De avlägsna krigstrummorna hörs nu allt tydligare i det dagliga bruset av det som konstituerar det så kallade informationssamhället. Trots detta vet vi inte med säkerhet vem och vad som dödade en stor mängd människor i onsdags i Damaskus. Inte i offentligheten i alla fall. USA: utrikesminister John Kerry var mycket tydlig på sin korta presskonferens vad USA har för uppfattning. Israel och Frankrike har med stöd av sina underrättelsetjänster pekat ut Assadregimen för massakern, och troligt är att andra kommer att följa. Turkiet har exempelvis sagt att något FN-mandat inte behövs för ett militärt ingripande. Intressant nog har Egypten gjort klart att landet inte avser att delta i några sanktioner mot Syrien.

Det ligger mycket i potten, eftersom Ryssland och USA ska ha kontakter på hög diplomatisk nivå i veckan i Haag för att diskutera en konferens om Syrien. En sådan borde vi hoppas på, eftersom den sannolikt är den väg mot fred som har de största möjligheten att lyckas. Men den är inte utan utmaningar, särskilt två friktionsytor finns. Skall Iran delta och ska Assad sitta kvar i avvaktan på val,om världssamfundet når en överenskommelse? Hittills har väst och Gulfstaterna varit kallsinniga till något sådant och min bedömning är att så länge den attityden lever kvar, så blir det ingen fredsplan som kommer att accepteras. En bidragande anledning till det är att en hel del aktörer inte skulle acceptera att så blev fallet. Bäst, men inte troligt är prognosen just nu.

Ett annat alternativ är att parterna lokalt avgör det hela militärt på marken. Antingen genom att någon sida vinner snart (inte sannolikt just nu) eller att de blir utmattade och därför söker fred (Libanon upplevde inbördeskrig 1975-1990 som jämförelse). Sämsta alternativet, men hittills har det varit det troligaste innan händelseutvecklingen förra veckan – vilket leder oss till nästa alternativ.

Ett ingripande från omvärlden som nu verkar rycka närmare. Jag diskuterade detta delvis igår. Kommentarerna under dagen låg nära min skiss med fjärranfall mot militära komponenter i Syrien. Här är två saker helt avgörande.

Det är dels det politiska stödet och legitimiteten, som i sin tur deriveras i huvudsak ur kunskap om vad som faktiskt hänt. Här kan två grundläggande principer ställas mot varandra. Det är ansvaret att skydda (R2P) och det är säkerhetsrådets roll. Vissa menar att väst kan ingripa med stöd av den förra, eftersom det föreligger någon slags nödsituation. Argumentet är att huvuddelen av den syriska befolkingen måste skyddas mot regimens övergrepp och att det går att agera utan beslut i säkerhetsrådet.

Å andra sidan finns det skäl att värna FN:s ordinarie beslutsmekanismer, alla nackdelar till trots. Det är inte säkert att det ligger i Sveriges intresse långsiktigt att militära angrepp görs mot Syrien utan en resolution. I förlängningen kan den starkes rätt stärkas på småstaternas bekostnad. Det kan vara värt att gå ett extra varv för alla för att få ett så grundligt mandat som möjligt.

Men om vi antar att det blir en militär insats mot Syrien, oavsett mandat, så kommer nästa avgörande faktor. Det är svårt att överblicka reaktionerna från Syrien, Iran, Ryssland och så vidare. Det talar för att insatsen blir någorlunda begränsad. Det vill säga salvor av kryssningsrobotar och styrda bomber från flyg och fartyg mot militära installationer.

Eftersom det är svårt att förstå den syriska regimens överväganden inför ett beslut om insats med kemiska stridsmedel, så är det lika svårt att sätta sig in i hur de tänkt sig en utveckling av detta. Antingen har regimen underskattat omvärldens beslutsamhet eller så har den tanken att utvidga kriget. Att dölja insatsen kan i så fall aldrig varit aktuellt, eftersom satelliter ser uppskjutningar med robotar, signalspaning fångar upp kommunikation och prover kan tas av offer.

Om regimen är beredd att utvidga kriget, så är Libanon den mest troliga kandidaten. I förra veckan sprängdes exempelvis ett par större bilbomber i staden Tripoli som verkar destabiliserande och de Assadallierade Hizbollah är den starkaste kraften i landet. Där finns också möjligheten, eller jokern rättare sagt, att vända vapnen mot Israel, vilket regimen kan tro få en del resonans på den så kallade Arabiska gatan. Israel är överlägset militärt, men en inblandning av Israel skulle otvivelaktigt komplicera skeendet. Den viktigaste insikten är att konflikter bygger på motsatta viljor och att en upptrappning med stor sannolikhet kommer mötas med en motreaktion.

Styrkan med att omvärlden ingriper är att det kan leda till att det blir en konferens med andra styrkeförhållanden vid förhandlingsbordet, men osäkerheten gör det här till ett riskfyllt alternativ. Väst kommer sannolikt att öka sin insats stegvis för att försöka äga eskaleringen. Har västvärlden och Gulfstaterna räknat fel på reaktionerna, så kan utvecklingen skena iväg. Då kan det bli stora mänskliga offer i ett regionalt krig och ekonomiska konsekvenser, vilket i förlängningen slår mot medborgarnas plånböcker i ett så omvärldsberoende land som Sverige.

Det är därför avgörande att FN:s personal på plats i Damaskus får möjlighet att utföra sitt arbete för att vi ska kunna slå fast vad som dödade oskyldiga civila i onsdags. Med svaret kan legitimitet byggas för fortsättningen. Om svaren skulle visa att det var kemiska stridsmedel som användes, så skulle det i sin tur göra det svårare för den syriska regimen att utvidga kriget, eftersom det är ett högt politiskt pris att stödja krigsförbrytare i det internationella umgänget.

Därför är det världens viktigaste CSI (Crime Scene Investigation) som just nu genomförs i Damaskus.

…………..

SvD
DN
Expressen
Aftonbladet