President-mm-valet i USA och dess efterspel har, kanske inte helt oväntat, blivit en anmärkningsvärd rysare.

Det tedde sig tydligt sannolikt veckorna före valet , att döma av entydiga och varaktiga opinionssiffror, att Joe Biden skulle vinna, relativt klart. Så blev det ju också, en klar seger med (enligt siffrorna per 18.11) 51 % mot 47.2%, och 79, 231 miljoner mot 73.423 miljoner, på totalen efter ett nästan rekordartat valdeltagande om 65% av de röstberättigade, och avgörande för utgången i det säregna amerikanska valsystemet , 306 elektorsplatser mot Trumps 232, med siffran 270 gränsen för tillräcklighet. Alltså läge för ”transition” och regimskifte i en process fram till installationsdagen 20 januari, dock mitt i en skenande pandemikris.

Biden in, Trump ut, men…

MEN, och här kommer en rad allvarliga ”men”: Valets/valens utfall och efterspel visade sig bli precis så turbulenta som många av oss befarat en längre tid. Omständigheterna, tillika orostecknen, kan summeras i punktform.

  1. Valet/valen (president- respektive kongressvalet) blev trots Bidens seger ett nettobakslag för demokraterna och en motsvarande framgång för republikanerna, GOP (Grand Old Party). Den blå ”vallen” i norr återställdes efter Trumps genombrott sist det begav sig, men demokraternas (och opinionsinstitutens) tilltro till en allmän blå återrullning efter de fyra Trumpåren av anti-demokratiska framstötar blev snarare en röd, republikansk , eller ”trumpiansk” konsolidering: mer än 5 miljoner fler amerikaner röstade nu på Trump jämfört med 2016, Bidens seger i nyckelstaterna var i flera fall extremt knapp, och i Representanthuset minskade den demokratiska majoriteten betänkligt, samtidigt som GOP verkade behålla majoriteten i Senaten. Sammantaget en stor demokratisk besvikelse, om än det väsentligaste var Bidens seger i presidentvalet. Man kan för övrigt häpna över jämnheten i amerikanska val.
  2. Åter kan man konstatera att Donald Trump håller vad han lovar, eller i alla fall försöker. Han uttalade före valet föresatsen att därest utfallet skulle bli negativt för hans omval skulle han vägra att godta det: Inget annat än omfattande valfusk skulle kunna beröva honom seger och ”4 more years”. Och så blev det alltså: ännu i skrivande stund ett par veckor efter valet vidhåller Trump, i sin bunkertillvaro i Vita Huset, sin vägran inte bara att erkänna sig besegrad utan även varje form av traditionell, systemenlig transitionsprocess, inklusive det samarbete mellan avgående och tillträdande team som skulle krävas för att hantera den ytterst allvarliga coronakrisen. I stället manifesteras vägran genom ett batteri av krav på omräkning och juridisk kontroll, hittills utan framgång, som underblåser den trogna väljarbasens misstankar om ett av demokraterna ”stulet val” och ytterligare späder på en redan destruktiv grad av polarisering i USA, även om befarade våldsamheter hittills väsentligen uteblivit.
  3. Och sedan har vi det beklagligt anmärkningsvärda i att ledande republikaner, som majoritetsledaren Mitch McConnel och veteranen Lindsey Graham, även i detta skede väljer att slaviskt inrätta sig i Trump-linjen och vägra erkännande och samverkan. Undantag finns, men ännu i skrivande stund är dessa undantag fåtaliga från den förhärskande GOP-linjen, att inte erkänna valförlusten avseende Vita huset. Detta i sin tur har visat sig förgifta samarbetsklimatet i kongressen så till den grad att inte ens ett länge tröskat paket med ekonomisk undsättning till USA:s miljoners miljoner ekonomiskt coronadrabbade har kunnat baxas i mål; i sig en stor bedrövlighet. ”Trumpismens” breda valframgångar i valet, och Trumps personliga roll för att säkra GOP:ares åter- eller inval på olika samhällsnivåer, indikerar fortsatt starkt Trump-grepp över det nya, ”trumpistiska” GOP och därmed, tycks det, fortsatt (för oss i omvärlden obegripligt) Trump-regemente och politisk strypsnara, i fruktan för Trumps kommando över den överraskande stora ”basen”. Detta förhållande får stora konsekvenser för kommande veckor, månader och år: om två år förestår nästa runda ”mid-term elections” och efter ytterligare två gäller det Vita huset igen.

Georgia on my mind

  1. Kring Lucia är det dags för de valda elektorerna att samlas för att formellt välja (ny) president. Det är en sak. Men fullt fokus, även presidentiellt fokus, riktas nu mot utestående fyllnadsval av senatorer från Georgia. Om de republikanska kandidaternas demokratiska motkandidater skulle vinna blir resultatet 50-50 i senater, och då har enligt reglerna (i den mån regler numera kan påräknas gälla) vicepresidenten (Kamala Harris) utslagsröst vilket skulle säkra demokratisk kontroll, över båda kamrarna. Om republikanerna vinner bibehåller GOP majoriteten i senaten, med makt att allvarligt hindra och störa en president Bidens möjligheter att genomföra sina vallöften (i sin tur ett memento för demokraternas utsikter till återval 2024, Biden eller någon annan, yngre). Livlig diskussion föreligger nu om detta scenario i fråga om styrbarhet: somliga, även Trump-kritiker, hävdar att en GOP-majoritet i senaten i själva verket skulle trygga Bidens möjligheter att motstå demokratiska vänsterkrafters radikala krav och framtvinga en moderat konsensuslinje. Man bortser dock då från ”trumpismens” makt över traditionell republikanism.
  2. Och så har vi fait accompli-risken (jfr denne författares förra blogginlägg). I skrivande stund är det inte längre frågan om en risk, utan en realitet, ett fullbordat faktum. Donald Trump vidtar som vi ser nu, som befarat och i bjärt kontrast mot amerikansk politisk tradition (”lame duck”, interregnum), ett antal åtgärder som blottlägger det amerikanska politiska systemets svagheter och sårbarheter för missbruk. Och missbruket underbyggs av den kaotiska atmosfär som skapas av vägran (tills vidare?) att erkänna valförlusten. Avskedanden av otillräckligt lojala nyckelpersoner, hittills försvarsminister Esper m fl, men ytterligare fler torde tillkomma, tycks här handla om både hämndbegär och skrämseltaktik och som metod att bana väg för andra fullbordade fakta, som nu senast de twittrade , säkerhetspolitiskt kontroversiella besluten att minska den militära närvaron i Afghanistan och Irak och planerna på att ytterligare öka trycket på, och eventuellt även militärt angripa, Iran. Allt uppenbarligen för att försvåra för en efterträdare Biden. Man kan, i skrivande stund, inte bedöma vilka ytterligare faits accomplis, utrikes respektive inrikes, som kan övervägas och vidtas av en utgående president, som i sin bunkermentalitet känner sig besviken, revanschlysten och arg och fullt redo att åsidosätta all etablerad kutym för maktskifte i den amerikanska demokratin. För berörda företrädare för säkerhetsviktiga institutioner, liksom för team Biden, förestår grannlaga beslut om rätt och ansvarsfullt förhållningssätt gentemot ”den motvillige, frenetiskt twittrande ’monarken’”.

Quo vadis, USA?

Den amerikanska demokratin utsätts alltså i dagarna för sin största påfrestning på mycket länge, ovanpå de senaste fyra årens påfrestningar och utöver de samhälleliga påfrestningar som den grasserande coronakrisen skapar. Marknaden svämmar nu över av artiklar som söker begripa det till synes obegripliga och scenariobeskriva närmaste veckors, månaders och års befarade turbulens, inte minst då ur säkerhetspolitisk synpunkt. Vart är USA, egentligen, på väg, demografiskt, politiskt, ekonomiskt, utrikespolitiskt, m m?

I ett scenario, värt att med oro begrunda, handlar det vi nu bevittnar i grunden om uppspel inför nästkommande val, med en Trump-ledd valrörelse iscensatt redan här och nu, oavsett hur länge han avser att nu klänga sig fast vid Vita husets maktmedel och oavsett om han redan nu bestämt sig för att bekantgöra avsikt att kandidera 2024 i en magnifik revanschmarsch, måhända med manegen krattad genom ”trumpianska” framgångar i mellanvalet 2022. I den utsträckning som det kan sägas att höstens val visat att 73 miljoner amerikaner ofattbart nog röstade på Trump, trots alla extremt tydliga indikationer på att denne Trump genom en kombination av överträdelse- och underlåtenhetssynder bär ett personligt ansvar för miljoner amerikaners lidande och död, så blir implikationen att en stor och allvarlig och kanske permanent omvandling har skett i amerikanskt samhälle och politik, en omvandling som inte enkelt, eller alls, kan vändas. 73 miljoner må ha bortsett från Covid-19, men klart är väl nu, oaktat opinionsinstitutens nya misslyckande, att utan coronakrisen hade Trump och GOP vunnit, klart.

Implikationen av detta, i sin tur, lär bli dels att team Biden står inför en synnerligen svår uppgift (dagens understatement) och dels att omvärlden, allierade såväl som motståndare, kommer att ha svårt att sätta tilltro till varaktigheten i allt det framsynta och kloka som Joe Biden och hans team säkert kommer att uttala och försöka åstadkomma. Om nämligen en bild skapas att Biden-administrationen nog dessvärre blir mest en parentes i en bred utvecklingstrend i auktoritär ”trumpiansk” riktning och regi. Å andra sidan löper ju en demografisk trend som inom få år innebär ändrade demografiska dominansförhållanden USA, en trend som ”vit makt”-rörelser i ”trumpianismens marginal må försöka men knappast kan lyckas hejda. I detta scenario: bäva månde ”the West”!

Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.
Foto: shutterstock.com

Mer av samma författare