Den ryska uppmarschen kring Ukraina liknar ett skådespel där åskådarna med teaterkikare kan följa allt som sker på scenen i detalj. Men ser vi också en revolution när det gäller framtida krigföring? Är den tiden förbi när det var möjligt att genomföra ett överraskande angrepp?

Vikten av att överraska motståndaren har i militära sammanhang alltid framhållits som en avgörande komponent i krigskonsten. Sun Tzu säger ”förbrylla, vilseled och överraska fienden”. Clausewitz, ”Överraskning är inte bara ett medel för att uppnå numerär överlägsenhet; men bör också betraktas som en grundläggande (krigförings-)princip på grund av sin moraliska effekt (påverka fiendens stridsmoral).  Arméreglemente del 2 från 1995 skriver ”Överraskning eftersträvas alltid… ” och ägnar sedan en hel sida för att beskriva hur det kan uppnås. I Försvarsmaktens skrift Militärstrategisk doktrin från 2016 sägs ”Överraskning förblir en viktig komponent i hotbilden”.

Fördelarna med att överraska motståndaren gäller alla nivåer. Från strategiska överfall som Pearl Harbour, eller operativa överraskningar som Ardennerna 1940 och Suezkanalaen 1973 till taktiska överraskningar som luftlandsättningen på det belgiska fortet Eben Emael.

Inget talar för att överraskning inte skulle vara en viktig framgångsfaktor även i framtiden – men kommer det att vara möjligt?

Det är uppenbart att en uppmarsch av den storlek som vi sett kring Ukraina de senaste månaderna inte går att dölja. De sensorer som kan upptäcka vad som sker är alltför många och för bra. Övervakningssatelliter med SAR- teknik, (Synthetic-aperture radar) har idag förmågan att även i mörker och dåligt väder upptäcka enskilda stridsvagnar och robotfordon. Den här typen av information finns kommersiellt tillgänglig. Den är inte längre förbehållen välfinansierade och tekniskt avancerade underrättelsetjänster. Kombineras det satelliterna ser med information från kvalificerade drönare och signalspaning kommer det inte vara många fysiska aktiviteter som kan hållas dolda. Analyseras dessutom informationen i realtid med stöd av AI kommer det inte vara lätt att förbereda ett större militärt angrepp utan att det upptäcks i ett tämligen tidigt skede. Till detta bör läggas sådan information som kan hämtas på internet eller i mobilnät i form upplagda bilder från mobiltelefoner, avlyssnade konversationer, platsinformation om var en person befinner och hackade meddelanden. Nej, att dölja en uppmarsch, eller större förbandsförflyttningar överhuvudtaget, låter sig inte göras.

Problemet att åstadkomma överraskning är inte begränsat till den operativa nivån, även på stridsteknisk och taktisk nivå; hos plutoner, kompanier, bataljoner och brigader kommer det krävas ett nytänkande avseende hur åstadkomma överraskning. Konflikten i Nagorno Karabach, mellan Azerbajdzjan och Armenien, 2020, kan vara en illustration av utmaningarna. Azerbajdzjanska drönare slog där ut viktiga delar av det armeniska försvaret på några få veckor. Drönare av typen TB2 och Harop, köpta ”över disk” från Turkiet respektive Israel, upptäckte såväl som bekämpade mycket framgångsrikt flera olika typer av markmål. Under striderna ska bland annat flera dussin luftvärnsställningar, många artilleripjäser och hundratals pansarfordon ha förstörts av de Azerbajdzjanska drönarna. TB2, och andra likartade system, har en uthållighet på upp mot tjugofyra timmar i luften. De kommer att finnas i anslutning till de flesta tänkbara grupperingsområden nästan oavbrutet. Det kommer att vara svårt att samla förband för att genomföra ett överraskande större anfall, om man inte har medel för att förblinda eller bekämpa drönarna på något annat sätt. Men det kommer inte att räcka. Förverkligas existerande planer när det gäller antalet SAR-satelliter kommer sådana kunna avspana valfritt område på jordklotet var femtonde minut, oberoende av väder och sikt. En tjänst företaget Cappela planerar att kunna erbjuda sina kunder. Satelliter har blivit ett problem även för den taktiska nivån.

Att överraskning är något eftersträvansvärt har inte upphört att vara sant därför att det blivit svårare att uppnå det. Frågan blir; vad kan göras för att skapa överraskning?

På strategisk och operativ nivå kan vi se framför oss att ett angrepp startas direkt ur förbandens fredsgrupperingar, och då med framförallt stående förband. Det gäller såväl mark-, sjö- som luftstridskrafter. Därmed undviker man såväl förflyttningar, vilka sannolikt är omöjliga att dölja, som avslöjande mobiliseringsåtgärder. De förband som ska följa upp de inledande insatserna mobiliseras och flyttas fram först efter att angreppet påbörjats. Operativ rörlighet blir i en sådan modell en avgörande förmåga. För någon som ska angripa Sverige blir då främst transportflyg för bland annat luftlandsättningar och tonnage som kan lastas och lossas snabbt, till exempel moderna färjor, avgörande system. I det här konceptet utgör långräckviddiga bekämpningssystem som kryssningsrobotar också en viktig komponent då de kan verka direkt från sina fredsgrupperingsplatser, utan några röjande förberedelser.

Nackdelen, risken, med modellen är självfallet att om anfallsavsikten röjs i förtid, spionage, något viktigt sambandsnät hackats, eller på något annat sätt, så är risken stor att angreppet misslyckas då de stridskrafter som kan sättas inledningsvis är ganska små. Det senare förutsätter förstås att försvararen disponerar slagkraftiga och snabbt gripbara resurser som kan användas, försättas i hög beredskap, även vid svaga angreppsindikationer.

Dock, det finns en stor fara i att ensidigt satsa på att möta denna typ av överraskande angrepp. Om det ur angriparens synvinkel inte spelar någon större roll om försvararen få tid att förbereda sig, det vill säga försvararen har inte förmåga att tillväxa även om han får en längre tids förvarning, så kommer angriparen självfallet inte välja denna tämligen riskfyllda modell. Han kommer då att ladda upp med det som behövs, även om det syns, och först därefter gå till angrepp.

Även om det inte går att uppmarschera oupptäckt finns det andra sätt att försöka överraska på operativ nivå, främst då kanske med vilseledning. Ett historiskt exempel skulle kunna vara skapandet av general Pattons ”spökarmé” i sydöstra England 1944 inför D-dagen, operation Fortitude. Dess fiktiva existens och gruppering avsåg att få tyskarna att tro att invasionen skulle komma i Calaisområdet, inte i Normandie. Här användes bland annat skenmål och skensignalering i stor skala. För att säkerställa att den blev upptäckt gjorde man det ”lagom svårt” för tyskt spaningsflyg att flyga över området. Det fick inte vara för lätt då skulle tyskarna bli misstänksamma, men heller inte så svårt att de inget upptäckte. Kan man skapa illusionen att motståndaren försöker dölja något, men inte lyckas fullt ut, så blir den inhämtade informationen trovärdigare.

Ett annat exempel kan vara Suezkanalen 1973 där återkommande stora egyptiska övningar i anslutning till kanalen med tiden blev en normalbild som ledde till att israelerna inte reagerade i tid när en ”övning” övergick till ett angrepp.

Båda de här metoderna kan utvecklas. En variant på ”Fortitudemodellen” kunde vara att utnyttja de moderna informationssystemens stora kapacitet och de olika tekniker de använder genom att ”mata” dem med vad man vill att de ska upptäcka. Ju fler olika sensorer som samlar information desto fler olika möjligheter att spela in information som, om det görs skickligt, kan bli ömsesidigt förstärkande.

Bara som en enkel illustration av hur man skulle kunna bygga upp en skenbild idag – verkligheten är avsevärt mer komplicerad. Något upptäcks av källa A (t ex en satellit ser slarvigt igenlagda stridsfordonsspår), konfirmeras av källa B (drönare som upptäcker några avsiktligt dåligt maskerade skenmål) och källa C (några soldater som ”ringer hem” på mobilen till familjen i ett i övrigt extremt radiotyst område). Den här metoden är ”dual use”. Den kan användas till att få motståndarens underrättelsetjänst att dra slutsatsen; ”vi har hittat fiendens anfallsförband, här kommer anfallet att ske”. Men den kan också vara en metod att ekonomisera med egna förband. Skapa en bild av att ”här är försvaret starkt”, och förhoppningsvis få angriparen att avstå från att angripa den platsen, eller förbruka resurser på att bekämpa skenmål. I vad mån anekdoten från andra världskriget om det tyska skenflygfältet som britterna bombades med skenbomber av trä är sann eller inte tvistar de lärde om. Dock, dåligt genomförd vilseledning är bortkastad möda, det är en svår konst.

Ser vi på taktisk nivå så kommer möjligheterna att uppträda i större förband, och även bedriva statisk strid, att bli mindre. Det kommer framtvinga ett antal anpassningar i hur vi för striden, utveckling av olika signaturdämpande åtgärder och införande av medel för att bekämpa eller på annat sätt neutralisera en fiendes olika underrättelsesystem. Det skulle leda för långt att här försöka beskriva alla de åtgärder som kan vara aktuella och olika forskningsprojekt som borde initieras. Men att det måste göras är uppenbart.

Sammantaget innebär den tekniska utvecklingen att även små stater idag har möjlighet att skapa sig underrättelseunderlag som tidigare bara var förbehållet ett fåtal större stater. Den möjligheten bör vi inte försitta. Där kan man förundra sig över den styvmoderliga behandling som rymd- och drönarområdena fått i det senaste försvarsbeslutet. Dock, och det är ett stort dock, med enbart information vinns inga krig – det behövs verkanssystem också. Vad ska man annars med informationen till?

Författaren är generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, operationsledare i Östra Militärområdet och regements- och brigadchef på P 18. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: T v Carl von Clausewitz (Källa: Wikimedia Commons) och t h en spaningssattelit (Källa: Shutterstock.com)

Mer av samma skribent