Om en månad slutar jag mitt arbete som redaktör för F&S efter drygt fyra år. På försommaren bestämde jag mig för detta och meddelade avgående styresmannen Frank Rosenius och pågående styresman Mikael Odenberg min avsikt. Det har varit en mycket stimulerande tid, men det är dags för nya krafter att utveckla formatet. Att frekvent skriva på liknande tema gör det svårt att variera sig i längden och under våren kände jag mig trött på mina egna alster, det kändes som ständiga upprepningar. Jag kommer inte att sluta skriva både här och där, bara mindre ofta i fortsättningen. Johan

Häromdagen slog det mig att det fanns en hel del likheter mellan Ukraina och Sverige som skulle vara värda att samla för reflektion.

1. Att handla med varandra är det bästa sättet att bygga säkerhet, och fungerar inte det, så är att inte handla med varandra det bästa sättet

Den säkerhetspolitiska linje som varit rådande i Sverige har varit att vi genom handel ska knyta vänskapsband och öka vår säkerhet genom det ömsesidiga beroende som denna handel ger upphov till. Denna tankegång är väldigt sympatisk och på ytan övertygande. Men, det går uppenbarligen inte att se allt i perspektivet Homo Economicus.

Som jag tidigare varit inne på, så hade Tyskland och Storbritannien stora handelsutbyten med varandra vid andra världskrigets utbrott. I Ukrainas fall blev den nygamla statsbildningen skickligt överfallen av sin största handelspartner.

Dessutom tycks handelsberoendena försvåra genomförandet av ekonomiska sanktioner, något som blivit uppenbart de senaste månaderna. Även om Europa till slut har tagit sig samman, så har det skett till ett politiskt pris med olika grader av entusiasm i länderna.

Jag vidhåller dessutom min kritik av ekonomiska sanktioner som instrument. Dels finns det en felaktig uppfattning i Väst att dessa är ett alternativ till väpnad konflikt, när det oftare är ett preludium till detsamma. Dels tenderar sanktionerna att vara svåra att kalibrera. Först är de för svaga, och sen riskerar de att bli för starka, vilket i sin tur kan generera en överreaktion om exempelvis den ryska börsen rasar kapitalt eller om Väst försöker stänga av Ryssland från SWIFT. Det farligaste som kan ske är en attack på dollarn som världens reservvaluta, då kan det här sluta riktigt illa.

Utgångspunkten är att Ryssland är svagt ekonomiskt, vilket är både riktigt och fel. Visst är Ryssland som Italien i ekonomi, men det finns betydande skillnader också. Ryssland har amorterat av ned sin statsskuld kraftigt och har en av världens största guldreserver. Vladimir Putin är likvid till skillnad från Väst.

Eftersom Kreml sytt ihop en energiöverenskommelse med Kina, så har han försäkrat sig om indirekt stöd och fått en dopning i framtida betalningsförmåga. Det innebär att Ryssland därför också har skaffat sig ett stort kreditutrymme, vilket är mycket gynnsamt vid krigföring. Allt detta är planerat och ingår i det ryska tänkandet kring konflikter. Homo Economicus möter Homo Strategicus, och för närvarande har den förres modell ingen påverkan på den senares beteende.

2. Ingen angriper oss ensidigt

Den svenska säkerhetspolitiska trosbekännelsen kräver total uppslutning kring denna försäkran. Vi och en motståndare gillar helt enkelt att vara ”tillsammans med andra”. I en mening är påståendet alldeles sant, omgivningen blir påverkad av förlopp som i teorin skulle kunna starta mellan två stater. För svensk del är problemet att om så är fallet, så finns det blygsamt marginella resurser som kan avdelas till oss. I princip har alla europeiska stater ett eget territorialförsvar som dimensionering. Några länder har viss expeditionär förmåga som UK, FR, GE, IT och NL. Men dessa är redan paxade av NATO, och kan med fördröjning avdela små resurser dit det krävs.

Eftersom inget angrepp kan ske mot oss ensidigt är därmed NATO:s europeiska stater indragna i norra Europa. Återstår gör Finland med en utrerad territorialarmé och inga planer eller övningar för denna typ av stöd. Sista alternativet är förstås USA som har den största kapaciteten i världen att projicera militär makt över långa avstånd. Men, det kräver en politisk vilja att göra detta.

Och tänka sig, president Obama har två gånger tydligt deklarerat att det blir inga militära insatser i Ukraina för amerikansk del. Så det kommer inte bli något ”tillsammans med andra” för Ukraina under överskådlig tid. Detta trots att landet i likhet med oss och Georgien varit solidariska och deltagit i svåra internationella operationer.

Bittert att bära för ett land, vars dåvarande försvarsminister så sent som för ett år sedan avfärdade en isolerad attack från Ryssland på Ukraina som en omöjlighet. Slåss kommer man alltså få göra själva, medan vi övriga i bästa fall understödjer finansiellt och med försvarsmateriel samt underrättelser. Krigets logik ger ett stegrat våld, så länge kraften att slåss finns på bägge sidor.

Kring den egna försvarskapaciteten för militärt alliansfria finns ett och annat att tänka på för dem som hittills oavbrutet sedan flera år missbedömt den strategiska utvecklingen, inte bara här utan även i Finland.

3. Vi ”satsar på försvaret”

Här finns det klara skillnader, men trenden har varit densamma i både Ukraina och Sverige. I SIPRI:s statistik ligger de militära utgifterna på c:a 2,5 % för Ukraina det senaste decenniet, men då ingår pensionerna för personalen. I själva verket ligger resursavdelningen på knappt 1 % istället (Sverige drygt 1 %). En rapport utgiven av det ukrainska försvarsdepartementet före Krim visade på en krigsmakt som övade allt mindre och investerade allt mindre i krigsmateriel under en följd av år. Känns mönstret igen?

I personalförsörjningen har Sverige legat något före tidsmässigt. Förra året var planen att värnplikten skulle vara helt avvecklad 2017 i Ukraina, då övergången till det så kallade frivilligförsvaret skulle vara klar. Igår infördes värnplikten igen vid ett regeringssammanträde. Kritik riktas också mot en alltför stor och oövad officerskader.

Intressant nog verkar stora delar av de ukrainska framgångarna de senaste månaderna komma genom heroiska insatser av framförallt frivilligförband i dess rätta bemärkelse. Dessa före detta värnpliktiga med stöd av Afghanistanveteraner som rådgivare är möjligen inte lika tekniskt skickliga som sina yrkessyskon, men besitter den viktigaste egenskapen i all krigföring – nämligen viljan.

Fullt så illa är det inte här hemma, men bristen på övning är besvärande och snart kommer det att börja gapa tomt på materielhyllorna här också. På den ryska sidan fortgår rustningsprogrammet i oförminskad styrka. Det innebär att den relativa styrkan förändras negativt över tid, så länge vi inte förstärker försvaret på riktigt.

…………………………..

Det kan inte vara lojalt mot försvarsuppdraget att låta det strukturella underskottet för en alltför svag och olämplig organisation bestå. Om vi nu har kastats tillbaka 25-50-75 år tillbaka när det gäller spänningar i Europa, så måste vi ta tillbaka försvarsförmågan så fort som möjligt. Det går alltid att trappa ned om läget ljusnar, men inte springa ifatt.

Tyvärr är jag pessimist, eftersom statsmakterna agerar som om inte Ukraina hänt. Det är tydligt att många av de som gör anspråk på att leda oss i olika samanhang är överväldigade av skeendet och inte förmår att ta in vad som pågår. De befinner sig antingen i ett förnekelsetillstånd som fas i en krisreaktion eller så vill de som fattar inte gå mot strömmen.

Så här kommer några avslutande ord att stanna upp kring.

Kommer du ihåg september 2011 under avslutningen av Libyenkrigets första del? Då rapporterade FN att det dött sammanlagt 2500 under revolten i Syrien som inletts sex månader tidigare. På samma nivå – drygt 2500 – ligger idag förlusterna i Ukraina ett halvår efter Krim.

Syrien idag, tre år senare: 191 000 döda, 3 miljoner flyktingar utanför landet, 6 miljoner internt, kemiska attacker, IS etablerad i regionen, skärmytslingar i Libanon.

Vad är Sveriges beredskap om Bachman Turner Overdrive’s You ain’t seen nothing yet gäller även för Ukraina?

Mer av samma författare