Efter endast två veckor in i Rysslands krig mot Ukraina är det naturligtvis både svårt och vanskligt att dra för stora slutsatser om vad det innebär för Sverige och för hur vårt försvar ska se ut. Vi vet egentligen inte hur kriget går och vi vet definitivt inte hur det kommer att sluta och hur Europa och världen kommer att se ut när kriget är slut.

Samtidigt är det just nu som vi behöver tänka på hur Sveriges försvarsmakt ska se ut i framtiden. På torsdagsmorgonen 10 mars uttalade statsministern orden som varit så otänkbara under så lång tid: två procent av BNP. Det är inte länge sedan en statsminister kallade försvaret för ett särintresse, och en annan statsminister är i sina memoarer stolt över hur han lade ned hälften av det. Men det är numera historia.

Trots att det mesta vi ser av kriget i Ukraina är strider på marken, finns det marina aspekter av betydelse för Sverige. Författaren till denna artikel är sjöofficer och tänker förstås på det, på samma sätt som kollegorna inom infanteriet och de mekaniserade truppslagen rimligen just nu funderar intensivt på pansarvärnsstriden, hur logistiker tittar på hur ersättning förs fram – eller inte kommer fram – till de ryska fältförbanden. Andra är bättre skickade än jag för att dra de klokaste slutsatserna av det och bestämma hur de kunskaperna ska omsättas i utvecklingen av våra markstridskrafter.

Vad betyder det för marinen då? Några av mina iakttagelser och förslag på hur de kan vara ingångsvärden för hur Sverige bör tänka presenteras här.

Anfallskrig kräver enorma mängder underhåll som behöver förflyttas. Det ser ut som att Ryssland under invasionen av Ukraina trots månader av uppladdning, trots att man har en lång landgräns mot landet man anfaller, och trots tillgång till landsvägar, har svårt att föra fram underhållet. Frontförbanden saknar helt enkelt förnödenheter och står därför still eller rör sig långsamt. Som sjöman kan man ställa sig frågan hur mycket svårare detta hade varit om det hade funnits ett 300 kilometer brett hav mellan länderna? Naturligtvis enormt mycket svårare.

Detta är ingen nyhet, utan är helt grundläggande för hur Sverige har sett operativt på invasionsförsvaret under hela kalla kriget, men jag upplever ändå att detta delvis har glömts bort. Här ligger marinens tidlöst centrala raison d’être: att hindra att fienden använder havet till det han vill, vilket i detta fall är att frakta underhåll och tung materiel från sitt land till vårt territorium. Vi vet att lättare förband kan infiltrera, luftlandsättas eller landstiga på öppen kust, men utan förnödenheter ser vi i kriget i Ukraina i dag att de mycket snart står still. Förutsatt att vi har tillräckligt stora och snabbrörliga markstridskrafter kommer dessa kunna oskadliggöra en fiende som har förlorat mycket av sin rörlighet. Saknas den förmågan på marken, kommer dessa första styrkor att kunna ta en svensk hamn och sätta oss i efterhand.

Därför behöver marinen ha en kärna av sjömålsverkande vapenbärare. Det är robotar, torpeder och minor som sänker fiendens fartyg. Allt annat i marinen skapar förutsättningar för detta. Vi har dessutom kvalificerade sådana vapensystem, och både våra ubåtar och korvetter är svåra för motståndarens system att verka mot, särskilt i Östersjön som är den miljö som vi byggt våra system för. Här kan någon invända att våra sjöminor är något äldre och det är sant, men de är ändå modernare än många andra länders och det är en klen tröst på havsbotten att veta att minan man gick på inte var från 2000-talet.

Den första slutsatsen blir alltså att de sjömålsverkande systemen alltjämt är och ska vara marinens kärna.

Kriget behöver hållas borta från svensk mark så långt det är möjligt. Vi har sett i Tjetjenien, i Syrien och nu i Ukraina med vilken likgiltighet för civila förluster som Ryssland för krig. Eller kanske hur man medvetet förstör byggnader, anfaller sjukhus och civila. Det bryter ju samhällets motståndskraft. Och vi behöver nog tyvärr konstatera att den motståndskraften nog är mindre i Sverige än i Ukraina. Medan Kievs invånare sammanbitet rusar ned i skyddsrummen läser vi om uppbragta svenskar som kräver att få ta med sig sina hundvalpar i skyddsrummen.

Exemplet kan låta raljant och anekdotiskt, men det är ett symptom på en brist på förståelse för det gemensamma ansvaret som kommer att bli ett mycket större problem i Sverige än vad det blir i ett land som Ukraina som är vant vid att det är svårt ibland. Vi kommer att ha mycket närmare till samhällskollaps om våra större städer börjar skjutas sönder, när el och vatten tar slut. Våra egna stridskrafter är dessutom beroende av att samhället inte kollapsar och behöver därför få hjälp att hålla kriget borta från svensk mark, både för att kunna vinna det och för att undvika det enorma civila lidande som det skulle leda till.

Ukraina förefaller ha lyckats hålla sin sjöflank försvarad vid kusten utanför Odessa. Jag vet inte hur, men det är en självklarhet att man planerar för att kunna försvara kusten om fienden har en stor flottbas (Sevastopol) i närheten. De ryska landstigningsfartyg som rört sig i norra Svarta havet har i alla fall vad jag vet inte försökt landsätta trupp utan håller sig utanför räckvidden för kustförsvaret eller de mineringar som rimligen är utlagda. Eller som Ryssland bedömer är utlagda! Hotet är i alla fall tillräckligt stort för att få avgörande operativ betydelse.

Den andra slutsatsen är därför att marinen har en viktig roll i att hålla kriget borta från svensk mark.

Ukrainas import och export stryps av att hamnarna blockerats. Även om Ukraina förefaller att framgångsrikt kunna förneka Ryssland att göra amfibieoperationer mot kusten, så är Ukrainas export och import mycket allvarligt påverkad. Det börjar märkas på spannmålspriserna i hela världen, och det slår mycket hårt mot Ukrainas ekonomi, i en tid när det gör ont. och då har Ukraina, jämfört med Sverige, en mycket större landgräns mot vänligt sinnade europeiska länder än vad Sverige har. Ändå får den brutna sjötrafiken dessa enorma konsekvenser. Ukrainas gräns mot Polen motsvaras i Sverige av västkusten och där ligger Sveriges ekonomiska in- och utflöde av varor och petroleumprodukter.

Sverige får inte hamna i ett läge där motsvarande stopp av importen och exporten via de västsvenska hamnar bryts. Då dör Sverige ekonomiskt. Och här är marknaden stark och skoningslös. Om det uppfattas för farligt (och därmed för dyrt att betala försäkringarna) att gå till Göteborg eller Brofjorden, då kommer rederierna helt enkelt att sluta gå dit. Det bestämmer inte Sverige, som har en alldeles för liten egen handelsflotta för att ens vara i närheten av att kunna lösa detta på egen hand.

Slutsatsen är därför att några delar av det fördubblade försvarsanslaget behöver gå till att förstärka sjöförsvaret på Västkusten. Återetableringen av Amf 4 med sin amfibiebataljon var ett viktigt första steg, men det finns behov av mer. För fartygen på syd- och ostkusten behövs för det som jag redan har beskrivit ovan. De kan inte verka mot transporter öster om Gotland och på samma gång skydda Västkusten. Vi ska inte hamna i det dilemmat.

En större marin behöver mer besättningar för att kunna verka och växa samtidigt. En av de första och enklaste åtgärderna, och som kan börja vidtas NU är att dimensionera och finansiera marinen för att ha dubbla besättningar till sina fartyg. Det tar tid att utbilda besättningar, men det tar också lite tid att skaffa fler fartyg. Marinens fartyg kan vara till sjöss betydligt mer än vad de är nu. Vi ser det på vårt signalspaningsfartyg som är till sjöss nästan varenda vecka, och vi hade den principen på den ubåt som under några år samövade med den amerikanska flottan i San Diego. Tack vare dubbla besättningar blev tillgängligheten mycket större.

Det blir annars ett moment 22. De som är till sjöss och verkar med fartygen kan inte samtidigt utbilda nya sjömän, delta i utvecklingen av nya fartyg och lära sig de nya system som är på väg in. Konsekvensen av denna resurskonflikt blir att fartygen är för lite till sjöss, och lösningen ligger i principen med flera besättningar än fartyg. Då finns också marginalerna för att bemanna de nya fartyg som vi kommer att behöva, men samtidigt kunna fortsätta använda de fartyg som vi redan har.

Slutsatsen är att tillgången till besättningar är den faktor som begränsar mest inom de flesta områden som finns för marinen, men att ett koncept med dubbla besättningar också är den ganska enkla princip som både ökar tillgängligheten nu, och som samtidigt skapar förutsättningar för att växa och bli ännu större.

Som jag inledningsvis sade är det mycket svårt att dra slutsatser efter två veckor in i ett krig, men jag har samtidigt svårt att se någon utveckling som skulle kunna helt omkullkasta det jag ändå kommer fram till rörande betydelsen för den svenska marina framtiden. Tiden får utvisa det, men intill dess tror jag att de fyra huvudsakliga slutsatserna kommer att hålla:

  • De sjömålsbekämpande systemen är kärnan i att bryta fiendens anfallskraft och försörjningsförmåga.
  • Kriget måste hållas borta från svensk mark.
  • Sjöförsvaret på Västkusten behöver stärkas för att import och export inte ska kollapsa.
  • Den mest effektiva omedelbara åtgärden för marinen är att börja bygga upp dubbla besättningar för tillgänglighet och för en framtida större marin.

Behoven och pengarna finns. För en gångs skull samtidigt.

Författaren är kommendör, med bakgrund inom ubåtsjakt och minröjning. För närvarande sektionschef på ledningsstabens planerings- och ekonomiavdelning och tillträdande försvarsattaché i Berlin i höst. Han är Ledamot KÖMS.
Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten.

Mer av samma skribent