av Herman Fältström

Sverige måste kunna svara upp mot sina åtaganden såväl vad gäller nationella som internationella insatser. Sverige skall kunna bidra till frihet och säkerhet i första hand i vårt närområde men också i Europa och i världen som helhet. Bidragen skall i första hand avse resurser som efterfrågas för att hävda svenskt territorium och integritet samt skydd av svenska intressen.

Vi måste ha klart för oss politikernas dualism mellan att vilja styra och att inte vilja binda sig. Det går inte för politikerna att inledningsvis styra dimensioneringen av försvarsmakten genom hotbeskrivningar och senare undvika att ta ställning till den säkerhetspolitiska risktagningen. Politikerna, riksdag och regering, bär det säkerhetspolitiska ansvaret. Försvarspolitiken och därmed försvarets utformning måste anpassas på sådant sätt att försvaret kan ge politikerna tillräcklig handlingsfrihet att självständigt fatta beslut som gagnar Sverige.

Nödvändigheten av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi är uppenbar. Säkerhetspolitik – för att vara trovärdig – måste vara konsekvent och långsiktig. En sådan strategi utgör grunden för utvecklingen av svenska försvarskapaciteter. Försvarspolitiken är en operativ utveckling av det svenska försvaret för att kunna uppfylla den långsiktiga strategin och utgör en grund för utformningen av det svenska försvaret. Men det gäller att hålla isär detta. Så är inte fallet nu. Det blandas friskt mellan likviditet, kvartals- och årsbudget samt planering på kort sikt samtidigt som den långsiktiga planeringen – den säkerhetspolitiska strategin – lyser med sin frånvaro.

Tyvärr är dagens försvarspolitiska verklighet ett mycket tydligt bevis på avsaknaden av en långsiktig säkerhetspolitisk strategi för den förändring, som nu ligger till grund för Försvarsmaktens framtida utformning. Det är här ”nöten sitter”.

Det är värt att notera att den under Kalla kriget existerande hotbilden har förändrats. Men det är inte så att det militära hotet mot vårt land har upphört under överblickbar tid. De som hävdar detta, tror själva på den gamla hotbilden som det enda alternativet till ”fred i vår tid”. Det är helt uppenbart att de förändringar som nu skett skapar en annorlunda verklighet i vårt närområde. Inte minst behovet av energi och transporter förändrar situationen radikalt. Och det berör inte bara Östersjön utan lika mycket Norska havet som Barents hav.

Att den strategiska tyngdpunkten förskjutits norrut och österut från Centraleuropa och Östersjöutloppen är mycket påtagligt. Det är också påtagligt, att den verksamhet som äger rum i den norra delen av Europa alltid har varit närvarande. Transporter av råvaror, produkter och människor har till större delen — mer än 90 % — skett med fartyg. Det handlar om att övervaka och kontrollera hur haven utnyttjas. Min slutsats är att även om de lantmilitära styrkorna har minskat, kvarstår behovet att övervaka och kontrollera haven över, på och under havsytan i ökad omfattning. Med andra ord: kapacitet att vara herrar i eget hus — den territoriella integriteten — har blivit allt viktigare.

 

Författaren är kommendör och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien