Riksdagen i kris och krig - nya förutsättningar, tid för omvärdering

Sammanfattning av Ingemar Wahlbergs artikel i KKrVAHT nr 2 2000.

Trots det bredare hotspektret, med de utvidgade uppgifterna för totalförsvaret, är den nuvarande grundlagsregleringen obsolet inte bara vad gäller det avlägsna invasionshotet. Väpnade eller andra angrepp kan nämligen ha helt andra mål än att besitta svenskt territorium.

Vi bör räkna med att riksdagen med stor sannolikhet - på ett eller annat sätt - kommer att bli ett av de primära målen för en angripare som gör sitt bästa för att vilseleda, isolera eller bekämpa riksdagens funktionsduglighet, skriver ledamoten Ingmar Wahlberg i sitt inträdesanförande i Kungl Krigsvetenskapsakademien den 21september 1999. Han hävdar vidare att 1990-talets säkerhets- och försvarspolitiska paradigmskifte måste genomsyra riksdagens krisberedskap i större utsträckning.

Riksdagens uppgifter kan vid krig eller krigsfara överlåtas till riksdagens krigsdelegation som består av talmannen (ordförande) och 50 andra ledamöter. Wahlberg ifrågasätter dock lämpligheten av att statsråd ingår som ledamöter i denna. Likaså påpekar han att man - apropå totalförsvarets utvidgade uppgifter - inte kan vänta sig att riksdagen utvidgar lagen om krigsdelegationen till att kunna tillämpas även vid "hot och risker" samt "svåra nationella påfrestningar", då dessa begrepp är för svårdefinierbara.

Riksdagens politiska ledarskap måste sättas i fokus, hävdar Wahlberg. Det är viktigare för Sverige att riksdagen och riksledningen i övrigt inte förlorar den första "ledningsduellen" snarare än att vinna "sista striden". Särskilda åtgärder bör vidtas för att säkerställa att riksdagen ges en synnerligen god lägesuppfattning. Wahlberg fäster vikt vid "upscaling"-fenomenet och det symbiotiska förhållandet mellan politiker och media. Direkt tillgång till massmedia är en förutsättning för att kunna utöva det politiska ledarskapet.