Två böcker om det kalla kriget

Sammanfattning av Olof Santessons artikel i KKrVAHT nr 1 2000.

Det kalla kriget innebar större risker för mänskligheten än vad samtida förkunnare och uttolkare insåg eller i vart fall gav uttryck för, hävdar Olof Santesson, f d utrikesredaktör på Dagens Nyheter.

Många av oss tog det tillstånd som rådde mellan 1945 och 1991 för givet. Det till synes självklara västliga säkerhetssamarbetet, liksom det faktum att NATO:s väpnade förmåga aldrig sattes på prov, bidrog under åren till att dämpa oron för att Europas delning någonsin skulle leda till en katastrof.

De första preliminära boksluten på det skede världen har lagt bakom sig är en bister läsning. Böcker ur den tidiga skörden bekräftar att vi faktiskt levde farligt under den fred som skulle följa på andra världskrigets slut. Det gäller både David D Painters och David Millers böcker. [1]

Varje större övning av NATO-försvaret nådde den punkt där order gavs om insättande av kärnvapen. Det fanns de mest detaljerade av varandra ömsesidigt beroende planer som i praktiken kunde ha styrt beslutsfattarnas alternativ.

Högst troligt förhindrades ett krig enbart på grund av rädslan för kärnvapnens förintelseeffekt. Större var inte sansen än att endast fruktan för den totala katastrofen var avhållande.