen samövats med infanteriet. Berodde detta på inställningen hos infanteriets talesmän, som hellre föredrog sitt "eget" bataljonsartilleri - granatkastarförbanden? Fanns det inte skäl att försöka lära av Finlands krigserfarenheter? Saken borde någon gång vara värd en egen utredning. Riktigt bekymmersamt i den stora värnpliktsarmén var också att hela idén med samlade förband från första tjänstgöring till repetitionsövning förfuskades alltmer. När under 1980-talet stora försvarsmaktsövningar genomfördes skedde det i många fall utan riktiga repförband. Skandalöst stora anstånd för reservare och värnpliktigt befäl ledde till att yrkesofficerare fick fylla luckorna tillfälligt. Det var inga samövade förband som efter övning åter lades i malpåse. Försvarsmakten hade delvis sig själv att skylla. När man såg problemens vidd borde åtgärder ha vidtagits, till exempel kortare inkallelsetider än upp till sju veckor för en inkallad reservkapten och kompanichef. I övrigt finns säkert mycket att säga om "VI 90" och "allt för krigsförbanden". Så det fanns brister. Det betyder dock inte att det var ett värdelöst markförsvar som Sverige skulle sätta på fötter om det otänkbara inträffade. Ingen krigsmakt håller sig med enbart elitförband. Vårt koncept var inte så förskräckligt mycket sämre än det finländska. Veterligen talar ingen i Finland om den stora armén som ett slöseri med människor och ett recept för massaker. Närheten till en labil granne - och en lång gräns - avhåller från snabba underkännanden. Finland bantar också sitt försvar men tar fortfarande ut åtskillig värnkraft. För Sveriges del är nu i alla fall det mesta överspelat. I stället för den alltför stora armén gäller "kvalitetslyft". Nya system tillförs givetvis. Artilleriet utraderas dock så när som på fyra ynka bataljoner - 48 eldrör. Det räcker på sin höjd till att stödja en infanteri- eller pansarbataljons anfall. En enda för hela Sverige! I väntan på något slags framtida lösning (?) av den indirekta elden saknar landet därmed vad som har brukat kallas för anfallsbrigader. Svenska yrkesofficerare blir säkert allt duktigare på att hantera nya stridsmedel och göra insatser i internationell verksamhet. Men förmågan till truppföring i taktiska lägen liksom att planera och genomföra övningar med stora förband, den kan gå förlorad. Många menar att den redan är borta. Det här borde kanske göra mindre, eftersom statsmakterna på till synes goda grunder har bestämt sig för att det i ett tioårsperspektiv inte finns något hot från Ryssland. Vad som en gång motiverade den stora armén uppges vara borta, för evigt låter det ibland som. Samtidigt sägs det likafullt från både den politiska och den militära ledningen att vi ska kunna försvara hela landet, som om en fiende ändå kanske kunde angripa. Med fem års förvarning ska vi dessutom kunna hantera ett hot som har växt upp till "större företag". Vad skulle i så fall kunna uträttas med en handfull markförband? Många fler blir de inte ens efter det inslag i en tänkt anpassning som kallas tillväxt. Hur skulle man få dem på rätt ställe? Kritiken är säkert orättvis. Bakom den struktur med ett i alla fall mekaniserat miniförsvar på marken som nu tar form återfinns ett omfattande studiearbete. En intellektuellt stringent prövning har av allt att döma skett. Man har försökt att göra det bästa med de pengar som blev över för armén. Men nedsablingen av det gamla kan också visa sig vara orättvis. Är det inte risk för att vi av bara farten utdömer allt som tidigare gjordes för att försvara landet på marken, låt vara att följderna endast är av historiskt intresse? Det var säkert inte bättre förr. Efter hand klarnar läget, fler pusselbitar kommer fram. En hel del vetenskapligt arbete kring olika delar av svensk beredskap under krigsåren och det kalla kriget utförs. Kunde inte Kungl Krigsvetenskapsakademien ta initiativ till att därutöver stimulera en samlad forskning om den 1900-talets svenska armé som nu går i graven? Det borde passa det akademiska anspråket långt bättre än något som i sämsta fall utmynnar i rent pladder om hur mycket sämre det var förr. Referens
|