Under många år har jag tyckt att svensk säkerhetspolitik är ängslig – Den har präglats av ”tänk om någon skulle bli arg på oss”.
Därför var det med stor glädje jag tog del av beskedet att Sverige skänker 50 stridsfordon 90, ett antal Archerpjäser och stridsvagn 122 till Ukraina utöver det vi bidragit med tidigare. Nu börjar det likna något! Omvärldens stöd är nödvändigt och vi är en del av omvärlden.
Finns det ett bättre sätt att använda vår försvarsmateriel för att trygga vår gemensamma säkerhet?
Under våren stack jag ut hakan och spådde att Ukrainakriget skulle avslutas under sommaren och att Ryssland skulle ge upp projektet att erövra Ukraina. Nu har sommaren gått och hösten är här och kriget är inte avslutat vilket ju är trist. Inte för att jag hade fel utan för alla dom som drabbas av kriget. Varför har det inte gått så bra som många av oss trodde? Jag grundade mina förhoppningar på att den ryska militären och statsapparaten skulle kollapsa på det ena eller andra sättet. Prigozjins ”kupp” visade tydligt att systemet är allt annat än stabilt och kan kollapsa snabbt. Hur nära det var får vi vänta med att få veta. En kollaps kan komma när som helst. Putins makt vilar på rädsla och informationsbrist i samhället.
Ett annat tecken på svaghet är rapporterna om avlidna ”höjdare” som i onaturligt hög takt ramlar från balkonger m m och slår ihjäl sig.
Det som händer i Mellanöstern nu är förvisso en tragedi som nu tränger ut Ukraina från nyhetssidorna. I dagens komplicerade värld måste vi orka med att hantera två eller flera kriser samtidigt – det gäller framförallt media.
Ukrainakriget är ju ett större hot mot Västeuropas och därmed vår säkerhet än konflikten i Mellanöstern. Det är tydligt att trycket att hjälpa Ukraina minskar. Nyhetsflödet från Ukraina minskar och därmed antalet ”klick” på redaktörernas skärmar. Jag har stor förståelse för att allt inte kan läggas ut i media. Men djupa analyser är sällsynta. Varför publiceras inte fler analyser om hur Europa kan komma att se ut om Ryssland tillåts erövra Ukraina? Jag hoppas att de nationella säkerhetsrådgivarna bättre beskriver välgrundade scenarier för sina uppdragsgivare än media.
De som tycker det är dags att förhandla bör tala om vad man skall förhandla om och med vem. Skall vi förhandla med en man som vid det här laget orsakat hundratusentals döda mångdubbelt fler än som mist livet i den pågående Palestinakonflikten? Dessutom bryter Putin alla överenskommelser när det passar honom.
Nu anser många att Ukrainas motoffensiv har kört fast – nja – kom den överhuvudtaget igång? Själv har jag funderar en hel del på sprängningen av Kachovkadammen. Att det var Ryssland som sprängde råder det för mig inget tvivel om. Ville man bara stoppa elleveranserna så finns det mycket enklare sätt. I mitt scenario var det nedströms dammen som motoffensiven skulle ske direkt ut på Krim. Dränker man då anfallsterrängen blev det bekymmersamt för Ukraina. Det kan ju också vara så att man sparar styrkorna för gynnsammare förhållanden. Det ger tid för välbehövlig utbildning och övning.
Dessutom bör man skapa ett läge där en offensiv kan ske överraskande. Överraskning är en grundförutsättning för framgång.
Det går väl hyfsat snabbt att utbilda soldater på ny materiel. Det tar avsevärt längre tid att göra soldater och materiel till väl fungerande krigsförband. Dessutom är leveranstiderna av västmaterielen långa. Efter beslut skall den samlas ihop, iordningställas och transporteras långa sträckor in i en krigszon. Underhållskedjor och reservdelar skall finnas tillgängliga – det finns många friktionstillfällen under en sådan process. Ryssland fick för mycket tid att befästa och minera. Vi hade ju själva utredningar om vad som skulle hända om vi/fienden sprängde dammarna i våra älvar. Ingen skulle på lång tid ta sig över exempelvis Luleälven.
Att planera om och samla sig för en ny riktning är inget man gör i en handvändning.
För mig finns det dock många anledningar att inte hänga med huvudet. Jag hade för en tid sedan nöjet att lyssna på överstelöjtnant Christer Holm, tidigare attaché i Kiev och mångårig medarbetare på Must. Dessutom en gång i världen bataljonschef på ”min brigad” Sörmlandsbrigaden (MekB 10). Han höll en mycket trovärdig genomgång om stridsfordonsläget i Ryssland och den var inte uppmuntrande för Kreml. Får ni tillfälle – ta del av den!
Ett annat skäl att avvakta kan vara att Ukraina hoppas få F16 planen operativa innan man tar nya tag.
Vi talar ofta om styrkeförhållanden men mer sällan om moralen och motivationens betydelse för framgång i strid – den är helt avgörande. Där är Ukraina helt överlägsna.
Slava Ukraini!
