Roger Klang skrev i helgen att vi inte behöver luftvärn med lång räckvidd på Gotland. Jag är av motsatt uppfattning.

Orsaken är enkel. Gotlands läge i Östersjön innebär att ön är det område i Sverige som mest sannolikt skulle kunna beröras av en konflikt i vårt närområde. En sådan skulle kunna uppstå ur etniska konflikter i de baltiska staterna (exempelvis Estland), en omvälvning i Vitryssland eller maktdemonstrationer kopplat till utbyggnaden av robotförsvaret bland annat i Polen.

Den militära verksamheten på och ovanför södra och mellersta Östersjön skulle bli mer och mer omfattande vid en eskalering av dessa möjliga konflikter. Sverige skulle ha ett starkt intresse av att hävda vårt territorium och uppträda med flyg- och sjöstridskrafter i området. Dessa intressen skulle tillvaratas bättre om vi hade en förmåga att uthålligt behärska området kring Gotland med möjlighet att avge eld mot luftmål. Med områdesluftvärn i den delen av Östersjön skulle god effekt kunna nås mot såväl flygande plattformar som stridsdelar i form av robotar mot mark- och sjömål. Denna förmåga skulle också behövas kring Stockholm och Göteborg.

Om aktuell konflikt skulle övergå i mer omfattande stridshandlingar skulle dessa intressen förstärkas, och risken för att del av territoriet skulle beröras av dessa skulle öka. Gotlands betydelse för sensorer och långräckviddiga eldenheter mot luft- och sjömål skulle innebära att en insats mot ön skulle kunna övervägas av någon aktör, vilket ett luftvärn skulle vara en stark tröskel mot.

Luftvärnet, i synnerhet ett långräckviddigt sådant, har som främsta karaktär sina defensiva och uthålliga egenskaper. Dessa kompletterar på ett utmärkt sätt stridsflygets förmåga till kraftsamling och snabbhet. Kvalificerade luftvärnsenheter som kan uppträda från ön skulle tvinga aktörernas flyg att anpassa sitt uppträdande, och samtidigt stödja egen luft- och sjöoperativa verksamheter som transporter, övervakning eller stridsföretag.

Ett kvalificerat luftvärn har ett par svagheter i form av höga anskaffningskostnader och beroende av högt belägna radarsystem (flygburet eller aerostat) för att få ut full effekt av investeringen. Radarekvationen visar detta tydligt. Det går också att argumentera för att vi skulle få ett indirekt skydd i form av det skisserade robotförsvaret, men samtidigt skulle vi också bli beroende av detta. Det är inte heller helt säkert att utbyggnaden i Polen blir av som planerat. Det skulle å ena sidan innebära att en möjlig konfliktorsak kan räknas bort, men också det indirekta skyddet jag berörde ovan.

Även om anskaffningskostnaderna liksom kostnaderna för radarsystem i paritet med robotprestandan är höga, så anser jag att fördelarna överväger. Det innebär ett mer robust försvarssystem, där våra dyrbara investeringar i Gripen- och Visbysystemen får ett kvalificerat stöd/skydd. Den mest utsatta delen av vårt land får också ett skydd. Stabiliteten och förutsägbarheten i området ökar när omgivningen får räkna med att svenskarna luftförsvarar den delen av Östersjön, oavsett konfliktnivå. Att vi också av liknande anledningar också skulle behöva sjömålsrobotar på Gotland är en annan sida av samma mynt som jag kan återkomma till i framtiden.

Mer av samma författare