Sedan Ukrainakriget åter flammade upp den 24 februari har den politiska utvecklingen i Sverige varit snabb. Ett antal röster ifrågasätter nu den hastiga processen fram till att vår ansökan om medlemskap i Nato lämnades in den 18 maj.
Någon kan tycka att detta borde vara överspelat, i och med att ansökansprocessen ändå är i gång. Men Natomedlemskap är ett långvarigt åtagande. Ingen vinner på att någon slags bitterhet lever kvar. Ambitionen bör därför vara att vårt medlemskap blir lika självklart och okontroversiellt i den svenska opinionen som det sedan länge är i alliansens ”gamla” medlemmar, till exempel i Danmark och Norge.
Låt oss se närmare på ett par av de vanligaste motargumenten:
”Vi har inte haft någon egentlig debatt”
Påståendet är objektivt sett felaktigt. Frågan har ventilerats flitigt, särskilt under de senaste åtta åren.
För 10-15 år sedan var Nato inte direkt något hett diskussionsämne, men frågan var inte heller död. Intresset tog dock rejäl fart 2014 efter annekteringen av Krim och kriget i Donbass. Som exempel. Den som googlar ”aftonbladet nato debatt” kan ta del av debatt- eller nyhetsartiklar publicerade 3/2, 27/5, 28/5, 11/6, 17/6, 7/7, 4/8, 10/9, 10/10, 11/11, 28/10, 2/12 och några till. Detta avser alltså ett år, en tidning. Från Krim räknat är vi nu på det nionde året av en pågående debatt även om en del aktörer har valt att ställa sig utanför den.
”Det har gått alldeles för fort”
Jo. Men det handlar i mångt och mycket om den brådska som uppstår efter att man under lång tid skjutit upp det oundvikliga. Vi har i närtid kunnat se förvånansvärt hårda markeringar mot Nato, som ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato” (Magdalena Andersson 30/11-21), ”Vi ska inte gå med i Nato, varken nu eller senare” (Peter Hultqvist 21/12-21) eller ”Natomedlemskap skulle destabilisera säkerhetsläget” (Magdalena Andersson 8/3-22). Uttalanden som tecknar bilden av en dramatisk omsvängning sedan i vintras.
Men problemet är snarare vår perceptionsförmåga. De bägge Tjetjenienkrigen borde ha oroat oss. President Putins tal i München 2007 likaså. Eller kriget i Georgien 2008. Krim/Donbass några år senare. Under 2021 drog Ryssland samman stora förbandsmassor runt Ukraina – två gånger. Vår och höst. Putins långa debattartikel från juli 2021 är isande läsning, men tyvärr bara för den som brytt sig om att läsa den. Det finns även andra djupt oroande exempel som helt enkelt har negligerats.
Senhösten och vintern fram till den 24/2 präglas av händelser och ryska utspel som alla tycks ha gått spårlöst förbi. Regeringen har visserligen gått i svaromål då och då men beslutsprocessen, att faktiskt vidta konkreta åtgärder, krävde ett öppet krig i Ukraina och förhöjd politisk aktivitet i Finland för att komma igång.
Man kan önska att regeringen hade varit mer hemmastadd med grundläggande omfallsplanering och varit snabbare på att ta in förändringar i hotbilden. Men vi bör inte kritisera regeringen för snabbheten i agerandet när det väl kom, snarare framföra vårt tack. Naturligtvis även ett varmt tack till Finlands politiska ledning, som tycks ha haft en positiv inverkan på våra beslut.
”Har vi egentligen haft något beslutsunderlag?”
Ja, absolut. Frågan har utretts. Flera gånger. Tomas Bertelmans utredning från 2014 och Krister Bringéus från 2016 är två exempel på utredningar som i och för sig bägge negligerades. Det senaste och sista tillskottet var nog Ds2022:7, publicerat den 13 maj. Innehållet i denna var inte direkt okänt då den publicerades.
Finlands betydelse för Sveriges beslut har diskuterats men nog styrts av en del missuppfattningar. Det är inte av solidaritetsskäl som ett finskt medlemskap i Nato bör ackompanjeras av ett svenskt. Motivet är enklare och, om man så vill, råare än så. Om det ena landet skulle gå med men inte det andra, skulle det leda till ett farligt och utsatt läge för den nation som stannade kvar utanför alliansen. Därför hänger de bägge ländernas Natobeslut intimt samman.
”Det finns andra sätt att göra motstånd mot Putins regim”
Man kan kanske försvåra Rysslands anfallskrig med andra medel än militär avskräckning. Ett som nämnts är att snabbt avveckla import av rysk energi och därmed strypa den ryska statens intäktsflöde. Men här befinner sig Europa i en situation som delvis liknar Sveriges under Midsommarkrisen 1941. Det svenska beslutet att tillåta tyska permittenter genom landet, fattades i viss mening inte 1941 utan redan i och med 1925 års försvarsbeslut då vi medvetet valde att försvaga förmågan att hävda oss mot mellannationell utpressning. Analogt, Europas oförmåga att stänga av gasimporten, uppstod genom olika beslut som under lång tid har lett fram till dagens akuta beroende av rysk energi. Vissa beslut lever länge. Slutsatsen jag drar är att handelsembargon mot rysk energi nog kan bli kraftfullt men det är inte praktiskt genomförbart i närtid.
”Vill vi verkligen ingå i en allians med X, Y och Z?”
En retorisk fråga som ställts många gånger de senaste månaderna.
Vi har sett bilder och klipp, läst skildringar från platser som Butja, Mariupol och Kharkiv. Vi vet att det finns många andra, från vilka rapporter ännu inte har nått oss. Otaliga ukrainare har fått sina hem förstörda, utsatts för övergrepp eller mördats.
Om alla dessa offer hade varit exempelvis turkar eller ungrare, skulle vi då ha tyckt att lidandet hade varit i sin ordning? Omvänt, om även turkar och ungrare förtjänar att skyddas mot övergrepp, till vilken nytta är då resonemanget om olika medlemsstaters politik?
Alliansen syftar till att skydda medlemmarna mot angrepp. Natos paragraf 5 är endast relevant om den enskilde medlemmen kan anses vara berättigad till självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51. Enskild Natomedlems krig i utlandet är något annat.
Man bör begrunda att många av de länder som invaderades av Nazityskland eller Sovjetunionen var diktaturer eller auktoritära stater. Skiljelinjen handlar inte om huruvida vi uppskattar ett lands politiska ledning eller ej, utan om skillnaden på angripare och angripen.
Liknande moralistiska tankar har formulerats angående Ukraina. Det från Mariupol omskrivna Azov-förbandet har visserligen en problematisk historia men dess betydelse har pumpats upp oerhört under senare tid, inte för att högerextremism på något sätt skulle spegla det ukrainska samhället – landets valresultat säger någonting helt annat – utan för att berättelsen om 2014 års Azovbataljon baseras på och stödjer rysk desinformation. Ett påverkansrelaterat misstänkliggörande, utan intresse för det ukrainska folkets lidande.
Benägenheten att betona Sveriges höga moral jämfört med andra är inte heller riskfri. Ledande svenska politiker, från höger till vänster, kan säga sådant som att Sverige ”har ökande klyftor”, ”är rasistiskt”, ”tas över av invandrare”, ”sjukvården havererar”, ”bidrar till miljöförstöring”, ”lever på vapenexport”, ”är fullt av no go-zoner” etcetera. Av detta skulle en statsstödd desinformatör kunna skapa bilden av att Sverige är förstört i grunden. Varför ska exempelvis kanadensare, spanjorer eller polacker lägga två strån i kors för att skydda ett sådant land?
Som sagt. Skiljelinjen är angripare/angripen. Inte hur vi uppfattar förd politik. FN-stadgans artikel 51…
Vår valda säkerhetspolitiska linje bör vila på ett brett folkligt stöd. En ganska stor minoritet är ännu skeptisk eller avvaktande till Nato och vi bör därför försöka vinna över så många av dem som möjligt. Inte genom att någon ska rätta in sig i ledet, utan genom att identifiera kärnan i den kritik och skepticism som vi har kunnat se och bemöta öppet, tydligt och grundligt.
”Just nu” blir på ett sätt ganska ointressant. I närtid kommer Rysslands konventionella militära kapacitet att vara starkt begränsad. Men vårt säkerhetspolitiska problem är inte knutet till dagsläget eller nuvarande president utan det är större än så. Det ryska samhället dras med imperialistiska och revanschistiska krafter som är både bredare och går djupare än man skulle önska. Även ett tilltufsat Ryssland har betydande styrka, den intakta kärnvapenarsenalen är ett exempel. Vi får nog räkna med en hotfull granne under lång tid framöver.