Det finns tyvärr en mer eller mindre naiv eller from förhoppning att om bara kriget i Ukraina kan få ett slut så kan Europa återgå till ett mer fredligt tillstånd och bättre relationer etableras med Ryssland. Med stor sannolikhet är en sådan utveckling inte vad som går att hoppas på. Skälen till att vi i Europas EU- och NATO-stater med största sannolikhet har att under mycket lång tid framöver inrikta oss på en starkt spänningsladdad politisk och även risk för en militär konfrontation med Ryssland är många.
Det första skälet är att Ryssland under Putins styre utvecklats i en alltmer auktoritär riktning. Makten för honom själv som president har ”formellt” säkrats till långt in på 2030-talet. Maktstrukturen i det ryska samhället har blivit alltmer påtagligt koncentrerad till vissa områden såsom militären, säkerhetstjänsten, medierna, viktiga delar av näringslivet – inte minst olje- och gasindustrin och försvarsindustrin samt den rysk-ortodoxa kyrkan. Dessa kontrolleras mer eller mindre fullständigt av Putin och hans närmaste krets. Nedkämpningen av opposition och oliktänkande är intensiv och brutal; regimen drar sig inte för att i andra länder mörda ryska medborgare som flytt från det egna landet. Lagstiftningen som gör det möjligt att stämpla grupper och individer som ”utländska agenter” utnyttjas extensivt för att tysta olika obekväma röster. De politiska valen präglas av omfattande valfusk och rädsla hos medborgarna för att rösta ”fel” då de inte litar på valhemligheten. Duman kontrolleras också mer eller mindre helt av Putins parti. Så länge Putin sitter vid makten kan det av detta skäl inte ske någon nämnvärd förändring i demokratisk, liberal riktning. Det medför också att det är Putins politiska ambitioner i förhållande till omvärlden som är de vi måste förhålla oss till.
Det andra skälet är de allt intensivare påverkanskampanjerna som riktas mot omvärlden och mot den egna befolkningen. Det är tydligt att regimen på allt sätt söker förhindra en fri opinionsbildning och söker ta kontrollen i alltmer rigid riktning över vad som kan tyckas, sägas och skrivas i Ryssland. Medierna styr opinionsbildningen påtagligt i de spår som Putins krets önskar. Det grundläggande temat i dessa kampanjer är att Ryssland är utsatt för allvarliga hot och faror från omvärlden inte minst från NATO, EU och USA. Ryssland är, enligt detta tema, i sin fulla rätt att försvara sig mot dessa hot och Ukraina har under lång tid utmålats som ett allvarligt hot mot Ryssland, i form av en olaglig regering befolkad med ”nazister” som genom en anslutning till EU och NATO planerar att anfalla Ryssland. Den desinformation som den ryska regimen under lång tid bedrivit mot den egna befolkningen innebär tyvärr att stora delar av den ryska opinionen fäster stor tilltro till Putin och hans narrativ om hotet från omvärlden. När Ryssland således går till attack mot ett grannland torde man få utgå ifrån att han kommer att stödjas av en betydande del av den inhemska vilseförda opinionen.
Det tredje skälet är Putins tydligt ådagalagda ambitioner att återställa det ryska imperiets storhet både vad avser dess kultur (som anges vara det mest genuina europeiska arvet) och dess tidigare gränser. Det senare innefattar tydligt, förutom Ukraina med Krim, även Baltikum, Georgien, Tjetjenien, Moldavien där Transnistrien redan står under rysk kontroll. Ytterligare områden i Östeuropa kan med olika mer eller mindre egendomliga historiska motiveringar sägas ”egentligen” höra till Ryssland. Finland har i ryska skrifter omnämnts som ett egentligen ryskt folkområde! Och Sverige ansågs av den dåvarande sovjetiska statsledningen (Stalin och Molotov) på 1940-talet vara ett ryskt ”intresseområde”. Den förvrängda historieskrivning som Putin nu sedan lång tid ägnar sig åt och som ger eko i ryska medier och kulturkretsar som står Putin nära, innebär att Ryssland är det land som besegrade Hitler och nu står inför nya hot från nazism och revanschism i väst där särskilt Västeuropa sedan århundraden utmålas som ett allvarligt hot mot Rysslands säkerhet och självständighet, nu särskilt i form av EU och NATO.
Dessa tre viktiga skäl medför att betydande oro måste råda för att ett Ryssland under Putin kan bedömas ha fortsatta ambitioner i vårt närområde och innebär att vårt land inte på något sätt kan invaggas i tron att vi får vara ifred. Den dyrköpta erfarenhet som Finland tagit till sig efter flera krig med Ryssland under 1900-talet är att det inte går att förlita sig på rysk välvilja eller ryskt fredligt sinnelag i förhållande till ett fredligt grannland.
Överfallet på Ukraina innebar att ett av FN erkänt land militärt kränktes och att dess suveränitet och integritet inte respekterades. Den europeiska säkerhetsordningen lades i spillror. Inga trollkonster med ord i form av ”speciell militär operation” kan förringa det uppenbara faktum att militärt våld i stor omfattning kommit till användning mot Ukraina och att åtskilliga och grova brott mot krigets lagar begåtts mot civilbefolkningen i Ukraina. Detta visar också att respekt för ingångna avtal eller internationella regler inte upprätthålls av Putins regim
Putins auktoritära maktstruktur, hans imperieambitioner, hans ådagalagda hänsynslöshet i användande av militärt våld och hans tydligt långtgående- och till synes lyckade – försök att kontrollera den ryska befolkningens åsikter, gör att bedömningen av hur utvecklingen kommer att gestalta sig även för vårt närområde måste bli pessimistisk. Konsekvenserna av detta har redan i hög grad dragits av de baltiska staterna som uppenbarligen ser risken för ryskt våld mot dem som en realitet trots deras NATO-medlemskap. Sverige och Finland ses som ryska intresseområden och vi har under lång tid sett tydliga tecken på att Ryssland under Putin ser vårt territorium och vårt folk som lovliga byten eller mål. De ideliga kränkningarna av vårt luftrum och de ideliga cyberattackerna m m visar med vilket allvar vi måste se på Rysslands ambitioner gentemot oss.
Att vårt land nu tillsammans med Finland söker medlemskap i NATO kommer att uppfattas som ett allvarligt hot från rysk sida och vi liksom Finland måste vara beredda på olika former av rysk aggression i sedvanlig ordning beledsagade med rysk propaganda om att landet endast försvarar sig mot NATO:s hot. Ryssland kommer att uppleva en finsk NATO-anslutning som ett direkt hot mot förbindelserna från centrala Ryssland till Murmanskområdet där väsentliga delar av Rysslands kärnvapenpotential i form av de strategiska u-båtarna har sitt basområde. Ryssland kommer med stor sannolikhet att på olika sätt förstärka sin militära förmåga längs den finska gränsen. Finlands långa landgräns, 130 mil, mot Ryssland kommer nu att behöva försvaras och bevakas av NATO och Sverige måste bereda sig på att i samplanering med Finland och även Norge militärt kunna försvara denna långa gräns och även det luftrum som gränsar till denna.
De ryska provokationerna med kränkningar av vårt luftrum, cyberattacker, påverkansoperationer etcetera kommer nu under förutsebar tid att bli intensiva, beledsagade med rysk propaganda till den egna befolkningen om att Sverige och Finland (styrda av NATO och USA) rustar för att inringa Ryssland. För oss gäller det att på djupt allvar förstå att visad svaghet från vår sida endast kan bidra till att öka aggressionen. Uppbyggnad av vårt militära och civila försvar måste därför forceras och vi måste vara beredda på att ryska attacker i olika former kan bli än mer påtagliga än dem vi sett hittills.
