Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act.

Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på lägre nivåer, men på den strategiska nivån är det djupet som avgör. Om vi applicerar denna modell på den försvarspolitik som förts under de olika regeringarna Persson och Reinfeldt de senaste femton åren (c:a 1/2 tiden var) går det att göra några intressanta iakttagelser.

…………………..

Att observera är kanske den starkaste delen i den svenska processen. På det politiska planet kan vi ta som exempel det legendariska kaukasiska lackmustestet. Det var i olika former beskrivna i de rapporter som Försvarsberedningen lämnade 2007-2008. I många avseenden har man väl beskrivit vad som pågår runt om i världen. När den ändrat sig på ett sätt som inte varit beskriven, så har man varit förhållandevis snabb att teckna en ny bild.

På det militära planet har studieverksamheten under en lång följd av år lämnat korrekta rapporter avseende den militära utvecklingen. Vid stora trendbrott som i kölvattnet efter terrorattackerna i USA, så har korrigeringar gjorts med något års eftersläpning. Tittar vi i vad som sades i det nedsablade FORMA-projektet kring sekelskiftet, så ser vi en tydlig beskrivning om långräckviddiga precisionsvapen, strategisk rörlighet, avancerade informations- och underrättelsesystem som avgörande komponenter i en västerländsk krigföring under överskådlig tid.

De bägge nivåerna har däremot problem att ta med sig sina observationer till orienteringsfasen. Exemplet i stycket ovanför om långräckviddig precisionsbekämpning som knappt fått genomslag i planeringen, varken när det gäller anskaffning av egna system eller skydd mot andras, är en talande illustration på detta. Eftersom John Boyd själv ansåg att det var den viktigaste fasen – det är generellt viktigare att göra rätt saker än saker rätt – så finns det skäl att särskilt att uppmärksamma förmågan att orientera sig i tillvaron.

Förmågan till analys påverkades starkt under dessa år av den politiska viljan, som inte ville se försvarets (inte bara det militära) funktion och betydelse för säkerheten i vid bemärkelse. När lackmustestet lämnades in i Georgien 2008, så slutade den politiska analysfunktionen att fungera. Visst fogade den politiska nivån in Georgien i retoriken när det passade, som när statsrådet Tolgfors argumenterade för en ny personalförsörjning, men några slutsatser eller konsekvenser såg vi inte till.

I den nya rapporten från beredningen var det dags igen. I den föregående rapporten hade en enig beredning slagit fast att det juridiskt bindande CFE-avtalet var centralt för europeisk säkerhet. När signatärerna inte längre byter information med varandra valde beredningen nu istället att anmärka på brister i avtalskonstruktionen. Det var för mycket tonvikt på kvantitet i avtalet, det är kvaliteten som är avgörande, skrev Försvarsberedningen på försommaren i år. Men några konkreta slutsatser av den kraftiga kvalitativa upprustningen som pågår i Ryssland kunde den inte dra.

Den militära nivån producerade under tiden flera koncept som inte visat sig hålla måttet. Just konceptbyggnad som kan täcka en heltäckande kravbild verkar vara förtvivlat svårt att ta fram. Med sin högre analyskapacitet relativt alla andra har främst Försvarsmakten tagit fram NBF och insatsförsvaret och salufört dessa, utan att någon kunnat syna dessa på djupet. Det finns skäl att fråga sig vad som händer i mötet mellan den underordnade nivåns förhoppningsfulla idéutkast och den politiska maktens lyhördhet för framåtskridande förklädd till skenbar effektivitet.

Ånyo kan vi exemplifiera med Sten Tolgfors och räkneövningen, som visade att värnplikten var ett dyrare produktionssystem än Försvarsmaktens förslag. Och var den militära kompetensen höll hus när försvarsminister Leni Björklund kom fram till beslutet att överge Gotland 2004 vet jag inte, men en hög grad av anpasslighet måste i alla fall ha varit närvarande.

I beslusfattningen brukar vi ofta uppfatta att omvärlden anser att vår stora brist finns. Det är beroende på var man drar gränsen för själva beslutsfattningen. Svensk beslutsfattning föregås ofta av mycket diskussion, som mera har plats i orienteringsfasen, men besluten är ofta i samråd – som ger tyngd. Kanske till och med för stor tyngd, när vi betänker hur svårt det verkar vara att ändra kurs. Både den politiska och militära beslutsfattningen uppfattar jag också som strukturerad i sitt genomförande med protokollförande.

Till sist handlar det om själva handlandet eller genomförandet. Här blir den svenska förvaltningsmodellen starkt påverkande på försvarssektorn likt styrningen av andra delar av samhället. Efter att försvarsbeslutet 2004 gick igenom Riksdagen, lämnade den politiska ledningen över genomförandet till myndigheterna, och styrningen blev minimal utom i vissa detaljfrågor. Å andra sidan, för att bevisa undantaget, så slog regeringen Reinfeldt över med den så kallade genomförandegruppen som skulle hantera större materielbeslut.

Under den belysta perioden var Försvarsmakten uppe i en process av stark centralisering, som också innebar ständiga omorganisationer av ledningen. Detta har inneburit att de olika Överbefälhavarna inte haft det stöd dessa borde ha haft i implementeringen av de stora besluten. Långsamheten i Högkvarterets beredningar på grund av oklara ansvar och arbetsprocesser har varit förödande för nödvändig tillit och effekt i organisationen.

……..

Min slutsats är att vi alltså ser världen i stort som den ser ut, men att vår analysförmåga begränsas av anpasslighet mot makten under orienteringsfasen. När den å andra sidan tagit sitt beslut med stor förankring, så har den oftast lämnat en trög organisation vind för våg till dess det är dags för nästa ansträngning.

…….

Som jämförelse kan vi titta på Finland som i stort har haft att hantera samma omvärld som vi, men gjort en annan analys av vad som konstituterar en krigföringsförmåga. Beslutsfattningen är liknande, medan Finland istället har haft en militär ledningskapacitet för att genomföra de fattade besluten liksom en intresserad politisk klass.

Det är därför Finland de närmaste åren får ut en högre krigföringsförmåga totalt, och därför kunde vi höra landets president i förra veckan säga:

”Det finns de som tror att ett NATO-medlemskap är en ersättning för en stark nationell försvarsförmåga. Vi måste som nation kunna ta vara på oss själva, oavsett vi är med i en allians, eller inte.” (min översättning)

……….

Ingenstans kondenseras misslyckandet av vårt trampande i OODA-hjulet så tydligt som i sentensen: Hela Sverige ska försvaras. Det är inte bara strateger och taktiklärare som föraktar passiva verbformer, eftersom de saknar agenter, utan även journalister och förhörsledare betraktar dessa med misstänksamhet.

Hela Sverige ska försvaras – Ja, men av vem?