Senaste dygnen kring Ukraina har inneburit fortsatt spänning. Ryssland fortsätter att demonstrera militär makt i form av övningar och styrketillförsel. Vissa uppgifter gör gällande att ryskt flyg finns på vitryska baser, och då har konflikten krupit ytterligare lite närmare moder Svea.
Den ukrainske premiärministern har under dagen besökt Vita Huset och dessa ständiga ryssar verkar ha förvillat det diplomatiska livet genom att yttra något om att Sovjetunionens upplösning var olaglig. I Väst undrar man förstås vad det är frågan om, och avfärdar sedan detta generellt som någon slags dumhet. I själva verket försöker Kreml rättfärdiga sitt handlande och förbereda befolkningen på tuffare tider.
……….
Konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte bara en europeisk kris, den är en global kris och en våldsam huvudvärk för Sverige. På Strategiakuten ligger nämligen tre döende patienter, vars hälsotillstånd påverkar omgivningen starkt.
1. R2P – Med rötterna i Kosovokriget tog det ”humanitära” kriget ett steg fram som koncept. Höjden hittills för konceptet nåddes under Libyenkriget, då främst Väst och Gulfstaterna med stöd av mandat i FN skred till verket. Intressant nog valde grannländer som Finland, Tyskland och Polen att inte delta, vilket jag då tolkade som en försiktighet att skapa några prejudikat som skulle kunna användas i närområdet.
De läsare som varit med F&S minns säkert att jag var kritisk till en del av tillämpningen av det mandat som var givet. Att mandatet tolkades för vitt och brett är fortfarande min uppfattning. Detta har slagit tillbaka på Väst som tappat lite i trovärdighet när det gäller R2P. Det finns länder som Brasilien som försökte få igång en diskussion om hur R2P skulle kunna utvecklas, men många västliga länder visade inget intresse.
Ej heller fanns det något intresse hos exempelvis NATO att en del handlingar skulle kunna utredas för brott mot de väpnade konflikternas lagar. Det allvarligaste tillfället, enligt min mening, var när fyra libyska örlogsfartyg anfölls av flyg. Dessa hade en längre tid legat vid kaj i Tripoli och besättningarna höll sig på fartygen med en klart deklarerad avsikt att inte löpa ut eller delta i krigshandlingar. De utgjorde inget hot mot civilbefolkningen med andra ord. Å andra sidan var de en del av diktatorns krigsmakt. Jag har inte sett någon siffra på antal stupade libyska sjömän, men med tanke på örlogsfartygens skador borde det varit närmare 100.
Den lösa rebellfronten vann till slut, men sedan dess har landet ännu inte funnit någon stabilitet och som parentes, så avsattes ju presidenten av parlamentet häromdagen, vilket ju ironiskt nog påminner om Ukraina.
Och just i fallet med Ukraina har Responsibility to Protect blivit perverterat, även om Ryssland inte tagit konceptets namn i sin mun. Budskapet är: Vi måste ta ansvaret att skydda den ryska befolkningen som förföljs så fruktansvärt i Ukraina i allmänhet och på Krim i synnerhet. Att sedan omvärlden inte sett några spår av förföljese fulländar hyckleriet.
Detta är den starkes lag, att böja reglerna så att det passar de egna målen. I vår närhet kan det inebära att vi kan få höra liknande tongångar på andra sidan Östersjön. Allt som krävs är destabilisering som skapar social oro.
2. Kärnvapennedrustningen – Även här går det att ta med Libyen som ju gav upp sitt kärnvapenprogram mot handel ett antal år före Libyenkriget. I Ukrainas fall finns Budapestöverenskommelsen från 1994, där USA, Storbritannien och Ryssland garanterade landets teritoriella integritet mot att Ukraina lämnade över sina kärnvapen från Sovjettiden.
Överenskommelsens exakta folkrättsliga status är jag lite oklar över just nu, men perceptionen hos kärnvapenintresserade ledare torde vara ganska klar. Det ligger nära till hands att de säger att det enda sättet att skydda sig är att skaffa sig dessa vapen. På så sätt kan man undgå väpnade interventioner från stormakterna, är det stor risk att slutsatsen blir.
Även om inga länder i Sveriges närområde övervägar att anskaffa kärnvapen, så ligger det generellt i vårt intresse att så få nya aktörer som möjligt bestämmer sig för en kärnvapenupprustning. Det skulle öka osäkerheten i världen på ett obehagligt sätt.
3. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). – Europas ambitioner på området har fått allt sämre prognos de senaste åren. Kanske inte när det gäller deklarationer och utkast av olika slag, utan mera när det gäller de lite mer hårda elementen i praktiskt genomförande.
Det är på flera sätt bra att EU inte eskalerar konflikten i Ukraina, men å andra sidan är det frågan om hur unionen skulle kunna göra det. Precis som EU fått problem kring Medelhavet, så är fallet med Ukraina att medlemstaterna inte kan samla sig till mer kraftfulla, diplomatiska åtgärder, än mindre militära.
Ryssland har skickligt de senaste åren bundit upp Tyskland i energihandel och Storbritannien med sina finansiella tillgångar. Det är inte så enkelt som att Ryssland dikterar, men beroendet är tillräckligt stort för fördröja reaktioner genom att olika intressen inom de större europeiska staterna konkurrerar med varandra. De ekonomiska intressena har sannolikt ett annat perspektiv på framtiden än vad de mer säkerhetspolitiska intressena inom staternas högsta diplomatiska och militära kretsar har.
Det är en uttalad premiss bakom den svenska strategin att länder som handlar med varandra inte går i krig med varandra. Förutom att emperin inte ger så mycket stöd till den hypotesen, så är kanske det mest intressanta att länder som handlar med varandra verkar inte genomföra sanktioner mot varandra. Åtminstone inte Väst.
En splittrad och svag europeisk hållning underblåses ständigt av Ryssland som föredrar att avhandla staternas affärer bilateralt. Ett svagare Europa underminerar solidaritetsklasulen som den nuvarande svenska säkerhetspolitiken sätter så stor tilltro till.
Sammantaget utgör dessa tre områden en försämring av småstaten Sveriges säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att kvantifiera hur stor den är. Det viktigaste området är med största säkerhet EU, och där har inte nedbrytningen kanske inte skett lika långt än.
Problemet med Sveriges situation 2014 är att när utrikespoltiken möter externa motgångar som den inte rår över, så ska statens säkerhetspolitik kunna hämta kraft ur försvarspolitiken.
Men på Strategiakuten pågår tyvärr återupplivningsförsök av denna i rummet intill.
Tyvärr har en patient redan dött och ligger på bårhuset.
Svensk säkerhets och försvarspolitik.
Begravning kommer att ske 15 maj samtidigt med försvarsberedningens rapport.
Flera patienter i ledande skikt har skickats vidare i sjukvårdskedjan …
Kn Jan-Olov Holm Hemvärnsbefäl
”Men på Strategiakuten pågår tyvärr återupplivningsförsök av denna [försvarspolitiken] i rummet intill.”
Gör det verkligen det? Behovet av återupplivning finns utan tvekan. För en utomstående betraktare framstår det dock ännu som om många berörda inte insett hur illa ute den politiken faktiskt är.
Jag kan bara säga ett ord.
LYSANDE!
En briljant analys med korrekta slutsatser. Frågan är bara, hur kommer försvarsberedningen att mörka den nya realiteten?
Framförallt vore det intressant att göra en analys av aktörernas OODA-loopar, för att se vem som svänger innanför vems loop. Skulle gissa att ett toppstyrt Ryssland kontra ett mötesorienterat EU har en viss fördel.
Det verkar som om Putins studier i kommunismens läror har lärt honom hur man bakbinder kapitalistiska aktörer, så att man kan verka mot dem på ett effektivt sätt. Skrämmande tanke, men inte helt orealistiskt, om man ser till individuella EU-länders bevekelsegrunder.
När startar vi upp Ågestaverket igen?
mvh
Statsmannen
PS: En kommentar baserad på både realiteter, ironi och frustration.
”Problemet med Sveriges situation 2014 är att när utrikespolitiken möter externa motgångar som den inte rår över, så ska statens säkerhetspolitik kunna hämta kraft ur försvarspolitiken.”
Ja, det mesta verkar ha fallerat. Orsaken är väldigt enkel. Sverige har ingen deklarerad utrikespolitik och därmed inte heller någon säkerhetspolitik. Finns ingen säkerhetspolitik finns heller inte något att ”fästa upp” försvarspolitiken på. Med andra ord, allt snurrar runt ingenting.
Sverige har idag ingen deklarerad linje, hållning eller vision i uppräknade politikområden. Men minst fem ubåtar, det behövs. Är våra tongivande politiker inom dessa områden vid sina fulla sinnes bruk?
Tacka tusan för att ÖB i princip säger, ”Planen ligger fast”. Det han inte säger är, ”Det är ju ni som har planerat och kört in oss i den återvändsgränd vi nu sitter, varsågoda ta ansvar.”
@Johan
Jag är inte säker på att sittande politiker känner något ansvar för den planering som påbörjades på 90-talet, började implementeras i FB96 och som vi nu upplever resultatet av. Det var en annan generation politiker och t.ex. dagens moderata politiker anser sig nog ha ärvt planen och bara infört en egen kompletterande agenda baserat på åsikten (!) att FM nog slösar pengar ineffektivt. Kanske inte ens de politiker som deltagit i planeringen känner något ansvar eftersom de fattat beslut på Försvarsmaktens underlag och rekommendationer.
Politikens ansvar är dock det yttersta och baseras på att de indirekt styr Försvarsmaktens förslag genom att styra över anslagstilldelningen. Genom att tillåta kontinuerlig urholkning av anslaget så har man de facto drivit fram Försvarsmaktens rekommendationer utifrån vad som är möjligt snarare än vad som egentligen behövs. Jag tvivlar tyvärr att det finns någon individ inom politiken som känner något personligt ansvar. Inte heller inom Försvarsmakten. Alla anser nog att de orättvist har fått en dålig hamd att spela med.
Tyvärr verkar heller ingen känna ansvar för de beslut och den planering som snart måste fattas för framtiden. Finns överhuvudtaget förmågan och kunskapen längre? Viljan saknas. För varje år man väntar så skjuts den framtida relevanta förmågan ytterligare ett år framåt i tiden. Ytterligare ett år med säkerhetspolitisk risktagning. Sannolikheten att ”the shit hits the fan” det året ökar för varje år som går. Om vi antar att det kommer hända förr eller senare. Kanske har det redan blivit för sent?
Vad ska ÖB egentligen säga? Han får väl vara glad om han överhuvudtaget lyckas med miraklet att ro IO14 i hamn där tiden går, underfinansieringen ökar för varje år, förmågan att omsätta medel till materiel och producera förband ökar inte i samma takt som investeringsbehoven, köpkraften urholkas varje år och personalkostnaderna ökar. Att i det läget försöka öka ambitionsnivån, när eventuella tillskott troligen är lägre än vad som tidigare försvarsreform egentligen kräver, är nog ingen smart uppgift att ta på sig.
På kort sikt är nog t.ex. förmågan att avhålla ett väpnad angrepp mot Gotland en omöjlig utopi. I perspektivet 10 år är det nog lika omöjligt eftersom det förutsätter beslut och åtgärder från och med idag, vilket FM inte är rustat att ta på sig. ÖB är nog smart att välja de fighter han kan påverka och avstå de andra. Situationen är vad den är och att kämpa mot väderkvarnar på kort sikt för att ytterligare försena långsiktig relevanta resultat är en dum idé. ÖB är nog tyvärr alltför väl införstådd med läget.
Problemet är ytterst inte hans. Han är en tjänsteman som har att utföra det uppdrag som riksdag och regering definierar och finansierar. Det är regeringens ansvar att säkerställa Sveriges långsiktiga stabilitet, trygghet, fred och säkerhet. Förutsättningen för samhällets utveckling, tillväxt och förmåga att till exempel bredda sitt åtagande till att omfatta till och med miljöansvar. Ett uppdrag som följer med regeringsmakt. Många regeringar har försummat detta ansvar till förmån för andra prioriterade mål. Oftast mer kopplade till partiernas framgång och välfärd än Sveriges. Det är inte ÖBs ansvar, särskilt inte den sittande. Så, det är nog ingen som känner sg varken ansvarig eller skyldig.
Väljarna har väl heller inte indikerat det intresse för försvar som nuvarande röstmaximerande mandatperiodspolitik kräver om frågan ska prioriteras. De känner nog inget ansvar. De vet knappt vad vi pratar om och tror fortfarande att Sverige är alliansfritt och tänker sig vara neutralt vid krig o vårt närområde.
Medias intresse för att bevaka försvarsfrågor speglar väl också politikens prioriteringar. Det politiken talar om, skriver media om. Det är ju det som väljarna tycker är viktigt och därmed säljer lösnummer och reklam.
Väljarna skiter i tråkiga och svåra frågor som försvar. Det sköter väl deras folkvalda statsbärande experter ansvarsfullt? Får man anta?
Tja, inte ens med bildförstärkare kan man nog se något ljus i tunneln. Ingen vill ju fixa något som få vill acceptera är trasigt. Varför ska ÖB bry sig när ingen annan gör det?
Dystra tankar från Johan och kommentarer hittills. Att våra ledande politiker i försvarsfrågan inte är vuxna uppgiften till de bevisat motsatsen kan vi lämna därhän. Vad gör vi med de resurser som Sverige har just nu tycker jag vi ska fundera över. Vad vi får om ett eller flera år kan vi oxå lämna därhän. Viktigast av allt är svenskarna visar vilja att försvara oss. Vi måste oxå visa att vi ställer upp med vad vi har för att stödja de baltiska länderna när Putin fortsätter sin framryckning sannolikt mot Lettland. Vi bör öva hemvärnsförbanden tillsammans med våra reguljära förband så ofta som möjligt. Vi bör öva de blå stridskrafterna tillsammans så de utgör ett offensivt hot mot någon som vill Sverige ont. Vi bör öva tillsammans med finska och baltiska stridskrafter så mycket det går. Gör vi allt detta sänder vi tydliga signaler till Putin och hans drabanter.
Ah, gamla goda tider då det räckte att peka på den vidriga kommunismen och hela västvärlden stod givakt.
Mycket svårare att idag klämma åt Ryssland och ställa européerna i led bakom USA då klara ideologiska skiljelinjer saknas. Visst är kriget mot terrorismen användbar som likriktare främst på hemmaplan men ej tillämplig på en starkare motpart såsom Ryssland.
Vad gäller propagandakriget så är Hillary Clintons kommentar från 2011 ganska talande: vi (USA) håller på att spelas ut på det egna fältet där vi alltid dominerat, dvs informationskrigföring. http://www.youtube.com/watch?v=ddAkAxwkStM
Senaste veckornas rapportering här i väst har varit lite kaosartad och tyder närmast på panik. Hårt, grovt men framför allt ogenomtänkt. Som om man vaknat från törnrosasömnen där man drömt Farmen, Let’s Dance, Justin Bieber och Mellodifestivalen för att upptäcka att huset fattat eld och batteriet i brandvarnaren aldrig blivit bytt.
Vad slappheten beror på är lite svårt att utröna. Kanske för att USA/Väst efter berlinmurens fall ej längre behövde övertyga världen om det rätta utan kunde åstadkomma lydnad enbart medelst lite vapenskrammel vilket ju är enklare men av naturliga skäl osofistikerat och framstår burdust allt för tydligt.
Jag kom att tänka på Anatolij Golitsyn och hans galna ”New Lies For Old”. Teorin ter sig helt otrolig och i praktiken ogenomförbar – eller kanske just därför möjlig? Vi har med facit i hand en KGB man som president och utvecklingen har följt huvudspåren i boken rätt bra. KGBs toppar med tillgång till arkiv vars värde måste vara större än motsvarande vikt i guld sitter sannolikt med rätt bra översikt över andras spelkort samtidigt som ens egna inte är lika intressanta för andra att följa då man ändå är ute ut ”spelet”.
Vad är sannolikheten att KGB-planen fanns, dvs att man lyckades skapa plan som i grova drag över så lång tidsperiod kunde förutspå ekonomiska, politiska, militära, teknologiska, sociala och geopolitiska förändringar som skulle följa kommunismens fall och deras inbördes påverkan? Och allt detta samtidigt som man lyckats ”flyga under radarn”!