Krigets andra vecka. Vi sitter spända och följer kriget i Ukraina, vi förfasas, vi beundrar motståndskraften, vi skickar pansarskott och tycker vi har gjort något heroiskt. Nato gör likaledes om än med lite vassare ”pansarskott” m m. EU använder den ekonomiska ”atombomben” Swift. Vi förväntar oss att Ukraina med detta ska reda upp det hela.
Ett troligare scenario är att de stora städerna läggs i ruiner, miljoner (10?) flyktingar tar sig västerut, osannolika förlustsiffror och lidande i landet. Putin proklamerar seger och kan med det i ryggen fortsätta skrämmas och ta för sig. Vi har en ny järnridå i Europa. I Ukraina pågår fria kriget med dolt stöd från grannarna i väst vilket innebär återkommande skärmytslingar i gränsområdena. Småstaterna i gränsområdet lever i ständig skräck. Putin går vidare om några år mot något av de svagare – Sverige? eftersom vi inte är med i Nato. Moldavien? också ensam. Rumänien? trots Natomedlemskap. Särskilt om Trump är tillbaka.
Ett mörkt scenario och möjligt.
Med detta inlägg vill jag lyfta frågan om vad det är som gör att vi och hela Väst-Europa inkluderande USA tydligen känner oss så rädda att vi inte vågar syna Putins hotfulla uttalanden och utmana de begränsningar han ålagt oss och som vi noga följer när det gäller substantiellt stöd. Självklart måste risken för eskalering mot ”storkrig” hanteras. Men som så många andra debattörer framfört, om vi inte gör något går Putin vidare, och vidare? Det som överraskar mig är att alla analyser kring styrkeförhållanden Ryssland – Väst är till Västs fördel med råge, men ändå används detta inte i praktisk handling. I stället läggs fokus på att rusta upp själva. Självklart ska vi göra det och snabbt mot bakgrund av sakernas tillstånd. Men om vi vidgar synfältet så att det inkluderar hela Europa kunde en strategisk slutsats vara att det är viktigare att Putin först förlorar i Ukraina. Håller han på att förlora Ukraina (igen), har han inte resurser över till ett storkrig mot Nato. Om man får vara lite rättfram – i den strategiska avvägning som nu sker, så låter vi Ukraina förblöda, medan allt görs på hemmaplan, för att senare vara rustad mot ett starkare Ryssland, som kunde ha undvikits om Putin inte lyckas nu.
Med det synsättet borde vi ha varit och nu vara generösare med modernare och fler vapen till Ukraina. Vidare – trots att det antagligen inte ligger i våra gener – som militärt alliansfria borde vi väl vara de som ropar högst på stöd och hjälp till Ukraina. Eller är uppfattningen att det som drabbar dem, inte kan drabba oss?