I NATO handlar det mesta just nu om Ukraina som många hoppas ska bli nästa medlemsland efter Sverige. Jämfört med det framstår den svenska medlemskapsprocessen faktiskt som en rätt enkel match.
Vid toppmötet i Vilnius i juli rundade man frågan genom en elegant kringmanöver. Men till NATO:s 75-årsfirande i Washington, DC nästa sommar lär det inte längre gå att ducka.
För det är Ukraina som det mesta kretsar kring i NATO, och det medlemskap i försvarsalliansen som landet har traktat efter i åratal. Och som har varit en punkt på NATO-dagordningen i hela 15 år vid det här laget.
Nu är tålamodet definitivt på väg att ta slut i Kiev.
Inte för att det råder någon som helst brist på sympatier för den ukrainska frihetskampen. Tvärtom; ”your fight is our fight, your security is our security and your values are our values”, som generalsekreterare Stoltenberg uttryckte det med president Zelensky vid sin sida efter det första mötet i det nya NATO-Ukraine Council på ministernivå i oktober.
Vilket för övrigt även var Zelenskys första besök i NATO-högkvarteret sedan det ryska anfallskrigets början förra året.
Men att det naturliga nästa steget är just medlemskap råder det inte lika stor enighet om bland de 31 allierade. Så har det varit alltsedan det famösa Bukarest-toppmötet 2008 som slutade med en kompromissformulering om att Ukraina – och Georgien – ”will become members of NATO”.
Någon gång i en obekant och ospecificerad framtid.
Den formuleringen har alltsedan dess närmast rituellt upprepats vid varje toppmöte.
Då var det USA och dess president George W. Bush som drev frågan om MAP-status för Ukraina och Georgien; alltså en Membership Action Plan som den som Sverige och Finland klarade av i rekordfart förra sommaren, och som enkelt kan beskrivas som förstadiet till medlemskap.
Tyskland och Frankrike stretade däremot energiskt emot 2008 tillsammans med bland annat Italien och Spanien, och i brist på den enhällighet som krävs för varje beslut i NATO sköts frågan därmed på framtiden.
Att det funnits fog för oro besannades av det ryska angreppet på lilla och sårbara Georgien i augusti samma år, just som västvärldens uppmärksamhet upptogs av tv-sändningarna från sommar-OS i Beijing.
Och att Georgienkriget inte varit någon isolerad händelse visade sig redan några år senare med det första ryska angreppet på Ukraina i februari 2014. Båda länderna hade ju gjort det i ryska ögon allra mest förbjudna; att närma sig EU och NATO.
Denna gång var reaktionen från väst och NATO desto kraftfullare. Efter ett decennium och mer av terrorbekämpning i fjärran land efter terrorattackerna den 11 september 2001 gjorde NATO nu en skarp u-sväng tillbaka till det som alltid varit och förblir alliansens kärnuppgift: det kollektiva försvaret av medlemsländernas territorier och säkerhetsgarantierna i Artikel 5.
Ukraina och Georgien upptogs båda – liksom bland annat Sverige och Finland – i NATO:s splitternya program för fördjupat samarbete med den allra närmaste kretsen av partnerländer, Enhanced Opportunities Partnership (EOP).
Men att nära inte skjuter någon hare – och att avskräckning bara uppnås av ett faktiskt NATO-medlemskap – upptäckte ukrainarna på allra brutalaste vis förra året när de vaknade till en fullskalig rysk invasion av sitt land.
Stödet från väst till Ukraina har alltsedan dess varit massivt. Den ena röda linjen efter den andra har passerats alltmedan vapensystemen som levererats till Kiev har blivit alltmer sofistikerade och avancerade.
Men även om leveranserna till stora delar koordineras av NATO är det bidrag från enskilda länder det handlar om; NATO ger inget ”eget” stöd – och några NATO-lager av försvarsmateriel finns för övrigt inte heller.
Och i Bryssel undviker man noga att dras in i kriget mot Ryssland. Liksom i Washington, DC.
Nu är förhållandena nämligen de tvärs omvända mot i Bukarest: nu är det USA och president Biden som bromsar, väl medveten om att det i slutänden är den amerikanska kärnvapenarsenalen som står för alliansens säkerhetsgarantier.
I Vilnius fick Ukraina därför nöja sig med ett tröstpris i form av avskaffad MAP-process den dag det blir aktuellt, och ovan nämnda NATO-Ukraine Council, där NATO och Ukraina möts på jämbördig nivå och som dessutom har en beslutsfattande funktion.
För innan det kan bli dags att ta det avgörande steget in i kretsen av medlemskretsen är det ett antal reformer som måste till i Kiev. Inte minst krävs ytterligare insatser för att råda bot på korruptionen.
Men först och främst är det förstås en central fråga som lägger hinder i vägen; att Ukraina ligger i krig med sin stormaktsgranne och att delar av det ukrainska territoriet idag befinner sig under rysk ockupation.
I höstas lanserades emellertid en ny idé från en gedigen NATO-veteran; förre generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen som har föreslagit att Ukraina skulle kunna komma med i NATO utan de östra, ryskockuperade delarna.
Tillsammans med Zelenskys rådgivare håller Fogh nu på att reda ut alla praktiska frågetecken kring planen, som hur och var gränsen österut skulle dras – för fronten lär ju flytta på sig – och hur man ska kunna undvika att områdena i öst förvandlas till en ”frozen conflict”.
Till gengäld skulle, som Fogh påpekat, NATO berikas med en ny medlem vars försvarsförmåga har imponerat stort sedan krigets dag ett. Och den dag kriget väl är avslutat lär NATO i vilket fall som helst få en viktig roll i det omfattande återuppbyggnadsarbete som då väntar.
Dessutom brådskar det, nu när stödet för Ukraina ser ut att avta i den amerikanska kongressen, där Israel dessutom har seglat upp som en tung rival om de militära resurserna alltsedan Hamas blodiga massaker den 7 oktober.
Kampanjen för att få Ukraina med som NATO:s 33:e medlemsland är med andra ord i full gång. Och jämfört med den ter sig det svenska medlemskapet trots allt som en rätt enkel match.