Marskalken av Finland, Gustaf Mannerheim, symbolen för en framgångsrik kamp mot en antagonistisk stormaktsgranne. Foto: Helmut Laxin, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1653135.

Finland gjorde rätt med sitt väpnade motstånd för åttio år sedan? Ja, naturligtvis var det rätt att försvara sig. Med de minst sagt ojämna styrkeförhållandena var det ett krigsårens ryktbara särfall. När Stalins arméer vällde in över gränserna var kriget oundvikligt, som rubriken över Stefan Forss blogg säger. Den diskussion som tid efter annan dyker upp handlar om hur finländarna skötte förhandlingarna med Sovjetledningen före krigsutbrottet.

Till argumenten mot deras linje att först sent och motvilligt överväga små justeringar hör påpekanden om att de som bäst kände Finlands begränsade försvarsresurser, Mannerheim inte minst, hade varit mer beredda att tillmötesgå kraven om ökad säkerhet för Leningrad. Det säger förstås inte hur kompromissberedda krafter i Finland skulle ha reagerat för en fullt tänkbar, kanske t o m trolig ”baltisk” utveckling, där eftergifter kunde ha lett till nya krav o s v tills självständigheten inte bara blivit en chimär utan helt gick under.

Man kunde inte veta hur långt Stalin hade kunnat nöja sig/tänkt vinna med förhandlingar, men man såg blott alltför väl hur brett upplagt det sovjetiska angreppet blev med en rad anfall över hela den långa gränsen, inklusive ambitionen att skära av Finland på mitten, den som stäcktes vid Suomussalmi. Balternas medvetna val, med historisk surdeg av tyskt inflytande, att hoppas på Stalins välvilja visade ju förskräckande tydligt hur han såg på dem, i underkastelsetermer.

Å andra sidan, Finlands hundradagarskamp väckte största beundran i vårt land men minst lika mycket i västvärldens stormakter. Överrumplingen med Molotov-Ribbentropp-pakten och motviljan mot bolsjevismen drev fram reaktioner av mer ideologisk art än sedvanligt självfallet stormaktstänkande.

Britter och fransmän var i grunden mest upptagna av att vinna tid och komma på något slags militära åtgärder mot Tyskland som kunde övertyga hemmaopinionen om att de menade allvar med att hejda hotet från Hitler. Men hur hade de tänkt i ett eget ”Leningrad”-fall? Minns hur länge man i London motsatte sig att få Irland som liten självständigt motspänstig granne.

Här skymtar den bakomliggande frågan i återkommande tankar på att Finland kunde hanterat Sovjetunionen annorlunda. Bör/ska inte en småstat med det olyckliga läget att vara granne med en stormakt veta att anpassa sig. I samhällsvetenskapliga sammanhang, på området internationella relationer och i litteraturen saknar i varje fall bedömningen/påståendet inte relevans. Som om exemplet Finland aldrig funnits, synes rekommendationen vara att, på säkerhetsområdet som granne till en stormakt, den lilla statens enda väg är underkastelse. Stå i vägen gör man på egen risk, synbarligen oförnuftigt. Att vara granne med ondskan medger tydligen inget undantag.

Mycket hänger den läsningen ihop med att de kunskaper vi tar till oss nästan alltid kommer från den anglosaxiska världen. Här kretsar överväganden, reaktioner och föreskrifter praktisk taget uteslutande de stora makternas förehavanden, med mycket ringa energi över för små staters säkerhetsproblem. Stefan Forss nämner särskilt Stephen Kotkins stora Stalinbiografi som, exempel på småstatsbehandlingens försvinnande i framställningen.

När mycket står på spel för de stora, vilka intressen finns då för att ta med de smås behov i beräkningen? Inte hade Churchill någon tanke på att Sverige skulle få ställa sig i vägen vintern 1940, när möjligheten att beröva Hitler malmfältens tillgångar övervägdes i London och Paris?

Finska vinterkriget tog ett fast grepp om också svenska känslor. Det bildade långt efteråt klangbotten till det kalla krigets föreställningar att vi om Sovjetunionen angrep oss, likt en gång finländarna, skulle försvara oss militärt tills hjälp anlände. (Hur Finland självt då skulle agera fanns det olika funderingar om i svenska staber.) Strategin innehöll inga väsentligt annorlunda ingredienser, såsom något slags tillmötesgående av Moskvas behov. Senare, till stöd för sekelskiftets makabra militära rasering fanns för närområdet ingen strategi alls.

Den som sätter sig in i Finlands läge hösten 1939 kan inte gärna finna att förhandlingseftergivenhet skulle varit det överlägsna alternativet till en försvarskamp som krävde 21 000 stupade och långt fler sårade och skadade. Men frågan om relationerna småstat-stormakt fick inget generellt överlägset svar.

Större insikter i stormakters drivkrafter innebär inte hjälplös förståelse. Naturligt för svenskt tänkande ter sig motvärn snarare än (kanske förklädd) underkastelse, Men så lever vi också i en beskedlig mindre stat utan central plats i storpolitikens teorier och praktik, och störres annorlunda instinkt om vad deras storlek betyder och förpliktar till.

Stormaktens vilja och dess behov av omkringliggandes respekt, för att inte säga undergivenhet, ställer hursomhelst vårt eget krav på klokast möjliga förhållningssätt; ett återupptaget totalförsvar väger kanske tyngre än ett under överskådlig tid bra litet militärt försvar. Därtill mer eller mindre, numera mer, tydlig förlitan på en annans stöd, hur det nu kan tas för givet.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare