av Herman Fältström
Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och i världen som helhet. Bidragen skall i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.
Vi måste ha klart för oss politikernas dualism mellan att vilja styra och att inte vilja binda sig. Det går inte för politikerna att inledningsvis styra dimensioneringen av försvarsmakten genom hotbeskrivningar och senare undvika att ta ställning till den säkerhetspolitiska risktagningen. Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.
Nödvändigheten av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi är uppenbar. Säkerhetspolitik – för att vara trovärdig – måste vara konsekvent och långsiktig. En sådan strategi utgör grunden för utvecklingen av svenska försvarskapaciteter. Försvarspolitiken är en operativ utveckling av det svenska försvaret för att kunna uppfylla den långsiktiga strategin och utgör en grund för utformningen av det svenska försvaret. Men det gäller att hålla isär detta. Så är inte fallet nu. Det blandas friskt mellan likviditet, kvartals- och årsbudget samt planering på kort sikt samtidigt som den långsiktiga planeringen – den säkerhetspolitiska strategin – lyser med sin frånvaro.
Tyvärr är dagens försvarspolitiska verklighet ett mycket tydligt bevis på avsaknaden av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi för den förändring, som nu ligger till grund för Försvarsmaktens framtida utformning. Det är här ”nöten sitter”.
Det är värt att notera att den under Kalla kriget existerande hotbilden har förändrats. Men det är inte så att det militära hotet mot vårt land har upphört under överblickbar tid. De som hävdar detta, tror själva på den gamla hotbilden som det enda alternativet till ”fred i vår tid”. Det är helt uppenbart att de förändringar som nu skett skapar en annorlunda verklighet i vårt närområde. Inte minst behovet av energi och transporter förändrar situationen radikalt. Och det berör inte bara Östersjön utan lika mycket Norska havet som Barents hav.
Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa alltid har varit närvarande. Transporter av råvaror, produkter och människor har till större delen — mer än 90 % — skett med fartyg. Det handlar om att övervaka och kontrollera hur haven utnyttjas. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Med andra ord: kapacitet att vara herrar i eget hus — den territoriella integriteten — har blivit allt viktigare.
Författaren är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien
”Kapaciteten att vara herrar i eget hus – den territoriella integriteten – har blivit allt viktigare.” Så sant , men det är inte bara viktigt det är en plikt och ett åtagande som vi som fri nation har rent folkrättsligt.Detta är något våra politiker ofta förbiser.
Att inte kunna hävda sitt territorium och skydda, inte bara egna utan även andras legitima intressen, är en folkrättslig plikt. Vi tar en onödig och problematisk risk genom att ha ett underskott på försvars och övervakningsförmåga.
Genom ex. att inte kunna säkra inre svenskt vatten så ger vi en agressor underlag för att hävda att vi brister i vårt folkrättsliga åtagande. Detta kan han på sikt använda som ett argument för att ”hjälpa” oss med det avs. exempelvis Northstream.
Vag gäller strategi , så måste den baseras på en målsättning som kan brytas ned i operativa (mätbara) delmål. Vår övergripande målsättning kan ex. vara att säkra vårt långsiktiga nationella oberoende och möjligheten att leva i enlighet med egna värderingar.
Ett första operativt delmål för att säkra detta kan vara att ha tillräckliga övervaknings och försvarsresurser för att kunna undvika att vika sig för yttre tryck i rimlig grad när vår rätt att reda i eget hus utmanas. När statsminister Fälldin gav ÖB order ”håll gränsen” kunde han göra det med rimlig trovärdighet. ÖB hade trovärdiga resurser till sitt förfogande med ex. attak-eskaderns Viggar.
Idag har våra politiker till stor del avvecklat denna möjlighet. Vi kan ”säga” i likhet med Per Albin Hanson men vi kan inte backa upp trovärdigt som Fälldin. För dagens politiker måste detta vara högst olustigt mot bakgrund av den geopolitiska utvecklingen.
En regering måste ha en trovärdig maktbas att agera från, detta gäller oavsett område.
När fd. utrikesminister Carl Bildt, på sin blogg häromdan noterar att: – ett storkrig i Europa mellan Ryssland och västmakterna är inte längre otänkbart… (citerat ur minnet), är det inte otänkbart att han saknar vår gamla förmåga att: – tala milt och bära en ordentlig knölpåk.
Vi får hoppas att vår nuvarande regering har förmåga att återskapa realistiska försvarströsklar och att de i sin strategiska analys och målbild också betänker de operativa och taktiska krav som ställs för att strategin över huvud taget skall vara reell och genomförbar. Inte minst de folkrättsliga kravet att kunna hävda territorium och därmed suveränitet.
Per Tengblad
Försvarsmakten skriver i sitt remissyttrande (FM 2015-1230:2) till Regeringskansliet avseende myndighetens [o]förmåga till ubåtsjakt att: ”Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomiska ram skulle, för såväl marinförbanden som Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp.”
Efter ett otal illa beredda och i allt väsentligt misslyckade inriktnings- och avvägningsbeslut, till påtagligt men för sjöstridsförbanden i allmänhet och den luftburna ubåtsjaktförmågan i synnerhet, står det för var och en utom allt rimligt tvivel att försvarets agerande i detta avseende präglas av en icke obetydlig insufficiens beträffande optik. Att linserna förefaller grumlade – eller av särintressen filtrerade – i sådan besvärande omfattning att man inte förmår uppfatta och värdera rådande geostrategiska realiteter är djupt oroande.
Vi kan, av lätt insedda skäl, rimligen inte ha en ordning där tjänstemän på mellannivå inom statsförvaltningen råder de folkvalda att åsidosätta den av internationell rätt stadgade skyldigheten för konungariket att i egenskap av suverän stat värna sin territoriella integritet.
Man tar sig för pannan…
Jag läste också med förvåning hur Försvarsmakten inte ville prioritera upp ubåtsjaktförmågan. Om detta är en signal till Putin (det lär finnas en hemlig bilaga) eller att Försvarsmakten lärt sig innebörden av ordet prioritera är för mig oklart.
Den största synden (-aren) är i alla fall våra politikers ovilja att anpassa det svenska försvaret till den militär uppbyggnad av förmåga (främst ryska) som under en natt kan utvecklas till ett reellt hot mot vitala delar av vårt land. (Gotland, Stockholm, mfl)
Det behövs pengar, mycket pengar för att nå upp till den erforderliga nivån. Men enbart pengar lär inte hjälpa. Ett grundläggande problem är att Försvarsmaktens ledning är för stor och ineffektiv. Dess främsta egenskap anser jag är att förbruka pengar på fel saker.
Krim är annekterat. Ryssland invasion i Ukraina riskerar att utvecklas till ett fullskaligt krig i Europa. Sverige kan inte längre uppfylla de folkrättsliga kraven för alliansfrihet och neutralitet, och Ryssland kan mycket väl placera trupp på Gotland för att ”försvara sina intressen” då Sverige inte förmår det. Allt fler drar paralleller till 1939. Samtidigt har det svenska försvaret avvecklats till närmast utplåning, och samtidigt som främmande ubåtar går i ytläge utanför Lidingö fortsätter Försvarsmakten att skrota ubåtssökande ytfartyg. Helikoptrarna med ubåtjaktförmåga är sålda, men tro inte att Försvaret står maktlöst. Läs själv vad som finns att läsa och lugna sig med på försvarets egna hemsida idag:
”Försvarsmakten har, genom avsiktsförklaringen med BYA, inlett ett samarbete med bevakningsbranschen. Samarbetet omfattar hel- och deltidstjänstgörande personal samt hemvärnssoldater och syftar till att stärka Försvarsmaktens och bevakningsbranschens långsiktiga kompetensförsörjning.
Den avsiktsförklaring som nu tecknats innebär bland annat att parterna ska samverka kring kompetensvalidering och karriärväxling. Samarbetet innebär också att Försvarsmakten tittar på möjligheter att låta elever som studerar till väktare på gymnasienivå att genomföra praktik inom Försvarsmakten.
− Jag är glad över att Försvarsmakten nu inlett ett nära samarbete med bevakningsbranschen och jag ser många positiva synergieffekter framför mig, säger Per-Olof Stålesjö, personaldirektör Försvarsmakten.
− Vi ser att detta samarbete kommer att bidra till den framtida kompetensförsörjningen hos såväl bevakningsbranschen som Försvarsmakten. Att medarbetarna får värdefulla erfarenheter från båda verksamheterna ger ett stort mervärde, säger Martin Bjurhem, VD BYA.”
Trist att radioprogrammet ”Frukostklubben” är nedlagt sedan många år. Hade varit kul att höra någon kommunikationsofficer berätta mer om detta framsteg. Gärna innan kriget i Östersjön bryter ut på allvar.
Det förundrar mig mer och mer att ingen talar om den stora elefanten mitt i riksdagen.
Tror verkligen alla, som ser upprustningsbehovet som allt mer akut, att det är riksdagens brist på pengar, kunskap eller förmåga att känna rädsla som gör att reell och omedelbar upprustning inte förverkligats för länge sedan?
Var är grunden för hoppet att riksdagen skall ”vakna”? Var är grunden för föreställningen att de ”sover”? Vem kan visa tecknen som gör det sannolikt att de ”snart” kommer till ”insikt”?
Studerar man Reinfeldts tal och uttalanden, särskilt slutet på Almedalstalet 2014, eller Bildts Expressenartikel 1 okt 2014, och betänker att vänstern alltid vill bekämpa militärutgifter (”låt ryssen ta oss”, 1914) och mp är öppna med sin pacifism som innebär avskaffande av vapnen, ja då tvingas man erkänna, att allt tyder på, och inget däremot, att Sveriges riksdag TROR på icke-våld och inte under några omständigheter tänker möta hot och våld med hot och våld.
Börjar luta åt att försvarsvänner som ser den hotfulla omvärlden, blundar för, eller är blinda för, den bistra inrikespolitiska verkligheten.
Visst finns det en chans att övertygade pacifister omvänds till att tro på vapnens förmåga att bevara friheten, men när det sker är det för sent att skaffa vapen.
Försvarsviljan hos folket ökar kraftigt om / när förmågan att försvara oss finns, och tvärtom.
Mycket svårt att se hur vi ska komma ur detta läge som riksdagen försatt oss i, genom den nedmontering av det väpnade militära försvaret, och därmed tilltron till meningsfullheten i att försvara oss, som skett alltsedan Palme. Inte ens den mest hjältemodige patriot är beredd att dö för efterkommandes frihet, om det inte finns det allra minsta hopp om framgång.
Tusen år av arbete och kamp och offer och blod för Sverige, med fem hundra år av obruten frihet, och 200 år av fred, kan inom kort vara borta. Riksdagen i första hand, bär tyngsta ansvaret för detta, ett ansvar ingen av de nuvarande eller tidigare ledamöter har visat sig vuxna nog att bära.
Det är mycket svårt att hitta lämpliga ord för att fördöma åsikter som Carl Bildts att ”våra vassaste vapen är våra värderingar”. Det vore väl honom väl unnat att komma med sådana pseudokristna floskler, om han först hade skaffat Sverige ett starkt väpnat materiellt försvar med dödsbringande vapen. Men att säga så, efter att utan protester ha suttit med i en regering som utplånat varje möjlighet för Sverige att försvara vår 500-åriga frihet som vi ärvt och som kostat våra förfäder oerhört mycket, det är skamlöst och på en obeskrivligt naiv nivå.
DET VÄRSTA är att hans ord, med all sannolikhet, och av allt att döma, och med inga tecken däremot, att de orden motsvarar vad riksdagens majoritet anser.
All tyder på ett storkrig inom de närmaste åren, inget finns som stöder hoppet om att Sverige skall kunna klara sig undan genom VK2-manövrar av eftergifter åt tyranner. Risken är stor att vi inte kommer undan med bevarad frihet heller.
Carl Ingemar Dagman
”All makt utgår från folket” står det i Regeringsformen, det står även att Riksdagen är folkets företrädare. Grundlag och Regeringsform utgår från att det finns ett suveränt, fritt folk.
Carl Ingemar, jag förutsätter att din dystopi om ”elefanten” i rummet verkligen är en dystopi.
Hur som hellst så måste jag utgå från det och vägra acceptera att alla våra inlägg i försvarsfrågan skulle vara futila rop i öknen. Jag är säker på att våra företrädare även fortsatt vill ha ett fritt folk att företräda och att fritt föra sin politik i.
Per Tengblad
2015-02-12 to 16.33
TACK Per för din kommentar.
Du skriver:
”..(måste jag)..vägra acceptera att alla våra inlägg i försvarsfrågan skulle vara futila rop i öknen. Jag är säker på att våra företrädare även fortsatt vill ha ett fritt folk att företräda och att fritt föra sin politik i”
DET ÄR tveklöst så. Men frågan är vilket pris de är beredda att betala, om och när detta hotas. Eftersom det nu (snart?) är för sent att bygga försvar för det krig som kommer allt närmare, och det alltid är för sent när kriget är här, och nedrustning ännu pågår, trots att också blinda kan se och känna faran, så måste man verkligen ifrågasätta hur riksdagen tänker, om den nu inte handlar tanklöst, vilket vi väl ändå inte kan utgå från.
En av alla de frågor man måste ställa är om erfarenheten från VK2 gett upphov till det osäkra hoppet att kunna med eftergifter undslippa tyranner och krig?
Jag utesluter inte hos riksdagen sådan skrämmande oläraktighet och brist på ansvarstagande och ovilja att prioritera det viktigaste, men för mig är det inte fullt tillfredsställande som svar. Det räcker inte till att logiskt förklara riksdagens beteende. Det räcker inte i ljuset av gjorda uttalanden och fattade beslut.
Det är sent, men kanske inte helt försent, att locka eller tvinga pacifismen i riksdagen att ”komma ut”. Med ljus och sanning fördrivs mörker.
1. DYSTOPI är enl SAOL (på nätet) en ”negativ framtidsvision” och utopi anges som dess motsats, något ouppnåeligt (i framtiden, cid) /samhälls-/ideal, outförbar tanke, dröm /som inte kan förverkligas.
2. I DENNA mening (SAOLs) är inte min beskyllning av riksdagen för att behärskas av pacifism en dystopi, inte heller en utopi tyvärr, utan en beskrivning av verkligheten i realtid sedan obestämt antal år.
/2.1 PACIFISM har fått ökat insteg i Sveriges lagstiftning ända sedan 1921 då mördare gavs rätt att leva (men inte foster). Än mer 1973, då dödsstraff i krigstid, i strid med beprövad erfarenhet och i strid med alla sakkunnigas rekommendationer, också det avskaffades. Det är i princip fritt fram att förråda Sverige även under krig, utan andra konsekvenser än en skyddad tillvaro med hög standard på ett svenskt fängelse. 1975 förbjöds dödsstraffet i svensk grundlag, också det emot allt sunt förnuft och erfarenhet. 1980-talet ändrades RF på ett sätt som underlättade för en ockupant. Värnplikten har avskaffats. mm mm osv. Senaste pacifistiska framsteget i lagstiftningen är kanske 2010 års ändring av Soldaterinran [kap. 4, SFS1996:927] i pacifistisk riktning./
3. DET som började för ett par år sedan, som en fundering över varför inte försvarsfrågan togs på allvar, blev, särskilt efter Krim, till en skrämmande och motbjudande mardröm, men en alltmer oundviklig slutsats: riksdagen behärskas nu, i realtid, av pacifism.
/3.1 FÖRRE talmannen Per Westerbergs skandalösa, och än mer skandalöst förtigna, fördömande av Sverige, inför Sveriges riksdagsledamöter och andra av samhällets makthavare, såsom ”stridslystet” före Karl XIV Johans tid, på Jubileumskonserten 14 sept 2013 till högtidlighållande av Carl XVI Gustafs 40 år på tronen, bidrog till att väcka känslan av att allt inte står rätt till./
4. FÖRE Krim kunde man, i sak, INTE ursäkta riksdagens verklighetsflyktiga bedömningar av Ryssland, PUTIN och rysk upprustning. Möjligen kunde man försöka lugna sig med att de var naiva, inte läste rapporter, och att de hade en ogrundad optimism om en demokratisk utveckling i Ryssland, om den allmänna tröghetslagen som gör det svårt att släppa favoritidéer, vilket dock sakligt sett var, borde varit, omöjligt sedan 2008, senast.
5. EFTER Krim finns inga ursäkter. Och ändå pågår nedrustning ännu i Sverige. Med ord och skenmanövrar a la Маскировка söker man dölja detta.
6. FM, Riksrevisionen, FOI, KKrVA, djupt insatta försvarsdebattörer av olika kulörer, har påvisat att försvarsmaktens uppdrag inte kan utföras med de medel som finns.
7. DET ÄR såvitt jag förstår, eller borde betraktas som, en brottslig hantering av frågan, eftersom riksdagen bryter sina egna beslutade lagar (Lag-löshet).
8. SITUATIONEN förvärras hela tiden UTANFÖR landet, i vår omedelbara närhet, vid och inom våra gränser, och på andra sidan Östersjön, och i Ukraina, och i EU (och även i andra delar av världen).
9. SITUATIONEN förvärras hela tiden INOM landet, vad gäller Försvarsmaktens möjlighet att möta pågående kränkningar och hot och realistiska förväntade sådana.
10. INGET AVSKRÄCKNINGSFÖRSVAR har ens påbörjats, ingen upprustning alls, tvärtom, fortfarande pågår en reell nedrustning i Sverige.
11. INGEN KRIGSBEREDSKAP, vare sig militär, civil, psykologisk eller vad gäller så grundläggande saker som vatten och bröd.
12. VILKA alternativa tolkningar, för att förstå riksdagens prioriteringar, lämnar detta (ovan och mer) oss att välja på?
A) Okunnighet om vår oförmåga i förhållande till hoten?
B) Prioriteringar av extremt ökad invandring istf upprustning i blågult hopp att kriget inte kommer till oss, och att dessa våra goda gärningar och värderingar skall skydda oss från krig? (Bildt, Expressen, 1 okt 2014)
C) Vägran att låta sig styras av (vissa, politiskt selektivt och godtyckligt valda) negativa händelser utanför vår kontroll?
D) Programmatiskt avvisande av alla motiv för upprustning med argumentet att det är svartmålning både av Putin, rysk upprustning, ryska avsikter och svensk förmåga, och att sådant blir självuppfyllande profetia?
E) Riksdagens majoritet, de flesta partierna, har för länge sedan valt att våld och vapen inte skall användas, riksdagen behärskas av tron att allt våld är fel i princip, och att våld föder våld och att bästa försvaret är att inte möta hot med hot, inte möta våld med våld. Låt oss kalla detta pacifism.
/Anm.
Den pacifism som de flesta(?) militärer tror på, är att ett ”tillräckligt” starkt försvar, avskräckningsförsvar, är freds- och frihetsbevarande därigenom att det tvingar en potentiell angripare att beräkna kostnaden i tid, materiel och liv, och kanske därför väljer att avstå från krigshandlingar mot oss, och om inte, skall vi åtminstone kunna hålla ut tills hjälp anländer. En sådan ”väpnad pacifism” kan dock inte fungera om man inte också är beredd att döda och dö i kamp för varenda meter. Hur spridd och djup en sådan inställning är i vårt samhälle idag är svårt att veta. Ett starkt försvar som består av personal som inte är beredda att döda och dö – och det kan nog utrönas – minskar i trovärdighet, hur starkt det än är, och får därför mindre eller ingen avskräckningseffekt. Utplånandet av försvaret har djupt påverkat och påverkar i denna stund försvarsviljan negativt, inte bara hos folket utan också i FM. Om riksdagen anser att könspolitik är viktigare i försvarsmakten än viljan att döda och dö, då är det bättre att inget försvar alls ha./
13. LOGIKEN är ofrånkomlig och tvingande i mina ögon. Inget annat än en vapenlös (eller skarpa vapen m lösa skott) icke-våldspacifism är det som KAN förklara, restlöst, vad som ligger bakom ”oviljan” att upprusta trots oförmåga i förhållande till aktuella kränkningar, hot och krigsrisk.
14. ”NEDPRIORITERINGEN” av försvaret av frihet, oberoende, självständighet, territorium och gränser, sedan Palme fick makten, stegrades av begripliga skäl efter Sovjets fall.
15. UTPLÅNANDET av FM under Reinfeldt, Borg och Bildt, och fortsatt passivitet och utebliven upprustning till avskräckningsförsvar nu, under Löfvén, KAN, om man vill vara realist, utan att vara vare sig dystopiker eller utopiker, inte förklaras (bättre) med något annat svar än programmatisk värderingsbunden pseudokristen vapenlös icke-våldsideologi, låt oss kalla den pacifism.
16. OCH LÅT oss inte värja oss mot det otänkbara, utan pröva om denna hemska tanke KAN vara sann, vilket jag fruktar är ett faktum, men om någon är av annan mening, är jag tacksam för varje försök att ta mig ut ur denna mardröm.
17. PER, jag är tacksam att du tolkade mig dystopiskt, och jag önskar inget högre, än att det är en dystopi. Men ingen, utom en, har hållit med mig, och ingen alls, förutom Du, har brytt sig om att bemöta mig, när jag skriver/twittrar detta alarmerande ”budskap”.
18. DENNA frånvaro ser i mina ögon ut som ännu ett alarmerande och oroande tecken, som en bekräftelse på att elefanten står där, men ingen orkar prata om den. Jag menar, om jag har uppenbart fel, så måste det vara mycket viktigt att säga emot mig. Och om jag har rätt, borde fler än jag se det och varna för det. Fram till nu nästan total tystnad. Endast Skyttedal (KD) har på Folk och Försvar två år i rad angripit pacifismen, men inte ännu, såvitt jag vet, anklagat riksdagen för att vara till sin majoritet pacifistisk.
19. YTTERLIGARE oroande tecken är att utopiska (mp) inte tvekar att även i dessa dagar hylla vapenlöshet och icke-våld, vilket KAN tolkas som att de menar att de kan vinna något på detta politiska program, vilket i sin tur betyder att de ”känner av” att det finns sympati bland folket för en sådan hållning. Det är i sig lika anmärkningsvärt som att (v), helt otippat, även de med ”pratat” om ökade anslag till det väpnade militära dödsbringande (i teorin) försvaret.
Med önskan om att bli överbevisad om att jag har fel
Carl Ingemar Dagman
PS Alla ansträngningar att dra fram försvarets brister i ljuset är naturligtvis lika nödvändiga som de är goda, och det måste fortsätta, om inte annat för att frånhända riksdagen alla möjligheter till ursäkter genom att skylla på okunnighet.
Vad jag hoppas få se från försvarsdebattörer är att de, dessutom, angriper mentaliteter som kanske är de farligaste och mest svårbesegrade fienderna, eftersom de sitter i våra egna och riksdagsledamöternas huvuden och hjärtan.
=======
Carl Ingemar,
Av dina alternativ väljer jag även fortsatt att tro att det är ”okunnighet och oförmåga” som försatt oss i dagens situation. En ovilja att, trots att det ännu finns våldsbrottslingar här hemma på våra gator, tro att det faktiskt finns människor som menar att våld är en framkomlig väg att nå politiska mål.
Flera sociologiska studier visar att Sverige är ett extremt land vad gäller våra världsbild och våra värderingar exempelvis syn på våldsanvändning. Det är knappast överraskande att detta återspeglas i vårt parlament.
Lite mer överraskande kan det kanske vara att vår oförmåga att tala våra lokala brottslingar till rätta borde göra oss lite ödmjuka vad gäller våra möjligheter att förklara för ex. IS hur fundamentalt fel de har som använder våld.
Jag tror våra politiker famlar lite vad gäller sitt förhållande till den nya geopolitiska situationen. Debatten fokuserar mer på långsiktiga lösningar som är lättare att diskutera då de inte kostar pengar i närtid, när den verkliga utmaningen ligger i att snabbt bygga upp trösklar som minskar risken för politisk utpressning de närmaste två-tre åren.
Här har FM en viktig uppgift att visa vad som är nödvändigt och vad som realistiskt går att göra inom kort och inom rimliga kostnadsramar. Det handlar inte om ”balanser” det handlar om att övervaka, säkra och hävda territoriet, nu.
Per Tengblad