Av Johan Wiktorin, ledamot avdelning I

Rubriken är vald för att spegla två märkliga fenomen om den militära operationen som Försvarsmakten bedriver i Stockholms mellersta och södra skärgård.

Det första är att det är en ubåtsjakt som pågår, och inte en underrättelseoperation. En sådan (ubåtsjakten) bedrivs proaktivt, antingen som fri eller bunden till exempelvis ett eskorterat objekt (trupptransportfartyg till Gotland). Målsättningen är att hindra en motståndare att bedriva verksamhet i ett visst område eller för ett visst ändamål. Genom ett proaktivt agerande kan de egna styrkorna få verksamheten att upphöra.

En delmängd i en ubåtsjakt är att bedriva underrättelsetjänst genom att genomföra exempelvis inhämtning med olika typer av källor. Den analyserade informationen tjänar sedan som beslutsunderlag för att aktivt ta initiativet genom dispositioner av förband med bestämda uppgifter. Dessa utförs för att få motståndaren att göra som man vill, i det här fallet att upphöra med sin verksamhet på svenskt vatten. Ubåtsjakten kan ske med vapeninsats, med eller utan förvarning, men är inte en nödvändighet för definitionen.

För våra soldater och sjömän är detta på liv och död, alldeles oavsett om Högkvarteret undviker ordet ubåtsjakt. De spanar, javisst, men är beredda att omedelbart fälla sjunkbomber, om så krävs. Att det sedan finns brister när det gäller kapaciteten att använda ubåtsjakthelikoptrar är en sak, men de insatta fartygs- och amfibieförbanden är ingalunda menlösa och har andra resurser för att driva bort en trolig inkräktare.

Vi kan gå till den potentielle motståndaren, som är den som bedriver en riktig underrättelseoperation. Det innebär att verksamheten genomförs dolt i så stor utsträckning som möjligt. Om det är en främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, så är det ett militärt företag som syftar till att förbättra den egna lägesbilden i området. Vad gör det svenska försvaret? Hur förflyttar vi egna enheter i området i händelse av konflikt? Kan vi förstå eller lära oss hur svenska enheter skulle agera i motsvarande situation?

Detta är väsensskilt från de teorier om att Ryssland skulle demonstrera sin överlägsenhet för oss. Det har framförts att man skulle skratta åt det svenska försvaret i de ryska specialstyrkorna, vilket förefaller vara en pose i så fall. Ett professionellt specialförband, ryskt, svenskt eller amerikanskt, underskattar aldrig sin motståndare. Man förbereder sig minitutiöst och skyr slumpen. Detta beroende på att man är sårbar, om man upptäcks.

Det vill säga, med ett kraftigt neddraget svenskt försvar med förmågebrister kan risktagningen vara klart acceptabel så länge det går enligt plan, men blir man upptäckt har risken drastiskt förändrats. Man har fortfarande undervattenssystemens smygenskaper som stor tillgång, men försvararen är på alerten och kan använda tiden på sin sida med överlägsen fart och passiva system.

På den strategiska nivån kan vi jämföra med 80- och 90-talet. I takt med att kränkningarna fortsatte utvecklade Sverige sin ubåtsjaktförmåga kraftigt och i slutet av 80-talet var man så farlig att dessa föll brant före Sovjetunionens fall. Det skulle kunna bli väldigt kontraproduktivt för Ryssland att öppet stimulera Sverige att förstärka sin ubåtsjaktförmåga ordentligt, eftersom det skulle försvåra underrättelseoperationer.

Om det är främmande undervattensverksamhet utanför Stockholm, så är min tolkning är att man just stött på slumpen. Kanske i form av ett tekniskt fel, och därför nu befinner sig under urnästling ur området, jagade av främst våra marina insatsförband.

När operationen sen är avslutad vidtar analys av skeendet. Här är det viktigt att inte fastna i detaljer, utan att ta till sig det stora mönstret. Hur starka behöver vi vara för att motstå påtryckningar och bidra till stabilitet i närområdet (?) är den helt centrala frågan. Då föreslår inte ett par hundra sjömän och fem framforcerade ubåtsjakthelikoptrar långt, kan jag lova.

Så länge Rysslands ursinniga upprustning fortsätter måste vi förstå att risken ökar strategiskt för varje månad, så länge vi inte gör något. All kraftmätning är relativ.

Mer av samma författare