Det följande är ett marint bidrag till diskussionen om uppdragstaktik på Försvar och säkerhet med fokus på sjöstridsflottiljerna. Dessa är i grunden insatsorganiserade med huvudsakligen kontinuerligt tjänstgörande personal. Genom den stående sjöövervakningsoperationen bidrar de dagligen till den folkrättsliga grundsatsen att upprätthålla och hävda territoriell integritet. Fartygen har därför bemanning, bestyckning och beredskap för skarp insats. Det innebär också att fartygscheferna måste vara kompetenta beslutsfattare som är väl införstådda med gällande insatsregler enligt IKFN-förordningen[1] och orderverk, därmed även om den strategiska och politiska betydelsen av besluten.
Marinens fartyg till sjöss tar emot order och orientering från marintaktisk chef samt kontinuerlig delgivning av sjölägesbilden från Sjöcentralerna. Fartygen har en kombination av avancerade sensorer som sammanställs av skickliga operatörer. Bearbetade data integreras i ledningssystemen ombord och förmedlas till högre chef till den gemensamma lägesbilden.
I en störd telekrigsmiljö eller vid dolt uppträdande krävs att fartygen har förmåga att agera självständigt. Övningar och seminarier utvecklar förmågan att hantera potentiella förlopp. De skapar även ömsesidig kännedom om hur bedömningar görs, konsekvenser avvägs och beslut fattas, vilket bygger förtroende för att få tillräckliga mandat och för att agera i chefs anda. Det underlättar också växlingen till detaljstyrning, exempelvis för samordnad sjömålsstrid. Det ger även den ansvarsglädje som behövs för att ta initiativ när så krävs.[2]
Det är avgörande för småstaten att uppvisa sin vilja att hävda sina intressen, i synnerhet i gråzonen.[3] För att möta ett eventuellt antagonistiskt agerande måste initiativet återtas eller åtminstone bestridas. I synnerhet i spända situationer ställs höga krav på ett sammanhållet och väl avvägt agerande: Rätt medel i rätt tid, varken en över- eller underreaktion. Chefen på plats har både underlag från högre chef om den övergripande situationen och detaljer från egna sensorer vilket ger en mångfacetterad situationsuppfattning. Därmed är risken mindre att vilseledas eller att missbedöma situationen. När högre chef tydligt angivit syftet finns därmed goda förutsättningar för ett balanserat och timat agerande vilket rimligen är vad som förväntas från högsta ort.
Jag delar analysen att militära operationer i allt högre grad genomsyras av politisk hänsyn[4] och är medveten om oron att en chef längst ut på linan ska fatta ett överilade beslut med svåra konsekvenser. Central kontroll riskerar dock att skapa en överdriven återhållsamhet och en saktfärdighet som en motståndare kan exploatera.[5] En för hög grad av direktstyrning är vidare ett underutnyttjande av den kompetens lägre ledningsnivåer kan tillföra.
Trots tekniska landvinningar innebär dessutom överföring en fördröjning och att väsentliga aspekter förloras. I snabba förlopp måste observationer omsättas till beslut och insats ske utan tidsspillan. För de politiska målsättningarna kan direktstyrning därför vara kontraproduktivt. Jag menar därför att det vore riskabelt att med direktstyrning begränsa den som har bäst förutsättningar att bemästra situationen. Just med hänsyn till vikten av ett politiskt önskvärt agerande är därför en tillämpad uppdragstaktik helt nödvändig för att framgångsrikt hantera såväl fred och kris som krig till sjöss.
Författaren är Kommendörkapten och tjänstgör som stabschef vid Fjärde sjöstridsflottiljen.
[1] Handbok IKFN – Hävdande av vårt lands suveränitet och territoriella integritet, Försvarsmakten, Stockholm 2016.
[2] Henricsson, Ulf: ”Uppdragstaktik – inte taktik utan en filosofi”, Kungl. Krigsvetenskapsakademien Försvar och säkerhet, 2020-10-02, https://kkrva.se/uppdragstaktik-inte-taktik-utan-en-filosofi (2020-10-21).
[3] Dalsjö, Robert: Fem dimensioner av tröskelförsvar, FOI-R—4458–SE, FOI, Stockholm 2017, ss. 18-19.
[4] Löfstedt, Helge: ” Militär och politisk ledning av stridskrafter – några synpunkter”, 2020-09-11, https://kkrva.se/militar-och-politisk-ledning-av-stridskrafter-nagra-synpunkter/ (2020-10-29).
[5] Slutredovisning av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016-2018 – Tillväxt för ett starkare försvar, Försvarsmakten, Stockholm 2018, ss. 23, 31-32, 38-39.
