Vad är det som är huvudsak och bisak när detta förband ska ledas i det som är själva orsaken till dess existens – strid? Foto: Bezav Mahmoud, Försvarsmakten.

Det är glädjande att yngre officerare debatterar vår officersutbildning. På dessa sidor skrev kapten Stefan Emanuelsson (20/12) och kapten Marcus Dansarie (25/19) om sin syn på dagens officersutbildning.

Tyvärr tycker jag bägge missar det viktigaste. Istället för att diskutera vad officeren skall kunna ryker man ihop om hur förmågan skall uppnås.

Akademisk utbildning leder inte med automatik till rätt kompetens. Tyvärr har akademisk utbildning alltmer blivit liktydigt med teori. I själva verket skall akademisk utbildning bygga på vetenskaplig grund och beprövade erfarenhet och något hinder för praktisk övning finns inte. Den beprövade erfarenheten finns i officersprofessionen – inte i akademin. Rimligen innebär det att man skall kunna sitt jobb – att leda människor under svåra och livsfarliga förhållanden. Därför skall utbildningen leda till att man handgripligen skall kunna göra just detta ”på riktigt”. För att kunna göra detta måste man handgripligen öva på detta i realistiska övningar – och ofta. Verkligheten kommer att bli svår ändå.

Om akademisk utbildning innebär att man skall lära sig officersyrket på skolbänken och i seminarier är Emanuelssons oro berättigad.

Själv har jag svårt att se hur jag skulle ha klarat min yrkesroll utan god kunskap om det praktiska hantverket – detta gäller på alla nivåer från plutonchef till fördelnings-/divisionschef. Att man kan dra pilar på kartan efter teoretisk utbildning må så vara – men att få pilens manöver genomförd i krigets kaotiska miljö är något helt annat.

I forskarparet Lotta och Peter Tillbergs böcker (Uppdrag Chef och Uppdrag Utland)[1] kan den som vill fördjupa sig i hur ett antal svenska chefer efter utlandsuppdrag ser på vikten av praktisk övning och erfarenhet. Van Creveld är också givande läsning men min favorit är den tyske generalöversten Hermann Balks ”Order in Chaos ”. Att ha överlevt både VK 1 och 2 efter att framgångsrikt lett från pluton till armé – i täten, får väl anses vara beprövad erfarenhet

General Tom Franks som ledde invasionen av Irak lär ha yttrat ”There is no example in history when a platoon commander has managed his platoon up a hill under fire”.

Det insåg kloka reglementsskrivare redan i början av 1970-talet när kommandot ”framåt” ersattes av ”följ mig” i Arméreglementet 1. Man leder genom eget föredöme och för att göra det måste man kunna det handfasta jobbet.

En ung officers behov att göra djupa analyser är begränsad medan hens förmåga att leda sina soldater och förstå förbandets vapensystem är avgörande för framgång. Officersutbildningen är en stege som klättras på under lång tid och det fungerar inte att hoppa upp på den högsta stegen utan att tillgodogjort sig grunderna. Läkare börjar ju inte utbildningen med hjärttransplantationer.

Teoretiskt är det inte svårare än att Försvarsmakten (FM) formulerar vad man vill ha och att utbildningssystemet levererar beställd produkt.

I praktiken är det nu svårigheterna börjar. Ryktet säger att FM inte levererat några tydliga mål och är det sant blir det ju inte så lätt. Kanske skulle FM be KKrVA om hjälp? Här finns mycket beprövad erfarenhet. Den mest nyttiga kurs jag gått under 35 år var i början på 70-talet när jag tvångskommenderades till ”kurs i målformulering” – den har jag haft stor nytta av hela mitt yrkesliv och jag är djupt tacksam för att jag trots protester tvingades dit. Kanske borde den genomföras på HKV

Min erfarenhet[2] är att akademikers förmåga att solidariskt, i lag, arbeta mot uppsatta mål är begränsad på grund av att man aldrig lärt sig det. Individens egen agenda tar lätt över och är dessa tillräckligt många uppstår kaos och slutprodukten blir inte den beställda.

Ett annat problem är att övningstillfällen är för få bland annat på grund av pengabrist. Det är dessutom det första som ryker när det skall strykas i budgeten.

Förmågan till självständigt tänkande och egna initiativ finns alltid där för den chef som visar att hen efterfrågar det. Det största hindret för det fria åsiktsutbytet är det inneboende motståndet i organisationen, främst hos mellanchefer. Jag tror ganska många känner igen sig i följande mening:

”Uppriktiga kamrater är sällsynta – men det gör inget – efterfrågan är liten”. 

Om nu tyska officerare var akademiskt väl skolade och självständigt tänkande individer frågar jag mig varför man inte gjorde sig kvitt Hitler när man såg vartåt det barkade[3]. Man hade ju onekligen till gång till maktmedel. ”Akademisk utbildning” är ingen garanti för kvalitet och rätt tänkande. Men utbildning mot väl definierade mål, byggda på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund är en bra början.

Författaren är ledamot av KKrVA, f d Fördelningschef och Institutionschef vid FHS.

Noter

[1] FHS 2007och CSMS 2011
[2] 15 år gammal erfarenhet och jag hoppas den är obsolet
[3] Von Stauffenberg var för ensam!

Mer av samma författare