Satans mördare.
Diktaturens kreatur.

Jag undrar hur Olof Palme hade formulerat sig om den syriska regimenens illdåd för snart en månad sedan. Det är nu bevisat att massförstörelsevapen användes i Damaskus. Och för att låna ett annat uttryck från dåvarande statsministern Palme, så är det med intill visshet gränsande sannolikhet regimen som låg bakom.

För detta talar innehavet av sarin, förmågan att kunna skjuta kemiska stridsmedel och de projektilbanor som rakterna har haft, vilka pekar mot de områden som regimen behärskade vid tidpunkten.

Med en nästintill ofattbar cynism har regimen använt dessa terrorvapen mot sin egen befolkning i stor skala – samtidigt som FN:s experter var i huvudstaden. Cynismen är så omfattande att jag hade svårt de första dagarna att förstå motivet och implikationerna är svåra att överblicka. Vilka slutsatser drar auktoritära regimer världen över det inträffade? Vem har vunnit på det ramavtal som tecknats av USA och Ryssland, och vem har förlorat? Här kommer ett försök att belysa dessa frågeställningar för några av aktörerna.

Ryssland

Ryssland har flyttat fram sina positioner i Mellanöstern på ett sätt som inte skett de närmaste 40 åren. Med leveranser av förnödenheter till den syriska krigsmakten, underrättelsedelgivning och styrkeprojicering med sin återuppsatta Medelhavseskader med krigsfartyg, så är budskapet till omvärlden glasklart. Ryssland ställer upp på sina allierade. Samtidigt så har man visat en nödvändig konstruktivitet genom avtalet, och här har naturligtvis sanningen om det inträffade begränsat det ryska manöverutrymmet.

Parallellt med detta skeende, så har Ryssland också flyttat fram sina positioner i sin egen perferi. Det är olika slags maktdemonstrationer mot Ukraina, Georgien och Moldavien. Den Euroasiatiska Unionen börjar också ta form tillsammans med några av de forna sovjetrepublikerna i Centralasien och Kaukasus. Att bli en direkt konkurrent till USA och EU är det ryska målet.

Avtalet med USA kom till av minst tre skäl ur ryskt perspektiv. För det första vill man inte ha en ordning, där massförstörelsevapen används – åtminstone inte av andra. Dessutom tillkommer också risken att regimens förråd kan komma i opålitliga händer vid regimens fall.

Ryssland etablerar sig också som en avgörande aktör i det framtida skeendet genom sin ställning som mellanhand. Det ryska inflytandet har alltså ökat i regionen i allänhet och i Syrien i synnerhet. Där finns också starka ekonomiska incitatament med nya gasfyndigheter utanför Syriens kust och möjligheten att exportera iransk gas över syriskt territorium till Europa.

Landet ökar dessutom oddsen för att en regim som bekämpar sunnitisk extremism blir slutresultatet i Syrien. För Ryssland är Syrien en avgörande bricka i en shiitisk halvmåne från Iran över Irak och Syrin intill Libanon som skyddar Ryssland mot sunniextremistisk infiltration genom Kaukasus. Den ryska förkärleken att faktorera geopolitik starkt i sina kalkyler är ofta en underskattad förklaring till ryskt beteende.

Den syriska regimen

För Assads/regimens del innebar överenskommelsen en stor jackpot. Assad som i västs ögon inte varit det syriska folkets företrädare är nu plötsligt det igen. Det är han som skriver på kontrakten. I Syrien kommer inte budskapet missuppfattas och det är ett svårt slag för moralen hos många hos de som kämpat för regimens fall.

Han har också visat internt att han och hans bror är lika beslutsamma som sin far i att behålla makten. En hel del kommer dock inte att ge upp än, vilket jag återkommer till nedan. Brutaliteten i illdådet dämpas av att en del i landet anser att allt är ”terroristernas” fel och dessutom finns det fortfarande ingen brist på konspirationsteorier som pekar ut Israel, USA eller rebellerna själva.

Bakom överenskommelsen finns också sannolikt en skiss på hur stora delar av regimen kan vara kvar i en övergångsperiod, om man skulle kunna hitta det vapenstillestånd man borde ha hittat för två år sedan. Av prestigeskäl kommer omvärlden sannolikt tillåta Assad att sitta kvar och gå i exil vid en frivillig avgång. Rättvisan måste dock ha sin gilla gång, men troligen anser president Obama att det just nu, i det här känsliga läget, skulle vara direkt kontraproduktivt att kräva ett överlämnande till ICC.

USA

Just USA har pekats ut som en förlorare i det som hänt. Jag är inte riktigt lika säker på det. Krishanteringen när det gäller olika budskap har inte imponerat och USA har inte fått igenom sin vilja (än) att Assad måste gå.

Men allt är beroende av perspektivet. Presidenten blev bland annat vald på det utrikespolitiska budskapet att lösgöra landet från krig. Han har därför följt den linjen och i realiteten justerat USA:s beteende till ett minskat inflytande som redan är etablerat, men som alla inte vill erkänna.

Av den offentliga retoriken i efterdyningarna har det väckts förhoppningar att Iran och USA ska kunna tala direkt med varandra om det iranska kärnenergiprogrammet. Det kan vara så att presidenten har använt skeendet för att positionera sig visavi Iran. Han har kanske lite för publikt skramlat högt med vapen (USA behöver inte göra det), men mot Iran har budskapet varit att här finns en konstruktiv statschef som inte accepterar vad som helst men som samtidigt erkänner era intressen i Syrien och kan göra överenskommelser.

Att särskilt notera är att Israel för första gången sedan kriget i Syrien startade plötsligt gjorde det till israelisk politik att Assad måste gå genom sin ambassadör i Washington. Hittills har den israeliska linjen varit att man inte stödjer någon sida, så det är nog så att vi kan sortera in Israel som inte alltför nöjda med förloppet den senaste månaden.

Saudiarabien

Till dess det här tar slut är fortfarande den syriska civilbefolkningen de största förlorarna på kort sikt. De kommer antagligen att slippa att bli dödade av kemiska stridsmedel, men det finns tilräckligt med artillerigranater och bilbomber för att döda 40 000 till. Men som god tvåa kvalificerar sig Saudiarabien.

Landet har satsat stort för att motverka det iranska inflytandet i Syrien. Krigets logik talar nu för att Saudiarabien blir tvungna att öka sin insats på kort sikt för att inte motståndet mot regimen ska kollapsa. Inte nog med att en förlust i Syrien skulle innebära bibehållet inflytande i Syrien, vid ett vapenstillestånd skulle en hel del jihadisters vapen kunna vändas mot det saudiska kungahuset.

Som jag skrev innan den första revolutionen i Egypten 2011, så var Egypten, Libyen och Saudiarabien exempel på länder där demografiska förhållanden, repression, åldrande ledare och arbetslöshet förutom matpriserna innebar en ökad risk för omstörtningar av den rådande strukturen.

En prestigeförlust i Syrien och den nuvande maktkampen mellan olika delar i det saudiska kungahuset bakom de av ålder av kraftigt försvarade kung och kronprins skapar en ytterligare grogrund för konvulsioner i den absoluta monarkin. Det finns alla skäl att närmare hålla ögonen på hur de olika stammarna i landet agerar framöver, för Saudiarabien kan explodera.

…………………..

På det hela taget är överenskommelsen en positiv utveckling. Genom denna läggs en grund för nya förhandlingar i Genéve som kan leda till ett eld-upphör, åtminstone i stora delar av landet. Låt oss hoppas och arbeta för det.

För svensk del finns det en lärdom att ta med sig från överenskommelsen. Oavsett hur rättvisan borde skipas efter fruktansvärda övergrepp, så kommer de starkare att främja sina intressen först och främst. Det gäller att att kunna ta vara på sig själv och klä sig varmt, annars kommer någon annan skriva ut medicinen när du blivit sjuk – och den måste man ju alltid svälja, oavsett hur den smakar.

Mer av samma författare