av Göran Frisk
Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.
Stridspausen är över! Med helt otillräckliga resurser ska Marinen fortsätta försöka hålla främmande, läs ryska, ubåtar utanför territorialhavsgränsen. Den ligger 12 nautiska mil utanför baslinjen som bildar gräns för inre vatten. Baslinjen binder samman kobbar och skär längs den svenska kusten. På inre vatten innanför baslinjen gäller vapeninsats utan föregående varning. Utanför baslinjen gäller vapeninsats efter varning. En klar försämring från 90-talet då Taktiske ledaren hade eldtillstånd utan föregående varning vilket dåvarande Sovjet gnällde över.
Med sömngångaraktig säkerhet har Sveriges politiska och militära ledningar sedan 1958 års försvarsbeslut avvecklat vår förmåga att bekämpa ubåtar under vattnet. En tillfällig uppryckning kom efter U137 grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Visserligen försökte en del nyttiga idioter få det till en felaktig navigering utan fientliga avsikter. Självklart var det en felnavigering, varje grundstötning är en felnavigering. Denna skiljer sig dock från normala sådana eftersom intrånget hade fientliga avsikter. Ubåten var där för att hämta ett Spetznasförband som inte kunde komma därifrån på vanligt sätt med dykarfarkoster och miniubåtar. Ubåten hade dessutom kärnvapen ombord som skulle kunna skjutas ut som en torped och placeras på botten. Utlösning av en sådan mina görs genom undervattenssignaler. Den tekniken var då väl beprövad genom olje- och gasprospektering på havsbotten vilken ryssarna behärskade väl.
Hotet mot Sverige från ryska ubåtar kan beskrivas relativt enkelt. Känvapen kan placeras runt hela vår kust och i våra skärgårdar och hamnar. Ett bra exempel på denna typ av hot var ubåtsoperationerna i Stockholms skärgård hösten 2014.
Ett annat hot är ilandsättning av sabotageförband. Sabotörerna sätts iland i närheten av sina mål. Målen är sambands- och ledningssystem. Således att spränga radio- och mobiltelefonmaster. Andra mål är marina baser och flygbaser. Fartyg som är förtöjda, flygplan som står på backen är utmärkta mål. För att lösa dessa uppgifter använder sabotörerna utpekare som innebär att styrbara missiler kan förstöra målen med stor precision.
Våra kärnkraftverk är också lämpliga mål eftersom alla ligger nära havsvatten.
Ryssarna övar de förband som ska lösa dessa uppgifter regelbundet
i sina målområden. Skälet till att man använder ubåtar, miniubåtar och dykarfarkoster är att dessa är svåra att upptäcka. Vid eventuell upptäckt kan de dra sig undan och vänta tills svenskarna tröttnat. Arbetstiden räcker inte till. Ubåtsföretagen varar i svenska vatten en till tre veckor. Under denna tid kan de också ha samband med ryska agenter som är placerade i Sverige för att ge stöd om och när sådant behövs. Under krig och kris är ubåten en utmärkt transportör eftersom den är svår att upptäcka och bekämpa.
Det finns några enkla regler för ubåtsjägare.
UPPTÄCKT — LOKALISERING — BEKÄMPNING. Det problematiska med denna regel är att spaningsresurserna är få och har korta räckvidder. Lokaliseringsresurserna är betydligt bättre. Har vi väl upptäckt motståndaren gäller det att behålla kontakten så länge att vapen kan insättas. SKJUT NÄR DET BÄR är en god regel för alla krigare. Jag tar här inte upp hur ett antal nyttiga idioter försöker få ubåtsjägarna att inte sätta in vapen genom allehanda begränsningar av juridisk karaktär. I själva verket åsidosätts varje nations rätt till självförsvar om vapeninsats förhindras av juridisk byråkrati.
En annan mycket viktig regel är TILLFÄLLET KOMMER SOM EN SNIGEL OCH FÖRSVINNER SOM EN BLIXT. Detta är pressfotografernas valspråk som passar lika bra för ubåtsjägare.
Vi måste således spana dolt och uthålligt. Motståndaren får inte varnas genom oskickligt beteende av ubåtsjägarna.
Nu kommer svenska folkets vaksamhet in i bilden. Alla som vistas vid våra kuster, stränder och öar i båtar och fartyg och allehanda flytetyg ska bilda ubåtsjaktstyrkans spaningsförband. Spaning på ytan bör ske så stora delar av dygnet som möjligt. Kikare, ljusförstärkare etc ska utnyttjas, kameror såväl för filmning som stillbilder ska hållas i högsta beredskap. Mobiltelefoner ska vara framme och laddade, papper och pennor lika nödvändigt för att rita skisser och berätta om observationerna var, när och vad. Använd GPS etc. Det är alltid bråttom, ring därför till Högkvarteret och berätta om observationen.
Det räcker inte med optisk spaning. Vi bör söka under vattenytan också. Detta är nuförtiden möjligt med moderna ekolod, fiskesonarer etc. Det finns mer än en miljon fritidsbåtar i Sverige. Dessa ingår alla i ubåtsjaktstyrkans spaningsförband! Våra motståndare förflyttar sig ofta nära ytan, stoppar ibland för optisk spaning. De röjer sig stundom med vattenuppkok, fladdrande kompasser och autopiloter. Misstänksamhet är en dygd!
Under 90-talet hade ubåtsjaktstyrkan goda vapen. Fartygen hade sjunkbomber, antiubåtsgranater och ubåtsjakttorpeder, helikoptrarna hade sjunkbomber och ubåtsjakttorpeder och våra ubåtar hade ubåtsjakttorpeder. Dessa vapen har endast i ringa grad moderniserats. Vilket årtionde som helst kommer en förnyelse att ske. Trots vapenbrister är det synnerligen olämpligt att befinna sig i vattnet när ubåtsjaktenheter jagar och fritidsbåtar är i närheten. Upp med badande och fritidsdykare ur vattnet snarast möjligt. Explosioner under vatten är farliga. Under året kommer de första ubåtsjakthelikoptrarna, typ hkp 14, att ingå i ubåtsjaktstyrkan. Detta är bra men otillräckligt av två skäl, de har inga vapen och är för få. När vi var som bäst hade vi 14 hkp 4 som hade såväl sonarutrustning som vapen. Nu får vi fem stycken om några år. Snålheten bedrar ubåtsjaktförmågan.
Trots felaktiga politiska beslut under åren och lika felaktiga avvägningsbeslut från en rad överbefälhavare så måste svenska folket och de fåtaliga ubåtsjägarna visa MOTSTÅNDAREN att VI GER ALDRIG UPP.
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.
