”We will continue to ensure our collective defence from all threats, no matter where they stem from, based on a 360-degree approach, to fulfil NATO’s three core tasks of deterrence and defence, crisis prevention and management, and cooperative security. We adhere to international law and to the purposes and principles of the Charter of the United Nations and are committed to upholding the rules-based international order. This summit marks a milestone in strengthening our Alliance.”

Så presenterar sig Nato i en nyckelmening i kommunikén från toppmötet i Vilnius. I en för svensk del central del av dokumentet (para 4) sägs vidare följande, i ordalag som vägts på guldvåg:

”We reaffirm our commitment to NATO’s Open Door policy and to Article 10 of the Washington Treaty. Every nation has the right to choose its own security arrangements. We look forward to welcoming Sweden as a full member of the Alliance and, in this regard, welcome the agreement reached between the NATO Secretary General, the president of Turkiye and the Prime Minister of Sweden”.

I dessa meningar i kommunikén, som godkänts även av Turkiet, sägs alltså att medlemmarna ser fram mot att (senare) välkomna Sverige som medlem, samtidigt som man där och då välkomnar ”the agreement” som slutits mellan Stoltenberg, Erdogan och Kristersson, alltså en trepartsöverenskommelse där alliansen representerad av Stoltenberg är part. Senare uppstådda frågetecken beträffande överenskommelsens koppling till den turkiska ratifikationens när, var och hur är alltså ett eventuellt problem, också rent formellt, också för NATO, inte bara för Sverige.

Detta är ett problemområde för sig. Låt oss parkera det så länge.

Tre huvuduppgifter – tre huvudroller/huvudbudskap: värdegrund, avskräckning/försvar, terrorkamp

Ett sätt att – i en första reflexion efter och med anledning av Vilnius-mötet – strukturera det omfattande och gigantiskt viktiga materialet, kommunikéns sätt att i sina 90 paragrafer utåt kommunicera alla hemliga och öppna beslut som nu fattats inom alliansen, är att lyfta fram tre huvudbudskap, tillika huvudroller, för alliansens del: försvaret av grundläggande värden, försvaret mot geopolitisk aggression, och försvaret mot terrorism, i förekommande fall med ständig upprepning av att det numera konsekvent handlar om radarparet deterrence and defence” för att markera ökad ambition i en problematisk tid; enbart ”klassisk” deterrence räcker inte, som skydd (som bl a Kaja Kallas av Estland brukar insistera).

Låt oss här även parkera den gigantiskt viktiga och svåra frågan om försvaret mot geopolitisk aggression, med den ryska aggressionen mot Ukraina i centrum, inklusive balansgången mellan att militärt (och finansiellt, m m) stödja Ukraina i dess nuvarande motoffensiv och dess absoluta mål att gå segrande ur sin existentiella försvarskamp och, å andra sidan, frågan om Nato-anslutningsfrågans när, var och hur, på vilka villkor. Redan frågan om huruvida och i vilken grad Vilnius-mötet i detta avseende bör betecknas som en nettoframgång eller ett nettobakslag är som vi sett föremål för en rätt omfattande debatt. Naturligt nog – alla vet innerst inne att enkla svar saknas. Men detta är, också, ett problemområde för sig, om än gigantiskt viktigt, och svårt. Här står, och väger, risken för ”Bukarest 2.0” (löften utan tidslinje och klara kriterier) mot tydlig anslutning under pågående krig, med åtföljande eskalationsrisk. Ett klassiskt dilemma, som kommer att diskuteras vitt och brett kommande månader, kanske år. Turkiets vägval är en viktig komponent i detta, uppenbarligen.

Men sedan gäller det frågan om Nato som värdegrundad allians, som framgår av det inledande citatet, grundat i FN-stadgans skrivningar om en regelbaserad global säkerhetsordning och om mänskliga fri- och rättigheter och demokrati, underförstått liberal demokrati. Referensen i Vilnius-dokumentet till denna egendefinierande hörnsten må vara kortfattad och preambulärt formell, men innebär likväl en högst reell påminnelse om inte minst Biden-administrationens storskaliga ansatser på senare år att utmåla den globala situationen som en kraftmätning mellan västliga demokratier och framväxande autokratier världen över, som trender också i Europa och USA. Att också betrakta försvarsalliansen Nato som ett viktigt instrument i denna globala, åtminstone tills vidare USA-ledda, kraftmätning är rimligen av stor vikt för många, inte minst i ett utvidgningsperspektiv, men på detta område ter sig uppenbarligen världsutvecklingen mindre glasklar, mer otydlig och oviss vad gäller mål och medel och relationen mellan offensiv och defensiv, mellan att främja och att värna, mellan realpolitikens krav och idealpolitikens mer eller mindre kategoriska imperativ.

Också här utgör Turkietfrågan en viktig omständighet, ett betydande dilemma, inte minst i ljuset av det nyss genomföra valet och dess utfall, med bäring på de närmaste 5 åren. Vilnius-dokumentets inledande erinran om vad Nato är och vill vara påminner om detta.

”War on terror” – kampen nu mot terrorismen, nytt eller nygammalt

Men så återfinns i dokumentet, som en tredje kategori, allt det som står skrivet om kampen mot terrorism. En första fråga om denna delvis nya emfas är hur denna utmaning egentligen förhåller sig till Nato tre nyckeluppgifter (core tasks), deterrence and defence, crisis prevention and management, and cooperative security; spänner området över alla tre huvuduppgifterna som en särskild dimension, eller handlar kampen mot terrorism, givet en mer oklar fiendebild och ett generellt sett mer diffust och över tiden varierande hot, strängt taget om en särskild kategori? Och är i så fall försvarsalliansen Nato mest ändamålsenlig aktörskategori?

En diskussion om detta senare må ta sin utgångspunkt i vad som nu står skrivet i Vilnius-dokumentet och hur relationen mellan detta och den 20-åriga ”war on terror” som Bush-administrationen lanserade efter 9/11 och som för USA:s del tycktes åtminstone delvis betraktas som avslutat i och med den fatala utrymningen av Afghanistan 2021. Innebär, med andra ord, Vilnius-skrivningarna nu – som vidareutveckling av vad som skrevs i förra årets ”strategiska koncept”, en fortsättning på USA:s (i så fall alls icke avslutade) ”war on terror” med tonvikt på Irak, Syrien och Afghanistan, eller handlar det om en i princip ny ansats, med åtminstone delvis ny mål- och fiendebild? Vad säger Vilnius-dokumentet? Svar finns i paragraferna 20-21 och dess påtagligt kraftfulla formuleringar.

”We categorically reject and condemn terrorism in the strongest possible terms. Countering terrorism in all its forms and manifestations is essential to our collective defence. NATO’s role in the fight against terrorism contributes to all three tasks of the Alliance and is integral to the Alliance’s 360 -degree approach to deterrence and defence. Allies will fight this threat with determination, resolve, and in solidarity. As part of a broader effort to better respond collectively to this threat, we will further develop Allies’ capabilities, and continue to engage with the Global Coalition to Defeat Daesh and with partner countries in order to support their efforts and to help them build their capacity to counter terrorism. NATO will also continue to engage, as appropriate, with other international actors to ensure added value and complementarity.”

Detta I para 20. Det kraftfulla språket fortsätter sedan i para 21.

”Terrorist organisations threaten the security of our populations, forces and territory. They have expanded their networks, enhanced their capabilities and invested in new technologies to improve their reach and lethality. We will continue to deter, defend and respond to threats and challenges posed by terrorist groups, based on a combination of prevention, protection and denial methods. We have today tasked the Council in permanent session to update NATO’s Policy Guidelines and Action Plan on Counter-Terrorism, and reassess, in consultation with our regional partners, where NATO can provide civil-military assistance to partners in this field. Our approach to terrorism, and its causes, is in accordance with international law and the purposes and principles of the UN Charter, and upholds all relevant United Nations Security Council Resolutions on the fight against terrorism.”

Frågor och svar om terrorismen

Några frågor inställer sig vid läsningen av dessa som sagt påfallande kraftfulla rader. Men också svar, t ex på frågan ovan om förhållandet mellan terrorism och alliansens ”core tasks”; att kampen mot terrorismen bidrar till och utgör del av samtliga huvuduppgifter, avskräckning och försvar, krisförebyggande och krishantering samt kooperativ säkerhet. Huvudintrycket blir att texten utgör en slags fortsättning på det icke-avslutade ”war on terror” som 20 år efter 9/11, i och med Afghanistan-katastrofen, kunde summeras i problematiska termer av gigantiska kostnader (”life and treasure”) och tveksamma nettoresultat. I texten utmålas ett tillväxande globalt terrorhot, men vad gäller frågan om att identifiera terrorism och terrorister så namnges endast IS, Daesh, och den USA-ledda koalitionen som fortsatt verkar mot resterna av detta tidigare så dominanta hot.

Så vadan denna starka markering av terrorhotet nu, och vilket terrorhot avses närmare bestämt? Här saknas svar. Vad som också saknas är någon form av markering av att det generella terrorismhot som ”alla” gemensamt inser att det föreligger också – i en liberaldemokratisk krets och kontext – måste relateras till andra sidan av saken, att definitionen av terrorism ofta görs utifrån specifika nationella intressen och att terrorstämpling ofta används, av autokratiska regimer, som sätt att bekämpa legitim opposition, alltså det utbredda missbruket av terrorstämpeln. Samtidigt som detta konstateras är det lätt att inse att en sådan gardering – om än rimlig och angelägen i sak – knappast är möjlig att få enighet om i en brett sammansatt grupp av nationer som Nato, inklusive Turkiet och några till.

Så frågan om bakgrund och syfte med Vilnius-dokumentets starka skrivningar vad gäller terrorhotet – när en och annan kanske snarast skulle ha trott att terrorhotet objektivt sett, efter de 20 åren av ”war on terror” och med just IS-hotet förminskat till en bråkdel av vad det var för ett antal år sedan och med en frånvaro av spektakulära jihadistattentat både i Europa och USA senaste år – den frågan får måhända begrundas vidare.

————————————-

Sammanfattningsvis, i denna första reflexion med anledning av Vilnius-mötet och dess kommuniké, konstateras att just Turkiet har en viktig roll med avseende på de tre aspekter som diskuterats här; Nato som värdegrundad allians i en kontext av global kraftmätning mellan demokratier och autokratier, Nato som med anledning av den ryska aggressionen mobiliserar till ökad avskräckning och försvar mot detta hot, och nu också ett Nato som kraftsamlar mot ett tillväxande, men oklart definierat, terrorismhot, måhända avsett att konkret exemplifiera alliansens anspråk på en ”360-degree approach”, måhända också som sätt att bädda in den svenska, eller svensk-turkiska, Natofrågan i en bredare solidaritetskontext.

Författaren är ambassador, fil  dr och ledamot av KKrVA.