Regeringen missköter gång på gång krisledningen, värst Stefan Löfvén som helt hoppade av det som är självklart i andra länder, att presidenten eller statsministern har det övergripande ansvaret i kris och krig. Magdalena Andersson ändrade detta redan första dagen som statsminister, men nu visar hon sig lika apatisk som Göran Persson eller Löfvén, denna gång rörande Putins  kärnvapenhot.

Putin hotar ofta med kärnvapen. Sverige ligger i den region där risken från Putin är som allra störst, långt mer än t ex Medelhavsområdet. Men regeringen vägrar att ge befolkningen råd om hur antalet döda och svårt skadade kan minska. Sådana råd gavs under 50-talet och borde vara lätt att återupprepa.  Det råd som gavs då var enkelt. Ser man ett väldigt eldklot inser man att ett kärnvapen detonerat. Men ser jag skenet måste jag vara en bit från detonationen, för närmare är alla redan döda. Det enda den enskilde kan göra till eget skydd var att slänga sig framåt och söka skydda ansiktet. Det måste ske inom sekunder. Ljusskenet kommer först, sedan hetta, stötvåg och radioaktivitet. En stående person utsätts för mycket värre påfrestningar och slängs förmodligen iväg med stor kraft. Det var den information som gavs till alla. Många som inte dödats direkt i Hiroshima och Nagasaki var svårt brända eller strålskadade.

Jag kan inte bedöma sannolikheten för att Putin beordrar insats av kärnvapen, om den är större eller mindre än 50 procent. Vi kan inte se in i en sjuk hjärna. Det enda vi kan anta är att för varje nytt hot om kärnvapen ökar rimligen sannolikheten för att Putin ger order om insats. Man kan inte ropa på vargen varje stund utan att varningen urholkas. Putin kan välja att sätta in bara en laddning, t ex i Slite. Människor i hela världen skulle drabbas av panik. Putin kan då säga  att han sätter in fler laddningar om inte omvärlden inom fem dagar godtar att Krim är ryskt område. Det är obegripligt att statsministern inte sett till att ge svensk allmänhet råd när landet utsätts för kärnvapenhot.

Jag var försvarspolitiker i många år, och vi funderade mycket kring ämnet Sovjets kärnvapen. Men först  efter Sovjets fall kom sanningen fram och den var, långt bortom allt vi kunnat föreställa oss. Sovjets plan var att vid en konflikt utplåna hela Västeuropas  befolkning. Kärnvapeninsatsen skulle ske i två ”strategiska slag” (på ryska ”udar”) med två till tre timmars mellanrum. Standardtilldelningen till en sovjetisk armégrupp var 200-400 kärnvapen. Enbart för ”gruppen stridskrafter i Tyskland” fanns fram till Berlinmurens fall cirka 6 000 kärnvapen. Det var i denna miljö som Putin utbildades i KGB att ständigt ljuga.

Jag tror inte att Putin bestämt sig för att utplåna världen, åtminstone inte den närmaste tiden. Han inleder knappast med kärnvapen mot USA, med risk för eskalering till terrornivå. Förmodligen inte heller mot ett annat Natoland, för även om Nato inte har egna kärnvapen så har tre av medlemmarna det. Minst risk för att ryskt kärnvapen möts av andra kärnvapen är naturligtvis om han sätter in kärnvapen mot ett land som liknar Ukraina, alltså en demokrati, nära granne till Ryssland och utan löften om militärt stöd från något enda land. Det finns få sådana stater. Sverige har därmed blivit ett av de troligaste kärnvapenmålen om Putin vill öka sitt krigande.

Författaren är f d riksdagsledamot (L) och försvarsutredare. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent