I ett regleringsbrevsuppdrag redovisade Socialstyrelsen i december 2018 att svensk sjukvård idag har begränsad erfarenhet av att hantera mer kritiska lägen. Man uppger att det saknas underlag för evidensbaserade slutsatser och redovisar samtidigt kapacitetsbrist på flera områden. Antalet respiratorplatser och operationskapaciteten sätter gränser för vad vården klarar av vid en skadehändelse med många svårt skadade, utan att kompromissa med den medicinska kvaliteten. Man hävdar att det är svårt att dra slutsatser om sjukvårdens uthållighet vid en långvarig händelse.
I en artikel i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift (KKrVAHT) 2017 redovisades att ungefär 40 procent av traumaskadorna 2012–2013 var trafikrelaterade och lika många var fallskador. Sen dess har antalet skottskadade personer tyvärr ökat. Dessutom har flera länder i Europa kunnat dra evidensbaserade slutsatser för sjukvården av de terrorattentat som på senare tid inträffat. Den sjukvårdspersonal som var verksam i Paris 2015 och Bryssel 2016 beskrev att de skadade vid terrordåden uppvisade krigsliknande skador och många hade multipla skador.
I november 2018 redovisade Myndigheten för vård- och omsorgsanalys en rapport om akutsjukvården. Där sägs att 40 procent av akutmottagningarna tidvis inte ens har en legitimerad läkare i tjänst. Flera av länsdelssjukhusen har svårt att upprätthålla beredskapsresurser inom kirurgi och ortopedi. Knappt en femtedel av akutsjukhusen utför inte akuta kirurgiska operationer på nedsövda patienter.
Inom ramen för Akademiens projekt KV21 har konstaterats, senast i en artikel i KKrVAHT nr 2/2019, att svensk traumavård inte håller rimlig nivå och klarar inte allvarliga extraordinära händelser.
Som också Försvarsberedningen påpekat i Motståndskraft (Ds 2017:66, s 189) måste en ökad traumaförmåga förberedas och övas. Försvarsmakten klarar inte ett masskadeutfall, utan är helt beroende av den civila sjukvården, och den är sårbar med kapacitetsbrister. Vi har redovisat hur såväl väpnade konflikter som allvarliga händelser, exempelvis terrorattacker riktade mot samhället, ställer krav på särskild kunskap och förmåga hos räddnings- och sjukvårdspersonal, utöver det som behövs för den dagliga verksamheten.
Samtidigt med att försvarsberedskapen skalades ner bortprioriterades den civila katastrofmedicinska utbildningen. Att inhämta kunskaper i katastrofmedicin var inte längre obligatoriskt i den medicinska utbildningen, utan upp till den enskilde. Som följd av generationsskiftet har den kunskap som tidigare fanns gått ned.
Kapacitet behöver återskapas. Försvarsberedningen anser därför att kapaciteten inom den svenska sjukvården för att kunna ställa om verksamheten för att ta hand om ett stort antal skadade måste förstärkas avsevärt. Hjulet behöver dock inte återuppfinnas. Som vi redovisat i Akademins tidskrift nu i sommar finns beprövade utbildningsmodeller med vetenskapligt validerad effekt. Det skulle även stärka den fredstida förmågan att hantera t ex större olyckor eller terroristattacker. Ett visst tillfriskande kan ses genom de katastrofmedicinska övningar som den senaste tiden genomförts vid Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska universitetssjukhuset.
