av Lars Holmqvist

Det senaste året har varit intressant ur nyhetssynpunkt på mer än ett sätt. Vid ett antal tillfällen har vi kunnat ta del av nyheter som först presenterats som sanna och sedan visat sig vara falska, ibland möjligen falska eller inte helt sanna. Eller kanske ändå.

Några av de saker som passerat revy under året var bilderna på ”flyende ukrainare” i bilköer vid en gränsstation, en nederländsk ubåt som sades kränka svenskt vatten, de många turerna kring vem som egentligen sköt ner MH17 över östra Ukraina eller nu i januari: CIA påstods ligga bakom terroristdåden i Paris.

Vid Folk och Försvarskonferensen nyligen hade ledarskribenten vid Aftonbladet, Anders Lindberg, en lärorik, pedagogisk och delvis självkritisk föredragning om detta fenomen.

Att denna typ av tillrättalagda eller förvrängda nyheter har ökat i antal under det senaste året är ingen slump. Vad vi ser är en intensifierad informationskrigföring, till del – men inte enbart – kopplad till den pågående mer konventionella krigföringen i östra Ukraina.

Representanter för svenska media har – givet man har ambitionen att agera professionellt – ett par frågor som de i närtid borde ställa sig själva och helst då även besvara:

  • Vilka är kraven som ställs på vår tidning/kanal/webbplats/etc. för att kunna agera rätt, givet infokrigföringen?
  • Hur väl eller illa förberedda är vi för att möta dessa krav?
  • Vad behöver vi göra för att åtgärda eventuella brister i vår egen förmåga?

Informationskrigföring är förstås ingenting nytt. Däremot har den, liksom andra typer av krigföring, utvecklats åtskilligt över tiden. En av de aktörer som satsat mest inom detta område är Sovjetunionen/Ryssland.

Åren runt 1960 utvecklade Vladimir Lefebvre det koncept som på engelska benämns ”Reflexive Control”. Med hans ord, översatta till engelska: “A process by which one enemy transmits the reasons or bases for making decisions to another enemy”.

En av drivkrafterna bakom det sovjetiska intresset för informationskrigföring var att man genom andra medel än de sedvanliga “hårda” militära – där Väst hade en komparativ fördel – skulle kunna skapa ett övertag.

Reflexiv kontroll med mina ord: Jag påverkar motståndarens beslutsprocess så att motståndaren fattar beslut som är gynnsamma för min sak.

Det reflexiva i saken ligger i att manipulera fram reflexer hos motståndaren som leder till de beslut som manipulatören önskar sig.

Var detta bara en konfliktforskningsakademisk lek från sovjetisk sida, eller fick Lefebvres tankar någon praktisk användning?

Ett exempel som direkt berör oss i Sverige kan ses i professor Birgitta Almgrens omfattande arbete med att forska i relationerna mellan Sverige och DDR under det kalla kriget. DDR lade ner en hel del tid och pengar på operationer i Sverige. Inte bara renodlat spionage, dvs. att försöka komma över militära och civila hemligheter, utan även infokrigsinsatser i syfte att påverka opinionen i landet.

De östtyska ansträngningarna rönte tydligen viss framgång. I förordet till boken ”Inte bara spioner” citerar Birgitta Almgren den Stasiofficer som med hennes ord ”utvärderade de flesta Stasiraporter från Sverige under det kalla kriget”:

”Svenska toppolitiker och kulturpersonligheter behövde inte värvas som agenter, de gav oss all information vi behövde ändå. De tillfredsställde vårt informationsbehov”.

Dessa få ord ger oss en dyster bild av det svenska politiska klimatet under sjuttio- och åttiotalen och samtidigt formar de en förgörande kritik av aningslösheten hos de tongivande inom t ex utrikes- och kulturpolitiken under dessa år.

Andra exempel på insatser för att påverka opinionen hos motståndaren var det kraftiga och välorganiserade gräsrotsmotståndet i Väst mot planerna på neutronbomben 1977-78 och mot utplaceringen av Natos Pershing II-robotar några år senare. Däremot var protesterna mot utplaceringen av de sovjetiska SS20-missilerna ungefär vid samma tid  lama – milt uttryckt. Sådana protester låg inte i Sovjetunionens intresse.

Tankarna på reflexiv kontroll var inte något som föll i glömska när Sovjetunionen försvann. Tvärtom har militära forskare i Väst kunnat följa begreppet från sjuttiotalet ända in i nutiden.

I februari 2013 skrev Valerij Gerasimov, chefen för den ryska generalstaben, en artikel i en rysk militär tidskrift. En engelsk översättning kan läsas här.

Med Gerasimovs text för näthinnan blir det enklare att förstå både skeendet på Krim i mars 2014 och det krig som lite senare bröt ut i Donbass. Ett par citat, understrykningarna är mina:

“The role of nonmilitary means of achieving political and strategic goals has grown, and, in many cases, they have exceeded the power of force of weapons in their effectiveness.”

“Asymmetrical actions have come into widespread use, enabling the nullification of an enemy’s advantages in armed conflict. Among such actions are the use of special-operations forces and internal opposition to create a permanently operating front through the entire territory of the enemy state, as well as informational actions, devices, and means that are constantly being perfected.”

Det är viktigt att påpeka att ryssarna inte ser informationskrigföring som en specifikt rysk egenhet. Tvärtom är man benägen att se exempel på sådan i USA:s/Natos regi i t ex som tändande gnista till den arabiska våren och till ”färgrevolutionerna” i Georgien respektive Ukraina.

Men att man tillmäter detta stor betydelse och att begreppet är utvecklat sedan Sovjettiden står ganska tydligt.

Kortfattat:

  • Ryssland och dess företrädare Sovjetunionen har en gedigen tradition av att se informationskrigföring som en integrerad del av kriget. Deras syn skiljer sig från t ex USA:s eller andra Natoländers i det att Ryssland tillmäter informationskrigföringen större betydelse än man har gjort i Väst.
  • Warszawapakten iscensatte under det kalla kriget insatser av modell informationskrigföring i syfte att påverka opinionen i Sverige.
  • Vi kan i öppna källor läsa om hur dagens Ryssland har utvecklat arvet från Sovjetunionens forskning och vi kan i det senaste årets händelser i Ukraina konstatera att teorierna även har omsatts i praktisk handling.
  • Under det senaste året har den svenska mediavärlden inte övertygat när det gäller förmågan att identifiera och genomskåda informationskrigföring, även om positiva undantag finns.
  • Sverige har idag inte ett fungerande psykologiskt försvar på plats.

Vad ska man då göra åt det här och vem ska göra det?

Först vill jag understryka självklarheten att försvaret av nationen är statens viktigaste uppgift så låt oss inte ödsla tid på att fundera över var ansvaret ligger. Hos regeringen.

Eino Tubin presenterar i sitt blogginlägg ”Psykförsvar i hybridkrigens tid” kloka tankar om hur man skulle kunna påbörja arbetet för att stärka försvarsförmågan i vår tid.

Anders Lindberg i Sälen lägger fram tankar på en särskild psykförsvarsutredning, där företrädare för olika samhällsfunktioner ska kunna bidra. Bara det att frågan diskuteras medför i sig att den faktiska försvarsförmågan stärks. Kanske också en god idé.

Men. Den sektor som har bäst förutsättningar för att få till stånd en rivstart för att stärka vår försvarsförmåga är nog ändå mediasektorn. Genom att representanter för våra media:

  • Börjar ta till sig den kunskap som finns om informationskrigföring, desinformation och begreppet reflexiv kontroll,
  • Tydligt tar ställning till och uttalar vad man anser om dessa företeelser – ”uppenbart hot”, ”något oviktigt” eller en ståndpunkt däremellan – och därigenom initierar och driver en debatt,
  • öppet och utan egen prestige börjar resonera om artiklar/inslag som visar sig vara – eller påstås vara – felpubliceringar.

Så kan vi omedelbart förbättra vår motståndskraft och dessutom komma igång med att leta fram de strukturella lösningarna för den nya tidens psykologiska försvar.

Reflexiv kontroll leder tankarna till något snustorrt och ointressant men det är nog tvärtom. Begreppet är som en sylvass påle strax under vattenytan. Ofta svår att upptäcka men när man kommer i kontakt med pålen så blir det väldigt påtagligt. Och den som placerat ut pålen vill oss inte väl.

 

Anders Lindberg, från 42:00
https://www.youtube.com/watch?v=1qn4kWmGcl4
Författaren är egen företagare och reservofficer

Mer av samma författare