Denna artikel är den sista jag skriver i rollen som redaktör för Försvar och Säkerhet, och vad passar väl bättre än där jag började min militära bana – Hemvärnet. De drygt fyra åren har gått väldigt fort och jag har haft stor behållning av all interaktion med läsarna. Tyvärr har vår värld blivit betydligt gråare under dessa år på många ställen, men inte alla. Nu lämnar jag över till Akademins huvudredaktör och ledamoten Tommy Jeppson, som tills vidare kommer att tjänstgöra även här. Själv kommer jag som sagt att trappa ned på frekvensen, men jag kommer ibland att återkomma här och emellanåt även i tryckpressen. Tack för att ni har läst och allt gott! Fortsätt att följa F&S! – Johan Wiktorin

Hemvärnet i Sverige har genomgått en nästa lika drastisk förändring som Försvarsmakten gjort under den tid som varit, sedan jag som 15-åring stiftade bekantskap med rörelsen i form av ungdomshemvärnet. Skillnaden är att Hemvärnet hela tiden byggt på frivillighet.

Borta är ”de sega gubbarna” jag mötte, när jag några år senare blev extra Hemvärnsman. Det var definitivt inget fel på försvarsviljan, men medelåldern var allt för hög generellt sett. Under åren som officer tjänstgjorde jag sedan emellanåt på 90-talet som frivillig instruktör, och jag kunde konstatera att det även fanns mer rörliga och effektiva hemvärnsenheter än där jag var uppvuxen. De hemvärnsförband jag bland annat stötte på kring de västgötska flygbaserna var allt annat än menlösa. Originella, javisst, men också kämpaglöd och en vilja att lösa uppgifterna som imponerade.

När försvaret sedan började stöpas om, så sjönk medelåldern kraftigt och nu började enheterna uppvisa högre militära färdigheter efter hand. En hel del nya hemvärnsmän hade nu utlandserfarenheter. I mitten av 00-talet upplevde jag dock att framförallt övningsverksamheten drogs ned under en rad av år, vilket gjorde att tempot avstannade i reformeringen.

Sedan ett par år är det nu annat ljud i skällan, även om det finns variationer i nytändningen av Hemvärnet som skett under generalen Roland Ekenbergs tid som Rikshemvärnschef. Hemvärnet i Sverige har fått en allt viktigare roll att spela i takt med den kraftiga neddragningen av våra fältförband. I direkta utgifter lägger vi 900 MSEK/år för dessa 22 000 soldater och befäl när allt är på plats. Sedan kommer en overheadkostnad på ytterligare 700 MSEK/år, om jag förstått siffrorna rätt.

Allt är dock långt ifrån guld och gröna skogar. Hemvärnet dras fortfarande med stora utmaningar och jag tänkte beröra några av dem som jag har fångat upp i mina kontakter med Hemvärnet.

…………………..

Det viktigaste vägvalet är hur långt man driver Hemvärnet när det gäller kvalificerade uppgifter. Idag klarar hemvärnsförbanden av sina bevakningsuppgifter i stort och enklare stridsuppgifter. Vi kan se en rörelse mot en tyngre beväpning av förbanden i form av försök med granatkastare och kanske luftvärnsrobotsystem. Broläggningsförmåga kan också bli aktuellt.

Med tanke på utvecklingen av specialstyrkor som vi bland annat sett i Ukraina, så gillar jag idén med granatkastare. Eftersom en elitsoldat är överlägset tränad en hemvärnssoldat, så gäller det att bemästra förmågor som kan utjämna en eventuell eldstrid. En 8-cm granatkastare har kort minsta skjutavstånd och mindre riskområde än vad ett 12-cm system har. Å andra sidan går det att få verkan mot luftlandsatta eller landstigna stridsfordon med 12-cm granatkastare, om ammunition och träning finns.

Broläggnning är en annan bra idé med tanke på alla vattendrag som finns i vårt avlånga land och de långa förflyttningar som våra förband kan tvingas till, även förband ur flygvapnet och marinen. Luftvärnsförmågan är lite svårare att förhålla sig till, eftersom det kräver en mer kontinuerlig träning än vad de andra systemen gör.

Hela diskussionen kokar ned till att balansera kvalitet med tillräcklig utbildning och träning. Vi får inte hamna i en situation, där den politiska nivån får uppfattningen att det bara är att föra över materiel till Hemvärnet och så kan de så småningom klara av uppgifter som skyttebataljoner på avtalstid.

När Irakkriget 2003 hade dragit igång, så kallade den amerikanske försvarsministern tillbaka generalen Peter Schoomaker från pension för att leda armén. På en presskonferens vid sitt tillträde blev han tillfrågad om det stämde att han alltid hade ett foto i innerfickan från den misslyckade fritagningsoperationen Desert One i Iran 1980. Generalen, som hade varit med då, drog fram ett foto med helikoptervrak från den missyckade operationen och sa till pressen att han hade lärt sig en läxa för livet: Förväxla aldrig ambition med profession.

Därför, Hemvärnet kan utföra de uppgifter som de har utbildningstid för i förband. Om vi satsar på mycket övningstid, så kommer de att kunna lösa svårare uppgifter.
…………………

Tyvärr väntar emellertid en annan utmaning, nämligen rekryteringen på sikt. Den senaste tiden har Hemvärnet i och för sig känt av ett uppsving i rekryteringen. Rysslands invasion av Ukraina har gett utslag i folkdjupet och direktrekryteringen har därför gått riktigt bra på många håll. Människor med framförallt värnplikten i bagaget söker sig alltså just nu en uppgift i försvaret.

Detta varar dock inte för evigt. Ryssland må marschera på, men för varje år som går blir tillgången till grundutbildade soldater allt sämre. Då krävs det rekryteringen via GMU, något som Försvarsmakten är långt ifrån att få ordning på. Resultaten under senaste året är illavarslande, enligt mina källor. En del av förklaringen kan vara den modell som tillämpas lokalt.

I Göteborg exempelvis når man signifikant bättre resultat, eftersom man väver in hemvärnspersonal i utbildningen och de potentiella soldaterna lever sig därför in i hemvärnslivet, eftersom en del instruktörer pratar om hemvärnet under varenda paus de har. Kompanicheferna tar emot vid utryckning, på så sätt skapar man förbandsanda. Vid andra större garnisoner är det utbildningen till fältförband som står i centrum och därför blir det ett dåligt utfall.

Vi får hoppas att Försvarsberedningens nya utbildningssystem blir genomfört och även gäller hemvärnspersonal, annars kommer Hemvärnet långsamt att förtvina i takt med att tidigare grundutbildade försvinner. Även om man skulle lyckas få ordning på direktrekryteringen ovan, så krävs det som sagt utbildningstid. Att nya hemvärnsmän skulle kunna lösa stridsuppgifter i förband med enbart en grundläggande militär utbildning om 3 månader är inte bara en önskedröm, den är dessutom en farlig sådan. Gärna ny materiel, men först en rejäl utbildning, för att travestera en känd sentens.

………………………

För att utveckla organisationen är ledarskapet helt avgörande. De olika hemvärnsbataljonerna drivs av eldsjälar som lägger ned en energi som vida överstiger vad som förväntas. Det är inget ovanligt att chefer och enskilda stabmedlemmar utför hundratals timmar obetalt arbete för att göra allt lite bättre.

Här finns det mycket att vinna för Försvarmakten genom att tilldela stöd i form av befattningar i utbildningsgrupper och främst bataljonsstaber. Genom att frigöra exempelvis bataljonchefer från administrativa bördor som personal- och materiellistor kan det viktiga ledarskapet utövas av dessa. Vi borde ha en organisation som stödjer cheferna istället för att begrava dem i tabeller.

Sådana förändringar skulle också kunna innebära att dessa chefer skulle kunna delta i de kurser som Hemvärnets Stridsskola anordnar. I dagsläget måste de administrera och sedan vara vid truppen, utrymmet för egen fortbildning stryps. Förutom minskade möjligheter till egen träning missar de och organisationen en viktig möjlighet till socialisering, där den enskilde kan möta andra i liknande befattningar och situationer. Att lägga rader i hemvärnsorganisationen skulle skapa positiva effekter som man inte kan köpa över disk. En militär organisation, och andra organisationer för den delen, står och faller med sina människor och deras samfällda förmåga.

………………….

Liknande resonemang skulle kunna föras när det gäller de övriga frivilligorganisationerna också, men tid och plats medger tyvärr inte detta. Igår släppte Oscar Jonsson det tredje avsnittet av Försvarspodden, där vi diskuterar Ukraina, rysk krigföring och implikationer för Sveriges försvar.

Oscar frågade mig om vår försvarsvilja, och jag uppfattade att han blev lite överraskad när jag sa att den var god. Inte så bra som den har varit eller borde vara, men likväl god. Hemvärnet och frivilligrörelsen är ett levande bevis på svensk försvarsvilja och är det något enda som jag vill förmedla efter de här fyra åren, så är det att väpnade konflikter till syveende och sist är en viljeakt.

Släpp ingen djävul över bron!

Mer av samma författare