Stridsfordon 90 är en nyckelresurs i våra mekaniserade förband. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.
I ett inlägg publicerat 18 mars 2020 på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg tar artikelförfattarna, kaptenerna Peter Eriksson och Andreas Näslund, upp en rad intressanta aspekter avseende nästa generations stridsvagn respektive stridsfordon. Som representant för BAE Systems Hägglunds väljer jag dock att i min replik avgränsa mig till stridsfordonssystemet även om det på delsystemnivå kan finnas synergier med stridsvagnssystemet samt att Hägglunds skulle kunna vara en integrations- och tillverkningspartner.
Utvecklingen av Stridsfordon 90 var i många stycken banbrytande t ex genom de tydligt prioriterade huvudkraven, tanken på en fordonsfamilj och inte minst den uttalade strävan efter så hög designeffektivitet som möjligt. För den som vill fördjupa sig i hela historiken så kan jag varmt rekommendera överingenjören på FMV Richard O Lindströms hemsida http://www.ointres.se/projekt_strf90.htm.
Stridsfordon 90 är mycket framgångsrik på exportmarknaden och återfinns idag i Norge, Schweiz, Finland, Nederländerna, Danmark och Estland. Alla dessa har över tid bidragit till en kontinuerlig utveckling av vagnens prestanda och förmåga. Efter det svenska stridsfordonsprojektet har Hägglunds till dags dato lagt ner mer än 4,5 miljoner ingenjörstimmar på CV90. Illustrationen nedan ger en uppfattning om förmågeutvecklingen över tid.
Flertalet brukare har genomfört eller planerar att genomföra modernisering av sina CV90. Norge har nyligen avslutat uppgradering och utökning av sin fordonsflotta, Schweiz och Nederländerna står i begrepp att sjösätta sina uppgraderingsprogram medan Finland och Danmark är i en förberedande fas. I Sverige levereras i skrivande stund Granatkastarpansarbandvagn 90 parallellt med Stridsfordon 90 RENO som bl a förbereder för införande av nytt ledningsstödssystem.
Inom ramen för Arméns tänkta utveckling under de närmaste 10 åren så avses RENO fullföljas för hela flottan medan REMO Stridsfordon 90 ska påbörjas. Parallellt med dessa förmågehöjande aktiviteter ska nästa generations svenska stridsfordon definieras.
Kaptenerna Eriksson och Näslund efterlyser ett beslut om utveckling av efterföljaren till Stridsfordon 90 och påpekar mycket riktigt att med vanligtvis förekommande ledtider för utveckling av komplexa fordonssystem så är ett sådant beslut angeläget. Jag anmäler ingen avvikande uppfattning men vill belysa att Sverige och Armén befinner sig i en unikt gynnsam position med avseende på förutsättningar för den önskvärda utvecklingen av ett nytt stridsfordon.
Till att börja med så är dagens CV90 fullt ut digitaliserad. Det tekniklyftet påbörjades i det schweiziska CV90-programmet, fullföljdes med det nederländska programmet, har sedan förädlats inom ramen för den norska uppgraderingen och ingår i den CV90 (Mk IV enligt vår egen benämning) som vi offererar i den tjeckiska stridsfordonsupphandlingen. Digitaliseringen ger fantastiska möjligheter att över tid tillföra nya förmågor inklusive sådana som tar stöd av t ex sensorfusion, artificiell intelligens och autonoma system.
Inom ramen för såväl pågående uppgraderingsprogram hos nuvarande brukare som exportkampanjer tillförs ny teknologi och betydande förmågeökningar på flera områden som t ex omvärldsuppfattning, aktiva skyddssystem, integrerad pansarvärnsrobot och cybersäkerhet.
Rendering av CV90 MkIV, här med 35 mm automatkanon. Bild: © BAE Systems 2020.
Avseende vår egenfinansierade utveckling har vi på Hägglunds givetvis inte lutat oss tillbaka då vi har en global marknad att förhålla oss till. Vi har redan påbörjat utvecklingsinsatsen för nästa generations stridsfordon och genomför för närvarande prov av såväl delsystem och komponenter som med komplett plattform.
Den tidigare nämnda unikt gynnsamma position som Sverige och Armén befinner sig i består sålunda av möjligheten att kapitalisera på den utveckling som sker för andra brukares räkning och internt hos oss på Hägglunds. Det ger även möjlighet att bygga ett samarbete med de brukarländer som med en liknande tidshorisont planerar för en motsvarande generationsväxling.
För att återknyta till avslutningen på kaptenerna Erikssons och Näslunds artikel – med en klokt avvägd operationalisering av de anslag som bedöms komma stridsfordonssystemet till del under de två kommande försvarsbeslutsperioderna bör vi i någon mån kunna öka den markoperativa effekten i de mekaniserade förbanden samtidigt som vi kan lägga grunden för en generationsväxling och förmågeökning av sällan skådat slag med en ledtid som kan vara betydligt kortare än den man historiskt har kommit att betrakta som normal. Omsättningen av Stridsfordon 90 skulle därför utan problem kunna påbörjas 2030 snarare än 2035.
Utvecklingen av dagens Stridsfordon 90 genomfördes i den då traditionella svenska modellen genom ett nära samarbete mellan Försvarsmakten, FMV och svensk försvarsindustri vilket som bekant ledde fram till en världsledande plattform till en i internationell jämförelse låg kostnad och som genom exportaffärerna har skapat betydande synergier. Givet rätt vilja och förutsättningsskapande beslut så finns det all anledning att tro att vi kan upprepa den bedriften och den här gången med en inbyggd europeisk dimension.
