Ett antal individer har noterat frånvaron av stridsvagnsdueller och stora pansarslag i rapporteringen från Ukraina. Det antyds ibland att frånvaron av dessa är ett tecken på att pansarförband i allmänhet och stridsvagnsförband i synnerhet är obsoleta. För all del är väl stäpperna historia de med och ersatta av uppodlad mark.

Nja. Eller snarare nej. Jag anser att det finns andra mer sannolika förklaringar till frånvaron av stridsvagnsdueller och pansarslag än att de skulle vara obsoleta. Det har i första hand med aktuell kontext att göra, men det föreligger kanske också i något fall en missuppfattning om pansar- och stridsvagnsförbandens roll. Stridsvagnar åker (i regel) inte runt på måfå på stridsfältet i mängd och stöter slumpartat ihop med kollegorna från andra sidan som gör detsamma.

I frågeställningen i rubriken ligger som en grundläggande premiss att pansar- och stridsvagnsförbands existensberättigande är att söka upp varandra och göra upp likt två riddare på tornerspelets rännarbana. Denna premiss är felaktig på samma sätt som att det är fel att betrakta medeltida slag som tornerspel med flera samtidiga deltagare. Medeltida slag var i regel mer komplicerade än så.

Pansarförband är, likt de tunga ryttargrupperingarna, avsedda att utdela det avgörande slaget i strid. Detta innebär att de i en idealvärld ska sättas in i rätt tid mot rätt mål på rätt plats för att sedan snabbt exploatera den uppnådda taktiska effekten till en operativ och helst även strategisk effekt. De ska inte förslösas i strid i sekundära riktningar eller mot fel mål där de kan tappa stridsvärde snabbt.

För att använda manöverteoritermer bör de sättas in mot luckor, platser där sannolikheten för snabb seger är hög på grund av överlägsna duellvärden, vilket syftar till snabb exploatering innan fienden hunnit reagera och anpassa sig till det som sker. Detta gör att överraskning uppnås enligt teorin om att överraskning är att göra det fienden inte är förberedd på eller hinner förbereda sig på. Denne får då efter genombrottet slåss utan att ha förberedda ställningar vilket är grunden för riktlinjen att det behövs en styrkeöverlägsenhet på minst 3-1 för att kunna anfalla med rimlig segersannolikhet.

Då stridsvagnar med sin rörlighet, sitt skydd och sin stora eldkraft, där inte minst den stora eldvolymen (på grund av hög eldhastighet), gör det svårt att uppnå goda duellvärden för den anfallande, bör anfall inte riktas mot stridsvagnsförband. Aggregerat undviks anfall på pansarförband så långt som möjligt. Har man i den unika situationen ett avgörande övertag, exempelvis tekniskt i förhållandet verkan-skydd eller kvalitetsmässigt i personal, kan detta så klart vara en relativ fråga, men för ett generellt resonemang duger ovanstående. Så länge stridsvagnarna är kvar det vill säga.  Kan man nedkämpa dem innan anfallet så förändras bilden, men det kan ta tid och tid är något man inte alltid har. Resonemanget är också giltigt för förberedda pansarvärnsförband.

Så helt i linje med kombinerade vapenteorier ska pansar inte slåss mot pansar eller pansarvärnsförband utan mot mjukare mål. Stridsvagnar och pansar, och pansarvärn bekämpas bäst med indirekta system där överhuvudtaget ingen duell uppstår utan stridsvagnarna bara är mål vilket gör deras främsta egenskap, eldkraften, irrelevant. Pansarvärn är i regel betydligt mer sårbart för indirekt eld än pansarfordon.

Under andra världskriget bestod pansarvärnet av samma typ av pansarvärnspjäser som stridsvagnarna hade, fast monterade på en hjullavett, eller i ett ofta tornlöst skyddat chassi (vilket gjorde pansarvärnskanonvagnen till en sorts budgetstridsvagn). Efterhand som skyddet ökade på stridsvagnarna ökade kalibrarna på kanonerna och de blev allt tyngre och större. Inget större problem för stridsvagnar eller pansarvärnskanonvagnen, men de hjullavettmonterade pjäserna blev så stora och tunga, otympliga och lättupptäckta att syftet inte längre nåddes. Under efterkrigstiden kom pansarvärnsrobotsystemen att utvecklas vilket löste problemet och de efterträdde gradvis den hjullavettsmonterade pansarvärnspjäsen vilket medger effektivt pansarvärn utan stridsvagnar.

Då tillgängligt antal stridsvagnar i princip alltid är begränsat har det ofta varit lämpligt att hålla dem i reserv. Således tillgängliga med gott stridsvärde för att kunna sätta in dem samlat för bästa duellvärden när det avgörande slaget ska utdelas. Då kan man sällan avdela särskilt många till att förstärka försvaret i ”fronten” hur effektiva stridsvagnar än må vara som pansarvärnssystem. Det tappet i handlingsfrihet med en dyrbar resurs är inte attraktivt. Det är därför pansarvärnssystemen finns. Dessa har ofta inte samma skydd, rörlighet eller eldvolym som stridsvagnar (och är således i regel betydligt billigare), men kan i defensiv strid från förberedda ställningar med stöd av fältarbeten vara synnerligen kostnadseffektiva, om än inte lika effektiva som stridsvagnar. Ut ett taktiskt perspektiv är det en ”no brainer” att prioritera stridsvagnarna för offensiva uppgifter och pansarvärn för defensiva dito. Som regel.

Alltså borde vi se pansarförband med stridsvagnar som anfaller pansarvärnsförband. Pansarförbanden borde understödjas av artilleri, och pansarvärnet av fältarbeten som mineringar och befästningar för att minska verkan av artilleri, men också verkan av elden från stridsfordon och stridsvagnar. Och det är väl just det vi ser?

Således är det inte märkligt att det är ont om stridsvagns- och stridsfordonsdueller, och pansarslag i Ukraina, utan det visar bara att båda sidor kan sin taktik och undviker dessa?

Men om det är så, varför utkämpades då stora pansarslag under andra världskriget, under de arab-israeliska krigen, mellan Indien och Pakistan 1965 och under Gulf kriget 1991? Och i mindre skala 2014 i Donbass?

Det har förekommit, och förekommer, dueller mellan stridsfordon och då och då mellan stridsvagnar i Ukraina. Det ligger i sakens natur att dessa inte blir filmade lika ofta som drönarinsatser som har en kamera inbyggd i sitt system. Pansarslag har det varit ont om. I alla fall om man letar efter moderna versioner av Kursk 1943. Det finns naturliga kontextuella skäl till allt detta också anser jag.

När uppstår ”pansarslag” och flertaliga större stridsvagnsdueller? Om fienden lyckas med sitt anfall med pansarförband mot pansarvärn, och håller på att bryta genom, eller har brutit genom, måste något göras. Fienden måste hejdas och någon form av front återupprättas. Att då i efterhand slänga in pansarvärnsförband vars effekt mycket bygger på förberedda ställningar med fältarbeten är att riskera att de blir överkörda. Då är det förband med hög skyddat rörlighet och eldkraft som inte kräver förberedelsetid för att verka som behövs. Då behövs pansarförbanden med sina stridsvagnar för motanfall. Och när anfallande pansarförband med stridsvagnar möter motanfallande pansarförband med stridsvagnar uppstår stridsvagnsdueller och i förlängningen pansarslag. Inte för att någon sida nödvändigtvis vill det. Utan för att stridens dynamik leder till det. Skalan på pansarslaget beror på antalet fordon och den yta som förbanden är utspridda på.

Trycker man in en pansardivision på ett par kilometers bredd för att det inte finns mer manöverutrymme eller för att skapa eldöverlägsenhet på ett begränsat utvalt genombrottsområde (exempelvis Operation Spring eller Goodwood i Normandie 1944, genombrottsområdena vid Kursk 1943, eller Golan 1973) och fiendens motanfall möter dessa ska man inte förvånas över att förbandstätheten leder till närkontakt mellan många stridsvagnar ungefär samtidigt. Är terrängen dessutom lättöverskådlig kommer striden att få ett snabbt förlopp med stora förluster på kort tid. Stereotypen för ett pansarslag kommer från dessa situationer. Men de situationerna har aldrig varit direkt vanliga. Tittar man på antalet pansarslag som motsvarar denna arketyp blir dessa ganska få även under andra världskriget. Betydligt vanligare, men ändå inte vardagsföreteelser då kontexten undantaget förbandstäthet är densamma, är mer utspridda strider när pansarförband manövrerar mot varandra vid eller efter ett genombrott med större utrymme, mer fragmenterat, men med ett rörligare stridsförlopp.

Pansarslag, oavsett förbandstäthet, må vara ovanliga. Men då de inträffar är de ofta avgörande. Ett genombrott med pansarförband som hejdas av ett motanfall kommer ofta att bryta anfallskraften på det anfallande förbandet. Ett motanfall som misslyckas kommer i stället ofta att knäcka förmågan att påverka genombrottet och leda till storskalig framgång för den offensive. Därför har de fått sådant fokus. Man har inte råd att misslyckas givet kontexten då de väl inträffar.

I Ukraina har vi inte sett ett skolexempel på genombrott av pansarförband som behövt stoppas av pansarförband i reserv. Det är inte säkert att vi kommer att se ett sådant heller. I synnerhet inte på en liten yta a la Kursk med tanke på den betydligt lägre förbandstätheten i Ukraina i dag jämfört med Kursk 1943. Vi har inte sett ett genombrott som resulterat i rörlig strid sedan den ukrainska offensiven vid Kharkiv. Fronten är låst i ställningskrig med väl befästa pansarvärnssystem. Stridsvagnar används synbarligen mycket som eldunderstöd i tropp till plutonsstorlek för begränsade anfall med skyttetrupp. En roll som under andra världskriget löstes av stormkanoner eller infanterikanonvagnar. Dessa kategorier av system är i dag ovanliga och deras uppgifter löses oftast av stridsvagnar. Dessa, ofta parvis uppträdande stridsvagnar hamnar i strid med främst pansarvärn, men i enstaka fall med stridsfordon som understöder försvaret. Det är naturligt att duellerna mellan stridsfordon blir få och småskaliga. I synnerhet jämfört med andra världskriget när pansarvärnet som då kunde bestå av pansarvärnskanonvagnar med liknande egenskaper som stridsvagnar, ersatts med pansarvärnsrobotar, och dessa dueller har en annan karaktär än den mellan stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar. Förekomsten av pansarvärns-, infanteri- och stormkanonvagnar i försvaret ledde då till stridsfordonsdueller redan under genombrottet, även om fientliga egentliga stridsvagnar kanske inte fanns i försvaret innan motanfall med reserver slogs ut.

Förutsättningar för dueller mellan stridsfordon och ”pansarslag” fanns i större utsträckning under krigets inledning under den rörliga fasen. I vilken mån detta skedde kommer vi sannolikt att få veta, men då exempelvis Chernihiv försvarades av första ukrainska pansarbrigaden med fyra stridsvagnsbataljoner vore det märkligt om inga ”pansarstrider” utkämpades om än med betydligt mindre förbandstäthet än stereotypen. Just nu är förutsättningarna små, eller rentav obefintliga, för att stridsvagnsdueller och ”pansarslag” ska vara dagligt förekommande. Det kan förändras om ett genombrott uppnås och båda parter sätter in pansarförband med stridsvagnar för att fullfölja och exploatera ett genombrott respektive hindra detta. Om sådana reserver gått att skapa vill säga.

Varför är det så svårt att uppnå ett genombrott? Starka defensiva ställningar med mineringar, befästningar och pansarvärnsfronter har ju genombrutits förr? Exempel är just södra kniptången i Kursk 1943, eller amerikanska VII kåren genombrott av de irakiska förberedda linjerna 1991 i Kuwaitkriget. Är det inte bara att a la Montgomery i Normandie eller tyskarna vid Kursk kraftsamla överlägsen eldkraft på liten yta och skjuta sig genom för att sedan exploatera på djupet? Är parterna i Ukraina klåpare? Eller är risken för ett misslyckande och stora förluster som får irreversibla katastrofala effekter i ett operationsområde som är stort, men med relativt låg förbandstäthet, avhållande?

Montgomery misslyckades bryta igenom upprepade gånger vid Caen trots sina kraftsamlingar med många stridsvagnar på smal bredd, ett kraftigt artilleriunderstöd och närmast totalt herravälde i luften, på grund av tyska motanfall med pansar efter att britterna kämpat sig igenom väl grupperat pansarvärn. I slutändan nötte Montgomery istället ner tyskarna, men det berodde främst på att han hela tiden kunde fylla på med mer materiel, mer ammunition, mer stridsvagnar och, till en gräns, mer personal, medan tyskarna inte hade den lyxen. Ukraina saknar alla dessa resurser. Att amerikanerna åstadkom ett genombrott längre västerut vid St Lo och flera av de tyska pansarförbanden framför Montgomery drogs ur för ett motanfall mot amerikanerna skadade ju inte heller. Även tyskarna hade förmåga att skapa stora slagkraftiga anfallsförband, pansarkårer, på liten yta vid Kursk sommaren 1943. De saknade verkligen inte artilleriunderstöd, även om någon överlägsenhet gentemot ryssarna kanske inte förelåg, och luftläget var i alla fall inte helt ofördelaktigt. I motsats till Montgomery anföll de en motståndare som var väl nedgrävd med omfattande mineringar i ett djupförsvar. På fyra dagar trängde de in 29 km i de ryska ställningarna och bröt genom det taktiska djupet och hanterade de kraftsamlade motanfallen den 12 juli så effektivt att de ryska stridsvagnsförlusterna var 1200 vagnar mot 200 tyska. De hade dock ett avsevärt kvalitetsövertag i många avseenden, inte minst i förmågan till snabb reaktiv ledning och förmågan att samordna olika truppslag i förenat handlande, jämfört med både Montgomery och ryssarna. Ligger knuten mer i förmågan att leda effektivt än att ”bulla upp” med resurser, även om styrkeförhållanden så klart spelar roll när man anfaller ett förberett förvar? Som jag tidigare skrivit bedömer jag inte att Ukraina har ett lika tydligt övertag i det avseendet som tyskarna hade 1943. Och de saknar den materiella överlägsenheten som Montgomery kunde förlita sig på. Oförmågan hos båda parter i Ukraina att efter den inledande rörliga fasen av kriget bryta ställningskriget och genomföra lyckade offensiver påminner mer om kriget Iran – Irak under 1980 talet än om andra världskriget eller Kuwaitkriget. Är symmetrin mellan de stridande för stor? Saknar båda parter i dagsläget (kan ändras av olika skäl framöver) något övertag som kan nyttjas för att skapa lokal överlägsenhet och bryta ställningskriget?

Saknas förutsättningar som numerär eller kvalitativ överlägsenhet i materiel och personal, och risken för misslyckande med katastrofal utgång, taktisk såväl som strategisk, är oacceptabel, ja då hade nog många valt att nöja sig med att i stort behålla Status Quo på stridsfältet, spara sina dyrbara resurser, visa stridsvilja och aktivitet i mindre skala av politiska skäl, och vänta på bättre förutsättningar. Tills dess tror jag att vi får ”nöja” oss med småskaliga och fåtaliga stridsvagnsdueller. Det ligger rimligen i sakens natur.

Författaren är överstelöjtnant med lång tjänstgöring i befattningar som taktikofficer och taktiklärare vid bl a Markstridsskolan. I dag är han reservofficer och yrkesverksam inom försvarsindustrin.  Författaren skriver som fri debattör.