Igår genomförde Folk och Försvar ett seminarium om personalförsörjningen i samarbete med Kristdemokraterna. Först ut var partiets försvarspolitiske talesperson, Mikael Oscarsson, som berörde mål och internationella erfarenheter på ett bra sätt. Han påminde åhörarna om de två större problemen just nu: Avgångar för kontraktsanställda och den kvantitaiva uppfyllnaden av de tidvis tjänstgörande. Det är ett utomordentligt initiativ av Kristdemokraterna att ordna en diskussion om den enskilt viktigaste faktorn i en fungerande försvarsmakt, nämligen personalen. I och med detta har det utkristalliserat sig ett slags politiskt mittfält kring personalförsörjningen, där kristdemokraterna och socialdemokraterna nu också fått sällskap av folkpartiet när det gäller viljan att diskutera problematiken.
Efter Mikael Oscarsson var det dags för kadett Andreas Braw att reflektera kring kultur, vilket var intresseväckande. Tyvärr togs inte tråden upp i den efterföljande diskussionen annat än att Claes Arvidsson berörde den s.k ”madrassdebatten” flyktigt.
Sedan var det dags för arbetsgivarsidan att fundera. Ragnar Norbäck från Norbinakoncernen uppehöll sig en del kring behovet av ersättning från Försvarsmakten för att företagen ska kunna utbilda ersättare till den GSS/T som tillfälligt ska tjänstgöra i Försvarsmakten. Han pekade på en oväntad fördel med ett sådant system, nämligen att arbetsgivarna centralt skulle få en uppföljning på systemet. Idag finns inte denna för det sköts lokalt, och företaget får inte ersättning för sin direkta kostnad i samband med tidvises tjänstgöring i Försvarsmakten.
Därefter kom bemanningsföretaget Military Works in i debatten genom vice VD, Johan Karlsson. Det verkade inte som de skapat en livskraftig modell med sina 250 CV i en databas om ”behovsarbetskraft” med militär kompetens. Exemplet på hur man på 40 min ställt i ordning en utryckningsstyrka om åtta individer GSS/T till Friends Arena är jag mycket skeptisk till i sin förlängning. Är det under dessa villkor våra soldater och sjömän ska hanka sig fram när de inte tjänstgör vid sitt förband? Här krävs ett helt annat tänkande både när det gäller stabilitet och skalan. Däremot fångade Johan Karlsson väl värdet av den här personalkategorin för de civila arbetsgivarna. Pålitlighet, vilja att lösa uppgift, ledarskap och inställning för att nämna några av dessa.
Efter pausen var det dags för Försvarsmakten genom chefen för Förbandsproduktionen, generalmajor Bengt Svensson, att tala kring Försvarsmaktens erfarenheter så här långt. Han hade en välstrukturerad genomgång, och redogjorde bland annat för en försiktig optimism när det gäller möjligheten att behålla de kontraktsanställda. När det gällde de tidvis tjänstgörande var det lite mer defensivt efter en påminnelse om att systemet bara haft sex månaders lagstöd. Uppfyllnaden bedömdes vara 1500 vid årsskiftet jämfört med målet 2450. Bengt Svensson talade om tre flöden. Direktrekrytering av före detta värnpliktiga, som är det som hittills använts. Denna tunnas ut över tid. Sedan finns det rekrytering från före detta kontraktsanställda, men här vittnade tidigare Mikael Oscarsson om förbandsbesök, där detta inte lyckats rekrytera någon ur denna kategori när dessa slutat. Den tredje vägen är via grundläggande militär utbildning (GMU) och befattningsutbildning av helt nya medarbetare som startar i år. Här är det viktigt att minnas två saker: Dels är inte produktionsplanen av dessa dimensionerad för att hinna ikapp cirka 1000 soldater på kort tid, dels riskerar denna utbildning ta kraft från den andra delen av krigsförbandet, nämligen de kontraktsanställda, så att förbanden får väldigt svårt att bli tillräckligt kompetenta och samövade.
Seminariet avslutades med en diskussion, där vänsterpartiets Torbjörn Björlund, forskaren och officeren Marcus Mohlin från FHS, Claes Arvidsson och Mikael Oscarsson deltog. Tyvärr medgav inte tiden att lyssna igenom denna, men det är lätt att instämma i Mikael Oscarssons engagerande tal om att det är en avgörande faktor att få systemet med de tidvis tjänstgörande att fungera.
Idag väntar ny debatt, denna gång i Krigsvetenskapsakademins regi om vår försvarsförmåga. Ekot har redan slagit upp rapporten som kommer att presenteras. Försvarsförmågan kommer att fortsätta hemsöka regeringen i närtid, men det är en fin balansgång att inte måla en alltför svart bild av denna. Det finns klara brister i försvarsreformen som F&S skrivit om sedan starten 2010. Vi måste också förhålla oss till de ryska upprustningsplanerna, men menlösa är vi inte.
Är det ingen som tänkt på att söka upp medlemmarna i de upplösta förbanden i Utlandsstyrkan? Det var trist att man inte hade förmågan hitta en lösning att anställa dem innan de upplöstes, men där finns en grupp välutbildade människor med förmåga och erfarenhet. Får man ihop en kritisk massa, kommer den kompetenta gruppen med människor vara rekryteringsfrämjande i sig.