Vid planeringen av vårt försvar har oftast en hotbildsmodell använts – försvaret ska kunna möta ett angivet och tydligt hot. Det har väl fungerat ganska väl även om kopplingen till budgethanteringen egentligen varit det viktiga och några övergripande tankar om vårt försvars utformning fanns det då egentligen inte plats för.
Inför Nato-anslutningen kunde vi därför behöva en tankeställare om hur vårt försvar borde utformas av nationella skäl, men också för att kunna fylla vår framtida roll i Nato och då handlar det om både artikel 3 och artikel 5 i Natoavtalet. En avgörande och stor skillnad ligger ju annars i att det finns ett kärnvapenparaply för alla Natomedlemmar och det ska ju betyda att ett militärt angrepp inte ska kunna ske utan avskräckas och här ligger en avgörande skillnad! Möjligen bidrar samtidigt kriget i Ukraina till nya tankar om hur moderna och ofta IT-baserade stridsmetoder numera kan tillämpas och kanske också lite mera i det fördolda. Särskilt viktigt är då att förstå hur snabbt viktiga eller rent av avgörande förändringar måste kunna ske, men övergripande är förstås att Ukraina inte var skyddat av förbundna staters kärnvapen. Det finns därför klara anledningar att byta äldre synsätt på vårt försvars utformning och i stället överväga hur ett försvar, som har i uppgift att svara för landets och medborgarnas säkerhet redan i fredstid bör utformas så att det aktivt kan motverka att uppkomna konflikter eskalerar till en mera krigisk nivå. Det är nog läge att nu fasa ut det gamla hotbaserade försvaret. Från en mera politisk utgångspunkt kan tidpunkten ju vara rimligt vald eftersom det kan föreligga behov av avsevärda förändringar av vårt försvar, som ju kanske alltför länge varit utformat på gamla tankar.
Vår framtida armé kan med sådana förutsättningar troligen inte längre bygga på ett mobiliserande värnpliktssystem och det kan betyda en mycket stor omställning. Insatsförband bör ju vara mer eller mindre omedelbart tillgängliga och reservister ska kunna kallas in och utbildas successivt i en pågående process. Äldre reservister kan kanske dessutom användas som förstärkning av det civila försvaret, om vi beslutar så. Insatsförbanden ska i viss utsträckning också kunna sättas in som förstärkningsenheter i områden som av Nato bedöms som hotade och för att förhindra att en möjlig konflikt eskalerar – i dagsläget kanske främst i de baltiska staterna. Mängden insatsförband i den framtida armén borde i ett normalläge – om det finns något sådant i framtiden – kanske omfatta mellan fem och tio bataljonsstridsgrupper eller kanske en bataljon i varje region och med stödenheter för en stående brigad, som kan sändas för att förstärka befintliga Natoenheter i ett område där en hotande oro bör dämpas.
Marinen har kanske redan anpassat sig alltför väl till dagens situation. Detta gäller främst samverkan med finländska enheter i våra skärgårdsområden, men till sjöss behövs en tydlig förstärkning, så att vi i ett inledande grå-zonsläge kan svara för säkerheten för förbindelserna från Västerhavet till alla Natostaterna kring Östersjön. För detta skulle det behövas eskortförband och minröjningsförmåga såväl på Västkusten som i Östersjön samt ubåtar främst i Östersjön. Ett förband med större fartyg för insatser t ex i Medelhavet borde dessutom tillkomma och här kan möjligen en modern standard-flex- modell vara lämplig – och byggas tillsammans med Danmark! Illegal verksamhet till sjöss bör redan nu kunna motverkas tydligt och därför borde kanske Kustbevakningen inkluderas i marinen men som en självständig del så länge fred formellt råder. Eventuellt kunde Kustbevakningen och Sjöfartsverket dessutom slås samman!
Vårt flygvapen är kanske den försvarsgren som redan enklast kan integreras i en Nato-ledd verksamhet redan i ett gråzonsläge, även om transportkapaciteten kanske kan behöva öka om och när förband ska sättas in på andra håll i Europa. Det är ju inte ”bara” en fråga om insats för det behövs ju också ett underhåll på såväl längre som kortare sikt.
Det civila försvaret bör baseras på den regionala indelning i sju regioner, som redan beslutats – men som ännu inte genomförts. Varje region bör nu kunna fungera som ”lokalförsvarsregion” som bör kunna leda samhällets säkerhet redan under fredstid. Här behövs förstås också en påtaglig lokal samverkan mellan en militär och en civil regional ledning och antagligen behövs också en översyn av den legala grunden så att en beslutsrätt verkligen finns i regionledningen. Personal förcivilförsvaret – från brandförsvaret till ordningspersonal – kan ju i framtiden rekryteras från de personalresurser som genomfört någon form av militär utbildning, men som inte har någon egen tydlig försvarsuppgift och dessutom borde Hemvärnet få en betydande roll i framtiden.
