av Lennart Uller

Résumé

In his Government report on submarine violations of Swedish territorial waters, Perspektiv på ubåtsfrågan (2001), the investigator, Ambassador Rolf Ekéus, writes that the Soviet Union alleges that in October 1981 a Soviet submarine, the U 137, ran aground on the Danish small island of Christiansö, 25 km northeast of Bornholm Island. Hence real and serious search operations should have been aimed towards the beaches of this island. However, that is not the case with the Soviet “Search Operation” depicted by the investigator. It is a simple cover-up. In spite of this, the investigator uses it to substantiate the U 137’s intrusion as unintentional. Details the investigator further gives on the intrusion are not substantiated and are partly incorrect. The finely tuned maneuvering of the U 137 in the navigation log remains conclusive evidence that the navigator of the U 137 knew well he was heading into Swedish territorial waters. The investigator invents allegations against General Lennart Ljung, at that time Sweden’s Supreme Commander, claiming he preempted the government’s ability to deal with the U 137 other than as an intruder. However, no trace of such a decision can be found; on the contrary, the Government acted independently in its own capacity and consequently Prime Minister Thorbjörn Fälldin had a firm grip on all proceedings.

 
OM U137:S INTRÅNG i Gåsefjärden utanför Karlskrona hösten 1981 var avsiktligt så talade också mycket för att Sovjet var starkt inblandat i övrig undervattensverksamhet. 1995 års ubåtskommission har i fullständig enighet, inkluderande dissidenten Anna Christensen, kommit fram till att U 137:s intrång inte kunde vara annat än avsiktligt. Denna ubåtskommission bestod av akademiker obundna av myndigheter och tidigare bedömningar. Ordföranden, professor Hans G Forsberg, är inom sitt fackområde, ingenjörsvetenskap, en internationellt erkänd person. Övriga ledamöter åtnjuter likaledes högt anseende.

Perspektiv på ubåtsfrågan
Med utredningen Perspektiv på ubåtsfrågan 2001 av ambassadör Rolf Ekéus, ledamot i vår akademi, förhåller det sig på ett speciellt sätt. Utredaren ”vill att [U 137] skall framstå som en oavsiktlig inträngning” meddelade sekreteraren Matthias Mossberg utredningens experter.1

Denna för mig hittills obekanta inriktning ger onekligen perspektiv – kanske mindre på ubåtsfrågan men mer på Ekéus utredning. I Tidskrift i Sjöväsendet (TiS) nr 4/2013, har den militäre experten i utredningen, konteramiralen Göran Wallén, nu åter tagit till orda och skriver: ”Att fartygschefen fått i uppdrag att gå in i Gåsefjärden kan nog sägas vara helt klarlagt.”

I denna artikel granskas den bild utredningen förmedlar (vilket inte påverkas av vad som må finnas i utredningens arkiv). Arbetet kan ses som ett blygsamt komplement till de viktiga undersökningar som gjorts av ledamöterna Bengt Gustafsson och Mikael Holmström.

”Sökoperationen”
Utredaren skriver på sida 76 att U 137:s befälhavare Gusjtjin trott sig stå på grund på Christiansö från kvällen den 27 oktober. En sovjetisk sökoperation efter U 137 måste alltså inriktas mot stränderna runt Christiansö, vilket ej är fallet. ”Söker” man någon annanstans rör det sig då istället om en skenoperation. Utredarens bortser från detta och bestämmer ett ”sökområde” som inte är inriktat mot Christiansös stränder.

(Bild 1)

En sovjetisk ”genuin sökoperation”2 för att hitta U 137 är det viktigaste stödet utredaren anger för att intrånget skulle vara oavsiktligt. Han utgår från en av FRA den 28 oktober avlyssnad angivelse till sovjetiska flygplan av U 137:s senaste position.3 Den position FRA avlyssnat är en latitudgrad fel i förhållande till vad som skrivits in i ubåtens loggbok för 2100 kvällen innan4 (en timme efter grundstötningen som enligt fartygschefen Gusjtjin ägde rum kl 1957 svensk tid den 27 oktober).

Denna position sändes i klartext5 – övrig signalkommunikation var krypterad. Grundat på dessa uppgifter från FRA har ”Utredningen … funnit att sovjetiska flygplan och fartyg först dirigerats till ett område öster om Bornholm, ca 120 km söder om Karlskrona. Där har flygplanen under morgonen och förmiddagen spanat mer än sex timmar utan resultat.”6 Detta är fel.

Verkligheten ser ut så här.7 Enligt Ekéus utredare ska ett första plan ha flugit på morgonen på 300 meters höjd öster om Bornholm. Det var uppsnappad radiotrafik med detta plan som fick utredaren att bestämma att en sökoperation ägt rum. Det sökområde utredaren fastställt ligger som närmast 15-19 km från Christiansö men sträcker sig därefter inte längs utmed gränsen till danskt luftrum (vilket är det logiska om man verkligen söker efter U 137 på grund på Christiansös stränder). Nej, det sträcker sig österut – bort från Christiansö – drygt 2 mil längre ut i öppna havet. (Jfr bild 1)

Svensk luftbevakning har minst två, högt belägna, kraftfulla radarstationer igång på morgonen den 28 oktober, en på Romeleåsen och en PS-66 i Olofström. Ingen av dessa radarstationer fångar något flygplan 20-30 km öster om Bornholm den aktuella tiden. Dessa radarstationer täckte betydligt lägre höjd än angivna 300 meter.8 Inte heller genom dansk radarövervakning är något sådant ”sökflygplan” på morgonen känt.

Kl 1048-1152 och 1229-1322 flyger ett andra plan c:a 5 mil östsydöst om utredarens sökområde, 7,5 mil från Christiansö. 1255-1411 flyger ett tredje plan på över 2 000 meters höjd c:a 22 mil från Christiansö.9 Dessa två flygplan (fångade på svensk radar) kan alltså än mindre förknippas med någon sökning mot Christiansö.

Det saknas sålunda varje indikation på radar att någondera av flygplanen skulle kunnat ha sökt efter U 137 på grund långt borta på Christiansö. Ändå ingår de i utredarens presenterade ”genuina sökoperation”. Två och en halv månad senare säger utredaren emellertid något annat. Efter att ha sett de radarbilder journalisten Holmström fått fram svarar han på frågan om man vet att det varit en sökoperation: ”Nej. Man är ju inte tankeläsare. Men vad som saknats tidigare var ju en redovisning av att något hände. Det är det som jag tagit upp.”10

Men, utredaren har av uppgifter från signalspaningen – utan tankeläsning – ändå bestämt ett sökområde. Hans sökområde saknar dock inte bara faktisk koppling till en sökning mot (den med all sannolikt kärnvapenbärande) U 137 på Christiansö. Det ligger dessutom 2-4 mil norr om positionsangivelsen i klartext (avseende U 137) till det första flygplanet.

Flygplanen har haft god tid att planera sina flygningar. De första fartygen skickas nämligen ut redan 0300 den 28 oktober enligt sedermera konteramiralen Baltuska som ledde navigeringen av fartygen.11 Detta kan tidsmässigt stämma med de meddelanden FRA avlyssnade under natten från U 137 till hemmabasen. Dessa fartyg går med direkt kurs på Karlskrona.12 De har alltså heller inget att göra med en sökoperation mot U 137 grundstött på Christiansö.

(Utredningssekreteraren Mossberg har uppgett att det finns en bild i uteredningens arkiv, med stöd av signalspaningsuppgifterna, på hur fartygen ska ha förflyttat sig i en sökoperation. En bild utifrån FRA:s signalspaning, grundad på samma underlag som utredningen haft, publicerades i Svenska Dagbladet den 17 december 2001. Den visar rörelser av två jagare ett par landmil öster om utredarens sökområde, 6 landmil öster om Christiansö. Den första, jagaren Kaslin 462, viker av söderut 1130 från sin kurs mot Blekinge strax efter det att en svensk officer, kommendörkaptenen Karl Andersson kommit ombord på U 137; avvaktar sedan nästa jagare, Kildin 351 som löpt ut senare.  Den långsammare bogserbåten Loksa går från sin bas Liepaja i Lettland hela tiden med direkt kurs mot Blekinge.)                  

Soluppgången 0800 den 28 oktober möjliggör för fartygsledningen på U 137 att studera skärgårdslandskapet runt om grundstötningsplatsen. De kunde snart konstatera att U 137 stod i en av skär, kobbar och öar fylld arkipelag med fast land skymtande i fjärran. Någon likhet med Christiansö, 25 km NO Bornholm finns inte.

(Bild 2a)

 

(Bild 2b)

Vore man grundstött på Christiansö södra, östra eller norra strand skulle havet i övrigt runt om ubåten vara helt öppet. Om man istället stod på västra sidan av Christiansö, i gattet mot Fredriksö, stämde det heller inte eftersom den bro som förbinder dessa båda öar inte kunde återfinnas; gattet är 30-80 meter brett. Gattet vid Torumskär var ca 500 m brett. Om man stod på grund väster om Fredriksö mot Graesholm är gattet 200 m och man skulle sett det fria havet runt om öarna i övrigt och inget fast land någonstans. (Jfr bild 2 b)

Senast inom en timme efter soluppgången, alltså 0900 måste det stått klart att man inte stod på grund vid Christiansö. Det kan noteras att Gustjin och stabskommendören Avsukjevitj hade en betydande navigeringserfarenhet.

Ett par timmar efter det att man på U 137 kunnat klarlägga var man alltså inte kunde befinna sig och var man – åtminstone ungefärligen – befann sig, nämligen i Blekinge skärgård, kommer alltså en stund efter 1100 kommendörkaptenen Andersson från Örlogsbas Syd och gör sitt första besök ombord. Utredaren skriver: Andersson ”begärde att man skulle ta upp ett sjökort varvid en officer kom upp med ett hoprullat sjökort, med bildsidan utåt”.13 Detta skulle tjäna som underlag för fartygsledningen att visa var man trodde U 137 befann sig. Denne officer måste bedömt att detta kort var det relevanta kortet för att visa var U 137 stod på grund. Det förefaller därför troligt att detta sjökort använts när man navigerade in mot Gåsefjärden för att kunna utföra det antal små sid- och djupändringar av kursen som gjordes14 eftersom man befann sig i skärgårdsvatten med seglingsdjup varierande mellan 15 och 5 meter.

Utredaren talar om att Torumskär (utanför vilket U 137 grundstött) var utmärkt på det allmänna svenska sjökortet – U 137 bör åtminstone haft detta nautiska underlag. Man kan också ha haft något motsvarande det mycket detaljerade sjökort svenska marinen har. Ett sådant återfanns på en sovjetisk ubåt i samband med skrotning av densamma i Finland.15

Efter att ha lämnat U 137 rapporterade Andersson – ”på färsker gärning” – till sin chef att det var ett detaljerat sjökort över Blekinge skärgård han hade sett.16 Den bedömning Andersson gjorde då, 1981, berörs emellertid inte av utredaren. Det sjökort som föranledde Anderssons iakttagelse och rapport var i vart fall ett s k skärgårdskort. (Så långt accepterar utredaren vad Andersson 20 år senare kan berätta av vad han minns av händelsen – men det finns bara en skärgård i södra Östersjön, Blekinge.) Utredaren skriver: ”Detta observerade också Avsukjevitj som omgående ”föste ner officeren genom luckan”17 efter ett annat kort. Detta betyder att Avsukjevitj inte ville att svensken skulle se det kort som hans officer hade funnit naturligt att visa när man stod på grund vid Torumskär.

Officeren kom då istället upp med DECCA-kortet över södra Östersjön. Denna karta saknar de detaljerade djupangivelser U 137 måste ha utnyttjat vid sitt inlopp mot Gåsefjärden.18 Redan detta DECCA-kort visade emellertid att det, som sagt, bara finns en skärgård i södra Östersjön, Blekinge. Inget annat kustområde i södra Östersjön – norr, söder eller öster om Bornholm – har någon skärgård.

Gustjin och Avsukjevitj hade en rent allmän kännedom om södra Östersjöns kustlinje som måste bekräftat den entydiga slutsats DECCA-kortet, det nedskickade skärgårdskortet och studiet av skärgårdsterrängen måste ha lett fram till: U 137 stod i Blekinge skärgård. Detta måste ha stått klart inom en timme från soluppgången – alltså senast 0900. Detta måste också ha rapporterats till hemmabasen för att korrigera den tidigare angivelsen (att man trott sig stå på Christiansö). Eljest skulle ingen sovjetisk bärgning kunna ske under eftermiddagen, vilket fartygsledningen visste att berätta för Andersson.

Trots att detta rapporterats till hemmabasen hävdar utredaren att sovjetmyndigheterna lät flygplanen flyga fram och tillbaka i en sökoperation, 10 mil söder om den plats man genom U 137:s rapport till hemmabasen fått veta att U 137 grundstött på. Detta sker enligt utredaren under ytterligare tre timmar eller t o m i fem timmar om man räknar in det tredje planet som flög till 1411. Vem leder en ”genuin sökoperation” efter en försvunnen kärnvapenubåt på det sättet?

Genom radarbilderna vet vi att utredarens version inte stämmer med verkligheten.  Frågan är då – varför valde Ekéus att avstå från att kontrollera radarbilderna? Varför nöja sig med enbart signalspaningen (vilken Ekéus torde känna till är mindre säker) och FRA:s uppgifter men samtidigt utelämna t ex den mängd meddelanden som utväxlades från U 137 under natten? (Dessa meddelanden föranledde ju bl a att bärgningsstyrkan löpte ut 0300 – och enligt Baltuska – gick direkt mot Blekinge.19)

Vilseledning – skenoperation eller sökoperation
Man kan naturligtvis hävda att Sovjetunionens militära myndigheter inte alltid var kompetenta. Men att som utredaren hävda att sökoperationen under hälften av tiden fortsatt skedde över ett havsområde 10 mil från den plats ubåten vid det laget hunnit rapportera förefaller mer än egendomligt. Utredaren säger att ”något hände” – men detta hade alltså inget att göra med en seriös sökoperation mot Christiansö. Utredaren fäster en anmärkningsvärd och – för den bara obetydligt initierade högst ovanlig – tilltro till vad signalspaning kan ge säkra besked om.

Alla som har någon erfarenhet av militära stabs- eller signalövningar eller har någon militärhistorisk kunskap vet hur enkelt det är att genom signaltrafik ge en vilseledande bild av en operation som inte äger rum i verkligheten. (Ett mer känt exempel än U 137 är hur de allierade under andra världskriget lyckades stärka Hitlers uppfattning att den verkliga invasionen av Europa skulle komma att ske i området runt Calais och att de luftlandsättningar och landstigningar som genomfördes i Normandie den 6 juni 1944 bara var en skenoperation)

Det får förutsättas att utredaren och hans sekreterare åtminstone hade en allmän uppfattning om vad luftbevakningens radarbilder kunde ge för att verifiera FRA signalspaningsuppgifter och det sökområde man angett för läsaren. Tack vare Holmström vet vi hur det flyg som enligt utredaren ”spanat mer än sex timmar”20avtecknade sig på radarn. Om vi nu ska tro att det första planet flög inom utredarens sökområde (ej inriktat mot Christiansö), även om det märkligt nog inte syns på två svenska radarstationer med god låghöjdstäckning, kan alltså konstateras att inget av flygplanen kunde ha spanat mot Christiansö där U 137 ska stå på grund.

Det rörde sig heller inte om ett antal flygplan som systematiskt sökte i närheten av och längs utmed danskt luftrum mot Christiansö från olika riktningar. Det var ett begränsat antal flygplansrörelser med en viss signaltrafik, särskilt positionsangivelsen i klartext till det första planet, som producerar en bild i FRA:s signalspaning av en typisk skenoperation. I denna ingick kanske inte ens de senare två planen som flög över södra Östersjön halvvägs mellan U 137 och de sovjetiska flottbaserna. Dessa var troligen relä-flygplan för att förbättra radiosambandet, särskilt UKV, till U 137.21 När fartygen sedan kom närmre svenska kusten behövdes inte flyget för relätrafik (efter 1411).

Sekreteraren uttryckte redan sex veckor efter offentliggörandet av utredningen (som mötts av ifrågasättanden) sin tveksamhet – ”vi vet inte” – om det förevarit någon sökoperation. Ungefär samtidigt säger också den militäre experten, konteramiralen Wallén, att vi inte vet om det är en ”cover”. Och samme Wallén avslöjar alltså långt senare, 2013, följande: att ”fartygschefen fått i uppdrag att gå in i Gåsefjärden kan nog sägas vara helt klarlagt.” Denna Walléns slutsats måste väsentligen emanera från hans arbete som expert i utredningen. Hur kan utredaren ha kommit till en så helt annan slutsats än den hans egen militäre expert kommer fram till?

Rolf Ekéus har – med semantisk förfarenhet och förslagen redigering – lyckats bibringa den grupp läsare, som vill nedtona Sovjets roll i undervattensverksamheten, föreställningen att en ”genuin sökoperation” ägt rum. Han struntar i att en sådan måste varit inriktad mot Christiansö om det är U 137 man söker efter!

Han vidhåller detta också sedan försvarets analys av bilderna finner att någon sökoperation inte ägt rum. Därigenom uttalar han en indirekt misstro till Försvarsmaktens bedömning. Det intressanta är då att han inte ser till att andra experter analyserar dessa, för trovärdigheten av hans resonemang om U 137, avgörande bilder. Genom att avstå från denna ytterligare kontroll kan han fortsatt hävda att ”vi vet inte” om det varit en sökoperation. Något hände22 räcker för att utredaren ska kunna fortsätta sitt prat om en ”genuin sökoperation”.

(Bild 3)

Utredarens anammande av en sovjetisk skenoperation ska ställas mot vad experten Wallén skriver inte, bara i TiS 4 2013, om att U 137:s fartygschef fått i uppdrag att gå in i Gåsefjärden. Wallén skriver också att ubåten två gånger under sin väg (bild 3) mot Gåsefjärden fastställde sin position i ytläge. Detta vet också Ekéus, men han förtiger dessa avgörande fakta för läsaren. Han avstår från att kontrollera de radarbilder som skulle kullkasta hans skriverier (baserade på den mer osäkra signalspaningen). Ekéus ”genuina sökoperation” – är ett rent falsarium. (Ytterligare ett finns i detta kapitel av utredningen och berör ÖB, Lennart Ljung, vilket jag återkommer till). Den främsta grunden i utredarens argumentation för att få intrånget att framstå som oavsiktligt faller därmed bort.23

Sedan rykten inom svenska försvaret börjat spridas om U 137:s grundstötning den 28 oktober går svensk incidentberedskap upp. Divisionschefen Jan Andersson från F 11 i Nyköping berättar följande:

”Det ledande fartyget var en modern jagare av typ Krivak. Jag började fotografera men när jag passerade jagaren var det inte som det brukar vara med personal på däck som vinkade och tittade. Jag drabbades av en obehaglig känsla när jag såg att alla luckor var stängda och att ingen människa syntes på däck. Jag konstaterade att det inte var så hälsosamt att vara så nära som jag var. Jag uppfattade det som att jagaren var beredd för något allvarligare än jag sett vid tidigare möten.”24

Varför skulle fartyg på väg för en sökoperation uppträda på ett sätt, som den erfarne spaningsofficeren Andersson upplever som hotfullt? Man är ju på väg att leta efter en ubåt öster om Bornholm. Vad förväntar man sig möta där, ute till havs, som ger anledning till en beredskap innebärande stängda luckor och ingen personal på däck (alltså en grad av stridsberedskap)?

Hur skulle man då optimalt se eventuella överlevande om det varit en olycka? Kan detta stämma med att man var på väg mot utredarens sökområde – långt utanför danskt territorialvatten och luftrum? Skulle danska förband där påfordra en sådan beredskapsgrad? Eller – för det fall man redan nåtts av budet om var U 137 i verkligheten står, i Blekinge skärgård – stämmer i så fall en grad av stridsberedskap med att U 137:s intrång varit oavsiktligt och en följd av fel på navigationsutrustningen?

U 137 hade ju i så fall varit i sjönöd vilket ju tillåter avsteg från vanliga regler. Vad befarade man att svenskarna skulle göra? (Någon som helst reaktion hade ju då ännu inte kommit från Sverige. Ändå observerade Jan Andersson i sin Viggen något ovanligt – en redan intagen stridsberedskap)

Eller var kanske förklaringen – i själva verket – att man själv inte uteslöt att gå hårdhänt fram? Beredd på en fritagning?

I detta sammanhang kan då noteras att man på svensk sida redan samma kväll – den 28 oktober – upplevde det sovjetiska uppträdandet utanför Gåsefjärden som hotfullt. Två robotbeväpnade jagare gick med 11 knop (i samma vatten där alltså U 137 – med en skicklig navigatör ombord – hade gått i sex knop enligt Sovjets egen uppgift25) i täten på en bärgningsstyrka rätt mot territorialvattengränsen. När styrkan med oförminskad fart passerade 400 m från territorialvattengränsen övergick svenska kustartilleriet till den hoppfrekvens som ska användas i krig. Då avlyssnades signaler med innebörden ”vad gör vi nu”? Jagarna saktar in och stannar på territorialvattengränsen.26 Dagen därpå, den 29 oktober, när Sovjet kvällen innan fått klart besked att någon sovjetisk bärgning inte skulle tillåtas, försökte ändå en sovjetisk militär bärgningsbåt tränga sig in i vårt militära skyddsområde. Den hindrades av en rådig ubåtschef på Neptun, Björn Hamilton.27 Då fanns inte mindre än fjorton fartyg vid territorialvattengränsen. Dolda ombord fanns flera hundra marininfanterisoldater.28 Vilken var deras uppgift?

Det enda alternativet för att marinfanteriet fanns med var en fritagningsaktion. Sovjet uteslöt alltså inte att skicka militära styrkor in i ett svenskt skyddsområde för att få loss U 137. Detta stämmer väldigt illa med att det rörde sig om en bärgningsstyrka för att dra loss en felnavigerad ubåt som råkat förirra sig in på ett neutralt grannlands inre vatten. (Att en fritagning inte genomfördes berodde på att de svenska militära resurserna hunnit växa till så pass att det inte längre vore fråga om att man riskerade skärmytslingar – regelrätta strider hade utbrutit. När utredaren och hans utvalda personer förtiger marininfanteriets närvaro och roll som en fritagningsstyrka döljs viktiga fakta för läsaren. Ganska anmärkningsvärt för en statlig utredning genomförd av ett par svenska ambassadörer med ytterst kvalificerat och kostsamt expertstöd.)

Tidsberäkningar
Trots att U 137 grundstötte den 27 oktober kl 1957 påstår ryssarna i sitt första svar på Sveriges protest något helt annat, nämligen att U 137:s problem började först morgonen därpå, den 28 oktober. Utredaren vill göra troligt att detta visar att man i Sovjet inte visste var man hade sin kärnvapenubåt.

Utredarens skriver sålunda att: ”i det första officiella svaret [meddelade Sovjet den 28 oktober 1800 att] gyrokompassen gått sönder kl. 0630 samma dag. Om så var fallet, kan man naturligtvis inte samtidigt söka sprida föreställningen att båten varit i området öster om Bornholm. Då skulle den svårligen hinna fram till Gåsefjärden till morgonen”.29

Men – man behöver inte hinna fram ”till morgonen”; det är utredaren som hittar på denna snäva tidsgräns.

När utredaren skriver 0630 väljer han dessutom att återge Moskvatid. Då förefaller det ju än troligare att man inte hinner fram ”till morgonen” (det är 0954 rapporten inkommer att U 137 är siktad på Torumskär). Den tid som är intressant är varken Moskvatid eller utredarens oprecisa ”till morgonen”.  Det räckte att U 137 fanns på Torumskär till 0900-0930 för att sedan hinna upptäckas och rapporteras 0954. Och till dess hann U 137 från 0430 svensk tid – mycket väl – fram till Gåsefjärden från sin sist angivna position (en latitudgrad fel) öster om Bornholm.

U 137 har enligt Sovjet en trasig gyrokompass och det var dålig sikt. Det är då rimligt att man, med detta bristfälliga navigeringsunderlag, så länge det är mörkt, väljer att gå i ytläge, upptäcktsrisken är ju liten. När man sedan framåt 0730-0800, efter flera timmar ute på öppna havet, börjar skymta öar måste man säkert ha velat klara ut var man verkligen befann sig. Med en trasig gyrokompass befinner man sig ju i detta läge, som sagt, i någon form av sjönöd, vilket medger vissa avsteg från internationella regler och förbud. Det kunde alltså uppfattas som legitimt att gå djupare in i den skärgård och mot det fasta land som avtecknade sig för att klarlägga var i södra Östersjön man befann sig. (Istället för att planlöst vänta på öppna havet med trasig gyrokompass.)

Sovjets första och andra förklaring
Utrikesministeriet i Moskva får säkert veta under natten att U 137 grundstött på kvällen den 27 oktober. Senare, under förmiddagen den 28 oktober, nås man naturligtvis också, som så många andra, av medieuppgifter, som började spridas omkring 1030-1100 svensk tid, om denna världsnyhet. Man får sedan en rapport om den svenska kommendörkaptenens besök strax efter 1100 och att man på U 137 först sagt att navigationsutrustningen var ”kaputt”30 men att kommendörkaptenen sett och fått bekräftat att gyrokompassen fungerade,31 vidare att fartygsledningen sagt att man stött på grund redan kvällen innan den 27 oktober.32 (Det bör väl noteras att besättningen vid det laget var ganska utmattad.) Senare – under eftermiddagen den 28 oktober – överlämnar svenskarna en protest.  En protest som begränsas till att konstatera att en sovjetisk ubåt står på svenskt inre vatten inom ett militärt skyddsområde utan tillstånd och utan att ha tagit kontakt med svenska myndigheter; Sverige ser mycket allvarligt på denna grova överträdelse av de svenska tillträdesbestämmelserna.33

Förklaringen 1800 den 28 oktober
I den sovjetiska svarsnoten34 några timmar senare samma dag förklaras enligt ovan att gyrokompassen på U 137 hade gått sönder 0630 Moskva-tid den 28 oktober varefter ubåten felnavigerat in på svenskt vatten; när man gick på grund var hastigheten 6 knop. Denna uppgift – ganska apart i sammanhanget – tyder på att man i Moskva bedömde att U 137 dessförinnan gick i en annan, man kan väl förutsätta högre, hastighet ute på öppna havet (fram till dess man nalkas en skärgård och sedan Gåsefjärden). Går man i snitt med 12-13 knop hinner man från positionsangivelsen öster om Bornholm (2 mil söder om utredarens sökområde) till Gåsefjärden till 0900-0930 svensk tid. Hade de som formulerade den sovjetiska svarsnoten dock tyckt att U 137 hade behövt längre tid för att hinna förflytta sig hade man ju bara behövt skriva att gyrokompassen hade gått sönder tidigare t ex 0530 Moskva-tid.

Allt är ju ett påhitt.

U 137 står redan på grund sedan kvällen innan. Moskva vet att svenskarna känner till detta genom vad man på U 137 avslöjat för Andersson. Skulle man emellertid officiellt bekräfta detta i svarsnoten måste man också förklara varför U 137 inte sökt någon kontakt – ens lokalt i omgivningen – liksom varför Sovjet inte tagit upp saken tidigare med Sverige. Men då blir det svårt att komma runt frågan om avsiktlighet. Varför står U 137 där man står utan att ha meddelat sig? (U 137:s ledning måste tveklöst förstå att man står i ett främmande lands territorialvatten. Man säger ju nämligen till Andersson att man trott sig stå på Christiansö.)

När svarsnoten slutligt formuleras omkring 1700 i Moskva är mediabilden den att ”Whisky on the Rocks”(U 137) står på grund men i övrigt utan särskilt mycket detaljer. Genom att man i den officiella svarsnoten ger uppgifter som säger att ubåten fått fel på gyrokompassen så sent som (0630 Moskva-tid) 0430 svensk tid den 28 oktober så att man lagom hann till Torumskär 0900-0930 skulle det precis stämma med rapporten 0954 till Örlogsbas Syd om U 137. Att man officiellt vet att ubåten står på grund i Sverige blir ju faktiskt klart först genom Anderssons besök och bekräftat genom Sveriges radios meddelande 1240. Kort därefter får man Sveriges protestnot. En officiell sovjetisk ursäkt har inte hunnits med.

Genom att iscensätta en sken-/sökoperation försökte man vidare ge stöd för att man inte visste var man hade sin kärnvapenubåt. Men – som sagt – Moskva vet att svenska regeringen känner till att gyrokompassen inte är trasig liksom att U 137 har stått på grund hela natten mellan den 27 och 28 oktober. Men resten av världen vet inget säkert vid denna tidpunkt.

Vad alltså Moskva förser svenska regeringen med är ett erkännande om att man kränkt svenskt territorialvatten men att detta berott på fel i gyrokompassen.

Svenska regeringen gavs härigenom – som Moskva kan se saken – en godtagbar möjlighet att officiellt hävda precis vad utredaren torgför: Vi kan inte utesluta att intrånget var oavsiktligt p g a felet i navigeringsutrustningen. Den sökoperation Sovjet genomfört under många timmar har vi ingen grund för att betvivla – den styrker att intrånget var oavsiktligt. Sverige förbehåller sig dock rätten att bärga ubåten och – efter en ursäkt – eskortera den ut på internationellt vatten.

I förhållande till media och opinion hoppades väl Sovjet, genom uppgifterna i protestnoten och en (taffligt) iscensatt sökoperation, att inte betraktas som en inkräktare. Man försökte rädda ansiktet.

Sovjetunionens första svar stämde utomordentligt väl vad gäller tidsförhållanden och med vad som var allmänt känt vid denna tid. Utredarens slutsats35 på denna punkt är alltså fel.

(Man förstod naturligtvis i Moskva att det inte var säkert att svenska regeringen skulle se frågan så pass enkelt. Man hade förberett andra alternativ. Bärgningsstyrkan var beredd för något tuffare än en vanlig bärgning i ett neutralt grannlands vatten. Ansamlingen av den stora mängden fartyg och marininfanteri kan knappast förklaras på annat sätt än att visa styrka. Styrka för vad? Det får väl antas att man försökte få svenskarna att vika sig och få loss U 137 från grundet så att saken mycket snabbt kunde avslutas. Alltså – att få svenskarna att fokusera mindre på suveränitetsfrågan.)

Hade svenskarna varit mindre kinkiga hade saken alltså kunnat redas ut omgående och framförallt mindre generande för Sovjet. Hade Sverige sedan valt att hemligstämpla den utredning regeringen den 29 oktober beordrade ÖB att göra angående intrånget hade hela affären kunnat få helt andra, mindre dimensioner (i vart fall i Moskvas föreställningsvärld med deras syn på lydiga massmedier etc). Regeringen hade naturligtvis fått hantera besvärlig press/media och en skada internationellt på synen om vår anpassning till Sovjet. I Moskva tyckte man kanske att detta var vad som hade kunnat förväntas av ett litet grannland som kallade sig neutralt (men spelade under täcket med Nato/USA).

Sovjets andra förklaring
Om detta var en förhoppning i Moskva grusas den av svenskarnas fasta agerande men icke minst genom en del avslöjande vittnesmål som efterhand blir allmänt kända. På öarna runt Gåsefjärden har man hört motorbuller under natten. En fiskare, som tidigare inte velat ge sig tillkänna till myndigheterna, har sett U 137 stå på grundet redan 220036 (två timmar efter grundstötningen) kvällen innan, den 27 oktober. Medier spekulerar – den första version Moskva lämnat håller inte. Man måste hitta en ny förklaring. Och det gör man!

I de utfrågningar som Sovjet till slut går med på säger fartygschefen nämligen följande.37Han trodde som sagt att han var 130 km söder om Blekinge och hade grundstött på Christiansö. (Trots de ovan nämnda ovedersägliga observationerna från Torumskär han och Avsukjevitj måste ha gjort 0800-0900 den 28 oktober.) Gyrokompassen hade bara fungerat av och till samt man hade haft andra problem med flera av de övriga navigationsinstrumenten.38 Därför hamnade man i ett svenskt skyddsområde!

De svenska myndigheterna tyckte att ändå att detta inte förklarade särskilt väl hur man under 10 timmar kunde förflytta sig 130 km och komma så fel som man gjorde.39 Det skulle betyda att problemen hade börjat redan 1000 på förmiddagen den 27 oktober för att U 137 sedan skulle stå på grund i Gåsefjärden på kvällen, 1957. Men – så kunde det ju hypotetiskt förhållit sig! Nästa dag skickade sedan Sovjetunionen ut den sken-/sökoperation utredaren tagit till sig (och utnyttjar för att U 137 intrång ska framstå som oavsiktligt).

Även denna andra version som Sovjet presenterar, genom sina instruktioner till fartygschefen om vad han ska säga (ambassadpersonal var med vid utfrågningarna och kunde själva kommunicera med honom), stämmer bra och håller ihop. Med utredarens eget sannolikhetsresonemang är hans slutsats fel också i förhållande till Sovjets andra förklaring.

Utredarens ”sannolikhetsresonemang”
Skälet till att utredaren inte får det att stämma är just att han blandar ihop 0630 Moskva-tid i Sovjets första förklaring med svensk tid som är 0430. Han begränsar U 137:s gångtid och skriver att U 137 svårligen skulle hinna fram ”till morgonen”. (0600 eller vid soluppgången 0800 eller när då?)40

Utredaren menar att om Sovjet ljuger borde man se till att lögnen stämmer och går ihop med uppgifterna om en sökoperation. Detta förefaller som ett rimligt antagande av en erfaren diplomat. Eftersom han emellertid kommer fram till att så inte är fallet – genom det fel han gör vad gäller tidsberäkningarna – hävdar han att det verkligen var en ”genuin sökoperation.41

Men – som sagt – U 137 hann fram till mellan 0900-0930 den 28 oktober och allt stämmer både i Sovjets första och även andra förklaring. Allt i enlighet med utredarens tes att om man ljuger ska det stämma i sin helhet. Sovjet missar inte diplomatiska elementa. Och – Sovjet lyckades få utredaren att okritiskt sprida en bild av en skenoperation trots att Sovjet gjort ett flagrant fel i sin ”cover up”. Istället för att leta efter U 137 på Christiansö flyger alltså sovjetplan och seglar sovjetfartyg alltför långt bort därifrån (detta är utredarens: ”någonting hände”42). Han struntar i det fel Sovjet gör: sök-/skenoperationens bristande närhet till grundstötningsplatsen man angett!

Utredaren bottnar heller inte att det fanns en mängd olika navigationshjälpmedel som gör det osannolikt att U 137 skulle ha kommit så ur kurs på väg mot basen i södra Lettland. (Och råkat hamna rätt in i ett svensk militärt skyddsområde.) Det vore märkligt att man ombord har ett ”detaljerat sjökort över Blekinge skärgård”43 om man inte skulle utnyttja detta. Utredaren visar emellertid föga intresse för detta avslöjande sjökort. Andersson utfrågas av utredaren först den 11 september 2001.44 Detta är 11 månader efter det att utredningen tillsattes och, drygt två månader innan den avslutas och offentliggörs. Vad detta detaljerade sjökort utvisar om avsiktsfrågan avses inte bli återspeglat i utredningen.

Man kan slutligen fråga sig varför utredaren inte kommenterar huruvida något inofficiellt sovjetiskt närmande skett till danska myndigheter. Man har ju på U 137 sagt sig tro att man grundstött på Christiansö. Varför kontrollerar inte utredaren frågan med danskarna? Med hänsyn till hans resonemang vore detta ytterst logiskt. Det hade gett stöd för att intrånget i Sverige var oavsiktligt. Men – utredaren prövar inte sådant som kan motsäga hans skriverier om U 137.

Utredarens karaktäristik av intrånget
Utredaren påstår att intrånget var osedvanligt klumpigt.45 Detta stämmer inte med det antal mindre kursjusteringar, också i djupled, som gjordes46 – det var ingen enkel manöver (men så fanns också en navigeringsexpert, stabskommendör Avsukjevitj, ombord; i förhören med fartygschefen sades att det var Avsukjevitj som nerifrån ubåten, rimligen med utnyttjande av dess radarspaningsanläggning, vid exakt rätt tidpunkt beordrar kursändringen 030 grader enligt bild 3 som leder rakt in i Gåsefjärden – i vars förlängning en svensk radarstation finns). Kursjusteringarna, noterade i U 137 navigationsjournal47 får anses vara det starkaste beviset för att intrånget inte kunde vara oavsiktligt (om inte utredaren föreställer sig att det finns ett liknande inlopp någon annanstans i södra Östersjön som skulle föranledda en identisk navigering). Utredaren väljer att bortse från alltihop och beteckna intrånget som osedvanligt klumpigt. Vilket det alltså inte var. Detta är tomt prat.

Den aningen sent ansatta giren som ledde till att man gick på grund är ett de facto litet nautiskt misstag (men med förödande konsekvenser – men det finns ju något som heter den mänskliga faktorn, Avsukjevitj gjorde fel; det är inte första gången ett fartyg går på grund). Utredaren säger att man ”körde upp på ett övervattensskär, tydligt markerat på det allmänna svenska sjökortet.”48 Men detta är osant. Det var på den över ytan, från ubåtstornet icke urskiljbara, undervattensutlöparen man fastnade.

Utredaren påstår vidare att U 137 agerat otypiskt.49 Vad som är typiskt enligt utredaren är följande: ”Denna operation skilde sig på många sätt i genomförandet från de gäckande, svårfångade och tysta ubåtsbesöken i territorialvattnen som vi tycktes uppleva både före och efter 1981.50

Han vet naturligtvis inte om det förekommit liknande intrång tidigare eller senare, än mindre hur dessa utförts. Om pratet om ”gäckande och svårfångade” lämnas därhän anser tydligen utredaren att ubåten ska ”typiskt” sätt gå tyst – förmodligen avses eldrift i övervattensläge. Som exempel på oavsiktlighet torgför utredaren påståendena om U 137:s ”bullrande dieselmotorer”51 när U 137 löpte in. (I en avslutande mening konstateras dock att under gång ”motorljudet inte var särskilt högt”!52)

Att skeppsljusen var tända förefaller inrangeras i det ”otypiska agerandet”.53 U 137 uppträder som en svensk ubåt – det må utredaren anse som ”otypiskt”.  Men det var smartare och minst misstänkt om man mötte en svensk fiskebåt. Av vilken anledning skulle ryssarna tycka (även om utredaren anser så) att det vore så klokt och därmed typiskt – att som en tyst mörk skugga dyka upp inför sjövana svenska ögon och sedan försvinna i mörkret?54Detta om utredarens ”sökoperation” och hans felaktiga/påhittade karaktäristik av ubåtsintrång.

Regeringens och ÖB:s hantering
Utredaren skriver att ÖB fattade ett förment beslut som regeringen var mer eller mindre tvungen att följa. Det blev också styrande för Sveriges hantering av den fortsatta undervattensverksamheten.55 Statsminister Torbjörn Fälldin (som konstitutionsutskottet enigt uttalar hade tagit ett fast grepp om saken) blev – enligt vad utredaren anser sig kunna påstå två decennier senare – marginaliserad av ÖB.56 Detta formidabla beslut av ÖB var enligt utredaren: ”Ubåten var en inkräktare och skulle behandlas som en sådan”.57 Det togs ”utan att underställa regeringen frågan”.58 Torbjörn Fälldin vet bättre än utredaren men tillåts ändå inte komma till tals om detta i utredningen.59 Utredaren har hittat på detta beslut.

Det uttalar omedgörlighet och inrymmer ett element av arrogans. Lennart Ljung fattade inte sådana beslut.

Om något också kännetecknade Ljung så var det att ha hela bilden klar innan han fattade några beslut. Han reagerade inte förhastat och skulle inte ha tillåtit sig att föregripa den bedömning som ankommer på en regering. Lennart Ljung orkade kort innan han gick bort, när han ringde och talade med mig, alltjämt ge prov på sin oväld. För var och en som kommit att känna Lennart Ljung framstår påståendet som en ren förolämpning av en sällsynt redobogen och ärlig person.

I det följande undersöks bl a validiteten av utredarens påstående om detta, påstådda, tidiga och för lång tid avgörande beslut av ÖB i avsiktsfrågan.

Enligt konstitutionsutskottet informerades ÖB om U 137 kort efter 1100.60 Det verkar ha skett genom att hans informationschefer hann föregripa de vanliga rapporteringsvägarna.61 Han kontrollerade då att åtgärder vidtagits vid Örlogsbas Syd för omhändertagande, avspärrning m m.62 (Jag återkommer till vad ”omhändertagande” innebar i detta fall.) Vad gäller ”avspärrning” får man hoppas utredaren inte anser denna ÖB-kontroll klandervärd, än mindre föregripande ett regeringsbeslut. Utan ett avspärrningsbeslut hade en armada av nyfikna och mediafolk omringat U 137 med en frustrerad och uttröttad ubåtsbesättning. Allvarliga situationer låg i farans riktning. Skulle ÖB, intill dess ett regeringsbeslut förelåg, avstått från att reglera om avspärrning runt ett främmande örlogsfartyg som finns i ett svenskt militärt skyddsområde? Finns någon som helst kritik från utredaren på denna punkt måste den avvisas som orimlig.

Statsminister Torbjörn Fälldin förde inte tidbok men informerades mellan 1030 och 1100 enligt konstitutionsutskottet.63 Rimligen måste han – liksom alla andra – ha ställt sig frågan om intrånget var avsiktligt eller inte. När ÖB, efter att själv ha informerats, talar med honom den 28 oktober måste denna fråga ha diskuterats.

ÖB nås mer officiellt av ett iltelegram 1130 angående vad han i sin dagbok kallar ”ubåtsincidenten”.64 (Han kallar, inte ens i dagboken, U 137 för en ”inkräktare”, vilket utredaren påstår.) 1140 ger han order till örlogsbasen att man där skulle försäkra sig om att ubåten inte lämnade svenskt territorium. Örlogsbasen diarieför vidare att ÖB inte avsåg medge att sovjetiska bärgningsfartyg tog hand om ubåten.65

Med tanke på utredarens klander av ÖB är det vad gäller bärgningen värt att notera att en knapp halvtimme tidigare hade kommendörkapten Andersson vid sitt första besök på U 137 förklarat att: ”Hit får inga fartyg komma och det finns inga tillstånd för sovjetiska fartyg att ens passera gränsen”. Detta var svaret på att man på U 137 sagt att man skulle bli bärgade på eftermiddagen.66 (Hur kan man redan då ha fått detta besked när – enligt utredaren – sökoperationen efter U 137 fortfarande pågick öster om Bornholm och Christiansö?)

ÖB ger alltså en bekräftelse till örlogsbasen att vad Andersson redan meddelat ombord på U 137 var riktigt. Men han gör det inte i form av någon definitiv order i detta tidiga skede.

Detta bör betyda att han avvaktade ett slutligt ställningstagande. Utredaren gör gällande att ÖB förmådde regeringen – alltså mot bl a statsministerns fulla gillande och instämmande – att låsa sig till vad ”ÖB beslutat” och att regeringen bara hade en formell möjlighet att agera på annat sätt. Utredaren anser sig alltså veta – 20 år senare – att statsminister Torbjörn Fälldin och kabinettssekreteraren Leif Leifland skulle fogat sig i vad överbefälhavaren Lennart Ljung bestämde! Ett grovt påstående av Rolf Ekéus.

Leiflands syn redovisas inte av utredaren. Ljung kunde inte längre freda sig. Det är ju då anmärkningsvärt att inte utredaren tar upp och redovisar svaret på denna ytterst allvarliga fråga – även konstitutionellt oroande – i diskussion med den, som till skillnad mot utredaren vet, nämligen Torbjörn Fälldin själv när de samtalar den 12 juni 2001.67 Fälldin har ju för sin del alltid – när han blivit tillfrågad av den som varit intresserad att få veta (och inte att förtiga) – varit klockren om att U137 intrång var avsiktligt.68 Att avstå från denna kontroll vad gäller en så central fråga är rent oärligt m h t vad utredaren påstår om Ljungs agerande och inflytande på regeringen.

Detta avstående leder till slutsatsen att utredaren de facto inser att han saknar stöd för sitt påstående om Ljung. Det är typiskt för utredarens metod, vilket jag återkommer till.

Sveriges protestnot
När ÖB någon gång efter kl 1100 talar med Fälldin diskuterar självfallet de båda också synen på U 137 och hur saken skulle/borde hanteras på detta ganska tidiga stadium. Örlogsbasens notering 1140 om bärgningen antyder att detta är något som kommer att beslutas först senare. UD:s Leif Leifland (som ÖB talat med tidigare) ledde utarbetandet av den protestnot som snart därefter69 på eftermiddagen överlämnades till Sovjet när samtidigt regeringens beslut meddelades: bärgning skulle inte medges.70

Av denna – den ”marginaliserade” regeringens – not framgår inget om en viss svensk syn på intrångets avsiktlighet/oavsiktlighet. Detta ger inte stöd för utredarens påstående om något beslut från Ljungs sida i avsiktsfrågan som marginaliserat regeringen, tvärtom. Det konstateras endast i den svenska noten att U 137 har ”grundstött … på svenskt inre vatten och inom militärt skyddsområde. Ubåten saknade tillstånd för tillträde. Den har heller inte tagit kontakt med svenska myndigheter.  Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på denna grova överträdelse av de svenska tillträdesbestämmelserna.” Samtidigt ”meddelades att sovjetiska bärgningsfartyg inte skulle få tillstånd att beträda haveriplatsen.”71

Utredaren skriver själv – för det fall det skulle rört sig om en felnavigering – att: ”det kan hävdas ett en stat vars örlogsfartyg gör sig skyldiga till så allvarliga felnavigeringar som det i så fall var fråga om måste vara beredd att ta konsekvenserna härav.”72

Det förefaller – mot denna bakgrund – som om utredaren delar Torbjörn Fälldins syn på bärgningen: ”Det var ju illa nog att den där besättningen och det där fartyget fanns på ett svenskt skyddsområde. Att vi skulle släppa in ytterligare folk faller ju på sin egen orimlighet.”73

Regeringens hantering så här långt uteslöt inte felnavigering och återspeglade heller inte ett ställningstagande i avsiktsfrågan. ÖB talade, förutom med statsministern, med UD kabinettssekreterare och rättschefen i försvarsdepartementet (i försvarministerns och statssekreterarens frånvaro i Oslo). Detta motsäger utredarens påstående om ett ÖB-beslut ”utan regeringens hörande”.

Lennart Ljungs direktiv till örlogsbasen om omhändertagande har heller inte gett avtryck till stöd för att han fattat ett beslut av olämpligt långtgående innebörd (föregripande regeringen). Det borde i så fall synts något om t ex en order angående omedelbar uttagning av en bordningsstyrka eller visiteringsgrupp och utbildning av dessa. (Detta beordrades ju i samband med Utö-kränkningarna året innan, kanske påverkat av dåvarande försvarsministern; alltså en åtgärd som inte var främmande för försvarets hantering av ubåtsverksamheten.74 Men ingenting av direktiv i den riktningen från Ljung citerar utredaren ur Örlogsbasens loggbok för den 28 oktober.)

Utredaren själv pekar på en icke utnyttjad möjlighet – nämligen att ”genomsöka ubåten”.75 Inte heller något sådant tillät Ljungs anvisningar eller order till örlogsbasen den 28 oktober.

Utredarens metod
Med ytterst välkalkylerad texthantering och redigering – och åtskilliga förtigna fakta – fyller utredningens avsnitt om U 137 onekligen högt ställda krav för sitt ändamål; intrånget ska framstå som oavsiktligt. Avsnittet grundas väsentligen på:
ett av FRA avlyssnat meddelande om U 137 senast lämnade positionsangivelse (felaktig i förhållande till navigationsboken),
– att utredaren accepterar ytterligare uppgifter från signalspaningen genererade genom en sovjetisk skenoperation och därmed kan skapa sitt sökområde som dock är alldeles för långt öster om Christiansö där U 137 ju ska stå,
– felaktiga tidsberäkningar där bl a olika tidszoner sammanblandas och ett ytterst oprecist tidsbegrepp införs – ”hinna fram till morgonen” – som en viktig del i utredarens ”friande” av U 137 intrång. Och efter att på tre och en halv sida ha utvecklat sina argument för att U 137 intrång troligen var oavsiktligt skriver Ekéus: ”För denna utredning finns det inte anledning att ta definitiv ställning i avsiktsfrågan.”76  Nej, naturligtvis behöver inte utredaren det – han har ju lyckats i sitt uppsåt ändå. (Hederlighet eller förljugenhet är kanske en onödig fråga att diskutera.)

Till detta kan fogas att ett för ÖB Lennart Ljung nedsättande och helt främmande beslut tillskrivs denne utan avtryck i vare sig den militära hanteringen eller regeringens åtgärder och beslut samt ett grovt underkännande av Fälldins förmåga att till fullo som statsminister styra sin ÖB.

Utredaren lämnar vidare resonemangsvis därhän – utan närmare diskussion – 1995 års ubåtskommissions helt eniga slutsats: ”det kunde helt enkelt inte förhålla sig på något annat sätt” än ett avsiktligt intrång.

Utredarens metod är att framföra påståenden och resonemang om U 137, som han sedan väljer att inte konfrontera med de rikligt tillgängliga fakta som är motsägande eller med nyckelpersoners divergerande uppfattning. Utredarens strävan är inte att ärligt diskutera för avsiktsbedömningen relevanta fakta – han väljer ut de fakta som passar hans syfte att fria. Grundlöst och oärligt misstänkliggör utredaren ÖB Lennart Ljung – syftet torde vara att jämväl diskreditera Ljungs framtida hantering av undervattensverksamheten.

Slutsatsen är att denna SOU är en ren partsinlaga för att ”det ska framstå som att [U 137:s] intrång var oavsiktligt”. Detta är fundamentet för att i den fortsatta utredningen kunna ifrågasätta Sovjetunionens roll i undervattenskränkningarna.

Krafterna bakom utredningen torde vara nöjda. De har för historieskrivningen lyckats införa ett dokument, ytligt sett grannlaga, som för en otillräckligt kritisk läsare leder till att Sovjet ”frias” i undervattensverksamheten mot Sverige.  

Avslutande synpunkter
Ekéus egen bedömning är att U 137 på sätt och vis kan betraktas som den svenska ubåtsjaktens största stund.77 Han understryker därefter att det var lokalbefolkningen – inte den marina sjöbevakningen – som efter ett halvt dygn upptäckte detta intrång i ett militärt skyddsområde.78 Ironin uttalas trots utredarens kännedom om vad svenska försvarsanslag medgav av kontinuerlig bevakning m m 1981. Detta ligger i linje med vad han senare i sin utredning tillskriver den svenska ubåtsjakten: ”Man gled in i en värld som förlorade förankringen i verkligheten och bortsåg från de naturliga biologiska varelser som finns i skärgårdarna.”79

Självfallet kan man finna anledning till kritik mot det sätt på vilket försvaret och marinen försökte freda våra vatten från främmande undervattensverksamhet.

Rolf Ekéus ironi riktas emellertid mot att ett stort antal människor som, ibland med stora uppoffringar för familjeliv m m, efter bästa förmåga försökte lösa sin uppgift. Ekéus uttrycker sig – i en svensk offentlig utredning – nedsättande om andra människors lojala arbete. Detta, av en i andra sammanhang aktad internationell diplomat, reflekterar styrkan i de intressen Ekéus företräder i sin utredning – och de medel dessa kretsar inte drar sig för att utnyttja.  Det är i sanning befriande att hans militäre expert i utredningen Wallén – lika välinformerad som utredaren själv – 2013 tagit bladet från munnen och offentliggör sin syn: U 137 intrång var avsiktligt.      

Fortfarande är det för vissa politiska kretsar viktigt att försvara förd svensk utrikespolitik gentemot den kollapsade Sovjetunionen; därför måste undervattensverksamheten främst tillskrivas kränkningar från väst: Västtyskland, Storbritannien och USA (kanske ändå inte Danmark). Alltså de länder vi hade ett nära och hemligt samarbete med – även under 80-talet. Länder som skulle ge oss hjälp på olika sätt i händelse av att Sverige blev angripet av Sovjetunionen; USA bl a genom sitt kärnvapenparaply.

Ingvar Carlsson konstaterar 1999 att WP hade den främsta anledningen att utföra undervattenintrången även om det inte utesluter att väst också någon gång gjorde sig skyldigt till dem.80 Vi kan också erinra oss att Olof Palme 1983 vid överlämnandet av en formell protest – utnyttjande all sin personliga prestige – under närmare en timme klargjorde för Sovjets ambassadör Boris Pankin att han var säker på att det var Sovjet som kränkte oss. (Några dagar tidigare hade Palmes ubåtsutredare, Sven Andersson, angett Sovjet som ansvarigt. Hans utredning hade funnit indicier som pekade mot detta. Denna nestor inom det socialdemokratiska partiet var stark antikommunist. Han var helt insatt i vårt informella samarbete med USA och Väst. Därför ansåg han sig naturligtvis också kunna utesluta systematiska kränkningar från väst.) För en yngre politisk generation är det opportunt att driva en annan syn på USA och Sovjet.

Trots mycket hårda vapeninsatser som måste upplevts fruktansvärt för ubåtsbesättningarna har ingen i väst berättat om de skräckupplevelser de skulle varit utsatta för. Hur är det möjligt att alla tigit och valt att inte berätta om sina upplevelser av svenska sjunkbomber och andra vapeninsatser? Däremot finns flera, mycket påtagliga vittnesbörd av sovjetmedborgare som muntligt till människor i Sverige berättat om just detta. Varför kommer dessa berättelser bara från Sovjet, om nu undervattensverksamheten främst kom från väst? Vi kunde som ett exempel på detta ta del av några ryska vittnesbörd (inspelade vid Östersjömarinens 300-årsjubileum) i SVT:s program Reportrarna den 22 september 1996. Där berättades just vad som hände efter starka sjunkbombsanfall etc: panik ombord, dykare som befunnit sig utanför som dödats.81 (Detta passar kanske inte längre att visas i STV.)

Man föreställer sig vidare att Sverige, med vårt värnpliktsförsvar, skulle kunnat hemlighålla en mångårig systematisk eftergivenhet mot västubåtar samtidigt som vi systematiskt hårdbekämpade främst sovjetiska?

I så fall är man okunnig och har en felaktig uppfattning om vad värnpliktsförsvaret innebar av djupgående, vittförgrenad och opolitisk medborgarkontroll av verksamheten i försvaret, där varje år 35 000 värnpliktiga gjorde sin insats för att freda vårt land. En omfattande och uppoffrande medborgargrupps insats för vårt lands bästa.

Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

 

Noter

1. Wallén, Göran: ”I mörka vatten”, Tidskrift i Sjöväsendet, nr 2 2009, s 155.
2. Ekéus, Rolf: Perspektiv på ubåtsfrågan: Hanteringen av ubåtsfrågan politiskt och militärt, SOU 2001:85, s 91.
3. Holmström, Mikael: ”Fel i rapport om U 137”, Svenska Dagbladet, 2001-12-17, s 7 och op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 69.
4. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 69 – 70.
5. Op cit, Holmström, Mikael, se not 3, s 7.
6. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 69.
7. Holmström, Mikael: ”ÖB går emot Ekéus ubåtsrapport”, Svenska Dagbladet, 2002-02-03, s 7.
8. Gunnvall, Gunno, (FRA 1957 – 1964 därefter Flygstabens och försvarsstabens underrättelseavdelning och ÖB USK och HKV MUST): Svar på författarens fråga genom e-brev 2013-12-03.
9. Op cit, Holmström, Mikael, se not 7, s 7.
10. Holmström, Mikael: ”Ekéus osäker om sovjetisk sökoperation”, Svenska Dagbladet, 2002-04-04, s 9.
11. Gustafsson, Bengt: Sanningen om UBÅTSFRÅGAN – Ett försök till analys, Santerus, Stockholm 3:e tryckningen 2010, s 177.
12. Ibid, s 177.
13. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 66.
14. Gustafsson, Bengt: ”Sveriges historia 1965 – 2012”, KKrVAHT, 2. häftet 2013, s 51 – 52.
15. Gustafsson, Bengt: E-brev till författaren 2013-11-11.
16. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 11, s 174 – 175.
17. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 66.
18. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 14, s 51.
19. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 11, s 177.
20. Op cit, Ekéus,Rolf, se not 2, s 69.
21. Holmström, Mikael: ”Sovjetiskt flyg spanade inte efter grundstötta U 137”, Svenska Dagbladet, 2002-01-07, s 7.
22. Op cit, Holmström, Mikael, se not 10, s 9.
23. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 91.
24. Holmström, Mikael: Den dolda alliansen – Sveriges hemliga Nato-förbindelser, Atlantis AB, Stockholm 2011, s 232.
25. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 70.
26. Op cit, Holmström, Mikael, se not 22, s 233
27. Ibid, s 234
28. Ibid, s 235
29. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 90
30. Op cit, Holmström, Mikael, se not 22, s 229.
31. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 76 – 77.
32. Ibid, s 66.
33. Ibid, s 68.
34. Ibid, s 70.
35. Ibid, s 91.
36. Ibid, s 66.
37. Ibid, s 76.
38. Ibid, s 76.
39. Ibid, s 76.
40. Ibid, s 90.
41. Ibid, s 91.
42. Op cit, Holmström, Mikael, se not 10, s 9.
43. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 11, s 174 – 175.
44. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 66 (not).
45. Ibid, s 87.
46. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 14, s 51.
47. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 11, s 176.
48. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 87.
49. Ibid, s 87.
50. Ibid, s 87.
51. Ibid, s 87.
52. Ibid, s 88.
53. Ibid, s 87.
54. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 14, s 51.
55. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 87.
56. Ibid, s 87.
57. Ibid, s 87.
58. Ibid, s 86.
59. Ibid, s 74.
60. Ibid, s 81.
61. Ibid, s 67.
62. Ibid, s 67.
63. Ibid, s 67.
64. Op cit, Holmström, Mikael, se not 22, s 229.
65. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 67.
66. Op cit, Holmström, Mikael, se not 22, s 230.
67. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 74.
68. Op cit, Holmström, Mikael, se not 22, s 232.
69. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 68.
70. Ibid, s 68.
71. Ibid, s 68.
72. Ibid, s 70.
73. Op cit, Holmström, Mikael, se not 22, s 232.
74. Op cit, Ekéus, Rolf, se not 2, s 59.
75. Ibid, s 93.
76. Ibid, s 91.
77. Ibid, s 86.
78. Ibid, s 86.
79. Ibid, s 282.
80. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 11, s 16.
81. Op cit, Gustafsson, Bengt, se not 14, s 53.

Mer av samma författare