Anteckningar från den avslutande diskussionen

av generaldirektör Gunnar Nordbeck

Är miljöförstöringen och klimatförändringarna det största säkerhetspolitiska hotet?

Diskussionen inleddes av Kungl Krigsvetenskapsakademiens förre styresman, Peter Nordbeck, som erinrade om att bakgrunden till symposiet var en oro för att energiråvarorna, främst oljan, skulle ta slut och att detta skulle orsaka betydande globala spänningar. Efter ha lyssnat på förmiddagens föredragningar hade han intrycket att detta inte var något större problem. Efter Bert Bolins föredrag framstod i stället klimatfrågorna som de verkligt livsavgörande för mänskligheten. Han frågade därför om det råder allmän enighet om den framtidsbild som Bolin hade tecknat och hur dessa stora frågor skall hanteras politiskt.

Paneldeltagarna menade att miljö- och klimatfrågorna måste tas på stort allvar, men ville inte se fullt så pessimistiskt på framtiden som Bolin. Ingmar Grenthe konstaterade att man i dag har vetenskapligt hållbara belägg för en ganska snabb temperaturstegring. Däremot diskuteras huruvida den är en del av en naturlig utveckling eller beror på mänskligt handlande. Geologerna anser sig kunna visa att jorden har varit utsatt för stora temperatursvängningar tidigare.

Både Gunnar Agfors och Thomas Korsfeldt tog upp den politiska frågan och pekade på att man numera i den industrialiserade världen tog problemet på stort allvar, vilket inte minst framgår av Kyoto-protokollet från 1997. "Men det är lätt att inse vad det innebär om 1,2 miljarder kineser, med viss rätt, skall ha samma utvecklingsnivå som industriländerna i Västeuropa har." Det finns alltså stora spänningar i den här frågan, vilket också kan betraktas som ett säkerhetspolitiskt problem.

Per Olof Nilsson pekade på den starka befolkningstillväxten i världen och framhöll att det finns forskare som menar att naturtillgångarna egentligen inte räcker för att i olika hänseenden försörja den nuvarande befolkningen. Det är ett centralt problem som är svårt att föra en bra offentlig diskussion om och som politikerna undviker. Kanske är det en av mänsklighetens stora ödesfrågor.

Effektivisering i energianvändningen

Varför diskutera tillförselproblemen när man borde diskutera konsumtionsmönstren och effektivisering i energianvändningen? En av åhörarna ansåg att det verkade vara underförstått att vi skall ha lika stor eller större energianvändning i framtiden som i dag. Då är tillförselfrågorna möjligen ett problem. Men, frågade han, borde det inte vara viktigare att diskutera hur användningen av energi kan effektiviseras och minskas.

Från flera håll framhölls att resurseffektivisering naturligtvis är viktigt. I den industrialiserade världen görs också mycket. Ett exempel härpå, som påpekades av Gunnar Agfors är det pågående utvecklingsarbetet i fråga om resurssnålare bilmotorer.

Men i utvecklingsländerna - Kina och Indien nämndes särskilt - är det inte resurseffektivisering som är det stora problemet. Sett i ett globalt perspektiv torde därför efterfrågan på energi komma att öka med 1-2 procent årligen under åtminstone 50 år framåt, trots alla effektiviseringsåtgärder. Försörjningsfrågorna är därför också betydelsefulla.

Terrorismen - ett nytt hot mot bl a energiförsörjningen?

På en fråga från publiken svarade Gunnar Nordbeck att långa och sårbara överföringssystem lätt kan utsättas för sabotage av olika slag. Han erinrade om att Överstyrelsen för civil beredskap i en studie redovisat att det var möjligt att i stort sett slå ut hela Sveriges elförsörjning genom att utöva sabotage på cirka 25-30 platser. Han påminde också om att en av de viktigaste oljeledningarna från fälten i Azerbadjzjan mot Ukraina och Vitryssland går genom Tjetjenien.

Däremot var han mer tveksam till om de stora oljeproducerande länder i t ex Mellanöstern skulle utnyttja blockadvapnet i politiska syften på det sätt som gjordes 1973-1974. De är alltför beroende av inkomsterna från oljeexporten för att sådana åtgärder skall te sig lockande.

Ingmar Grenthe påpekade att lika viktigt som eventuella konflikter mellan i-länder och u-länder kan vara kampen om knappa resurser mellan u-länder.

Marknad eller planhushållning?

En åhörare tog upp frågan om rollfördelningen mellan marknaden och politiken. Han menade att förmiddagens föredrag hade gett ett intryck av att marknaden kan sköta även säkerheten i energiförsörjningen, d v s att statens roll vad gäller försörjningssäkerheten minskar. I stället föreföll det som om politikens uppgift vore att främst hantera miljöfrågorna.

Thomas Korsfeldt påpekade att staten - i hans fall Energimyndigheten - inte är någon aktör på marknaden. Vad myndigheten skall göra är att ge support och stöd, inte minst till forskning och utveckling. Det är också så att genom avregleringen av bl a elmarknaden har politikerna och myndigheterna delvis avhänt sig möjligheterna att ingripa vid t ex kriser.

Gunnar Nordbeck erinrade om att Lars Bergman i sitt föredrag hade visat att den helt fria marknaden i vissa avseenden medför nackdelar från säkerhetssynpunkt. Nordbecks tes var att beredskapsarbete så långt möjligt skall ske på marknadens villkor men att det ibland krävs myndighetsingripande. Han påpekade också att inte bara myndigheterna resp. leverantörerna har ett ansvar när det gäller energiförsörjningens säkerhet. Även konsumenterna har sitt ansvar. Den som är beroende av en kontinuerlig eltillförsel bör t ex skaffa reservkraftaggregat.

Forskningschefen vid Försvarets forskningsanstalt, Peter Steen, erinrade om att reformeringen av elmarknaden medfört att de svenska konsumenterna har tjänat cirka 6 miljarder kronor. En del av de pengarna borde de kunna använda som en form av försäkringspremie mot avbrott i försörjningen.

I diskussionen berördes även skatter och avgifter som ett medel för att styra marknaden, varvid frågades om man i framtiden överhuvudtaget kan tala om en nationell energipolitik. Den allmänna uppfattningen var att i Europa går vi mot en harmonisering. Om den är bra eller dålig kan man ha olika uppfattningar om.

Energi och teknikutveckling

På en fråga från publiken om hur forskarna ser på möjligheterna för nya tekniker inom energiområdet, t ex fusionskraft, solenergi och hybridmotorer, diskuterades om det vid universitet och högskolor finns den iver och entusiasm som fanns för cirka 50 år sedan när kärnkraftprogrammet byggdes upp. Den allmänna meningen bland forskarna var att ivern och entusiasmen förvisso finns även i dag. Ett problem kan möjligen vara att universitetsutbildning och forskning i alltför hög grad baserar verksamheten på enskilda discipliner.

Angående fusionsenergin erinrade Ingmar Grenthe om att den har varit ett forskningsprojekt under lång tid. "Något provokativt kan man säga att det tekniska genombrottet alltid har legat 25 år framåt i tiden."

I fråga om bränsleceller och hybridmotorer var optimismen betydligt större. De förra kan nog komma i praktisk användning om några år och Toyota sålde förra året på helt kommersiella villkor 30 000 bilar med hybridmotorer.

Avslutningsvis frågades om naturgasen "är helt körd i Sverige", vartill Thomas Korsfeldt påpekade att vi har naturgas som en del av vårt försörjningsmönster men att vi bara utnyttjar den utbyggda kapaciteten till hälften. Han trodde också att krav från omvärlden kommer att medföra att vi får en transitledning inom ett osäkert antal år.